Mördande kapitalism jagar smutsigt stål

Företag mörkar miljökatastrofer för vinstens skull. Under vinstjaktens dogm blir alla andra frågor och intressen sekundära (Foto: SVT).

av Andreas Lindgren // Artikel i Offensiv

Uppdrag Gransknings Smutsigt stål är inte på något sätt en unik historia, men den är högst aktuell, och fruktansvärt spännande. I mångt och mycket innehåller den alla nödvändiga komponenter för en nervkittlande thriller: en åklagare som tvingats fly, en rysk-schweizisk superskurk, mystiska naturfenomen, och nyligen uppdagade sekretessbelagda dokument som kan förändra allt.

Den centrala konflikten kretsar kring det multinationella företaget Solway Group och lokalbefolkningen kring Izabalsjön i Guatemala, de flesta tillhörande ursprungsbefolkningen Maya Q’eqchi’. Solway producerar bland annat nickel i Guatemala, vilket i ett senare skede används för att tillverka rostfritt stål i Europa.
Effekterna av verksamheten i Solways nickelgruva i El Estor ska länge ha orsakat bestående skador på miljön i området, vilket i sin tur ska ha orsakat rent fysiska skador på de som bor runt och lever av Izabalsjön.
Den 11 mars 2017 skiftade sjön färg i rött, och stora delar av fiskbeståndet dog ut. Lokalbefolkningen menade att detta var till följd av utsläpp från gruvan, vilket Solway fortfarande förnekar. Händelsen orsakade protester, och kravallpolis kallades in. Två fiskare blev skjutna, varav en dog.

Några år senare mottar grundaren av journalistnätverket Forbidden Stories en fil från en anonym hacker. Filen innehåller sekretessbelagd information och mängder av interna mejl och rapporter inom Solway Group.
Det framgår att Solways ledning är högst medvetna om att det är brister i verksamhetens rutiner som är orsaken till utsläppen, och det diskuteras flitigt hur de bäst ska kunna mörklägga skandalen.
I vissa fall framstår de som rena rama Bondskurkarna. Det talas om mutor, och någon har även föreslagit att iscensätta ett rykte om en AIDS-epidemi i området som förklaring till de omfattande hälsoproblemen.

SVT:s reportrar ger sig i kast med att verifiera sanningshalten i dessa dokument, vilket de gör genom att spåra en container som skeppats från Guatemala till Gävle hamn. Därefter konfronterar de Solways ledning och samarbetspartners.
En aktör som har mottagit leveranser från nickelgruvan i Guatemala är den i Sverige verksamma stålproducenten Outokumpu som levererat stål till Stockholms paradbyggnad Waterfront Congress. ”Vi är den mest miljövänliga producenten på marknaden”, säger de, men menar i ett senare skede att de efter denna nya information tillfälligt pausar alla leveranser från Solway som en ”markering”.
De svenska reportrarna gör också en ansats till ansvarsutkrävning på andra håll. De söker upp IKEA och Bosch/Siemens presskommunikatörer, två företag som gör allt för att framstå som socialt och ekologiskt hållbara. Vad kan de säga om tillverkningen av det rostfria stålet som används i produkterna de säljer? Ingenting, verkar det som. De vägrar bestämt att kommentera.
Så småningom kryper dock Bosch/Siemens till korset för att uttrycka sin tacksamhet över att detta har uppdagats. Det är svårt att hålla ordning i distributionskedjorna, säger de. Nu ska det bli skillnad. Det är ett så självklart uttalande att det nästan blir banalt.

Stundtals tycker jag nästan synd om dem som ställs mot väggen av de grävande reportrarna, för om det är någonting detta reportage lyckas väl med är det att skildra ängsligheten hos de storföretag som vill framstå som ”goda”. Det är samma ängslighet som ligger till grund för fenomenet greenwashing, vilket ytterst är ett bevis på att konsumenterna faktiskt vill ha en socialt och ekologiskt hållbar produkt.
Men det fungerar inte i längden att de grönmålade företagen, och vi som konsumenter, ska förlita oss på mullvadsjournalistik för att granska oetiska distributionskedjor. Vi måste komma åt problemet som är orsaken till att de uppstår från första början.
När profiten är avgörande för verksamhetens fortsatta existens – när det är vinna eller försvinna – är det inte heller förvånande att det tänjs på gränserna. Lägg därtill att distributionskedjorna består av så många olika aktörer att hela processen från naturresurs till produkt snabbt blir oöverskådlig och ohanterlig.
I detta fall, precis som i så många andra fall genom historien, har en ursprungsbefolkning fått betala med sina kroppar. Så länge det kapitalistiska systemet regerar kommer kolonialismen inte att upphöra, bara byta skepnad.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!