Offensivs årskrönika: Rädda välfärden – stoppa högerpolitiken

Klimatstrejken i Stockholm den 27 september samlade 60 000 i den största demonstrationen sedan antikrigsrörelsen 2003 (Foto: Natalia Medina).

av Per Olsson / Artikel i Offensiv

Varje år utser den amerikanska tidskriften Time ”Årets person”. I år blev det Greta Thunberg. Det hade varit i det närmaste omöjligt för Time att utse någon annan. Inom loppet av ett år blev det som började med att hon ensam skolstrejkade för klimatet utanför Sveriges riksdag till en global strejkrörelse som samlade 7 miljoner i september.
Klimatkampen under 2019 blev en inspiratör till de revolter som skakade världen 2019. Även Sverige kommer att få en fläkt av de globala proteststormarna under nästa år.

Det är snart ett år sedan S-ledaren Stefan Löfven på nytt blev statsminister i en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 
Utanför riksdagen den dagen, den 18 januari, demonstrerade vänstersamarbetet Rött Forum med uppmaning till Vänsterpartiet att rösta rött och säga nej till den nya regeringen och dess nyliberala agenda. Men Vänsterpartiet lade ner sina röster – de tryckte på gul knapp – och därmed kunde den mest högerinriktade och svagaste regering som S har lett i modern tid bildas. Till skillnad från den föregående mandatperioden hade S-MP-regeringen också en kommande ny lågkonjunktur att konfrontera.
Först 131 dagar efter valet kunde den nya regeringen tillträda, vilket manifesterade djupet i den politiska kris som utvecklats och som under året blivit till en särskild kris för Socialdemokraterna. 
Grunden för den nya regeringens politik var januariavtalet som S och MP hade slutit med C och L. I överenskommelsen fanns det flera programpunkter som var mer nyliberala och utmanande än Alliansregeringarnas. 

Uppmaning till röd knapp mot januariavtalet från Rött Forum (Foto: Natalia Medina).

Januariavtalet gav mer till de välbärgade än exempelvis den M-KD-budget som med hjälp av SD hade antagits av riksdagen i december och som möttes av omedelbara demonstrationer. 
Medan M-KD-budgeten ville ”ta steg för att avskaffa värnskatten” lovade den nya S-MP-regeringen att helt avskaffa värnskatten vid årsskiftet, vilket innebar att landets högst betalda med en årsinkomst på 1,5 miljoner kronor fick en skattesänkning på minst 40 000 kronor och att statskassan gick miste om 6 miljarder. ”Fördelningspolitiskt är det groteskt; sämre ersättningar för sjuka och arbetslösa, människor som redan är pressade och kan ha svårt att klara ekonomin får finansiera skattelättnader för ekonomiskt redan mycket privilegierade grupper”, skrev socialdemokraten Anne-Marie Lindgren. 
Med januariavtalet blev den tillfälliga lagen mot asylrätten permanent och dessutom flaggades det för ännu högre flyktingmurar. 
Januariavtalets utgångspunkt var att skapa bestående borgerliga systemförändringar, särskilt på arbets- och bostadsmarknaden, genom försämrad anställningstrygghet, privatiserad arbetsförmedling, nya låglönejobb och marknadshyror. Det var en antifacklig agenda – trots det fick den nya regeringen stöd av LO-facken och TCO-ledningen välkomnade den nya regeringen.

Hamnarbetarförbundet vann kollektivavtal efter strejk och massornas solidaritet (Foto: Mattias Bernhardsson).

På regeringens antifackliga dagordning stod också genomförande av den nya antistrejklag som fackledningarna hade varit med och skrivit texten till och som riktades mot alla stridbara fack, i synnerhet Hamnarbetarförbundet. Men innan den nya antistrejklagen infördes i maj hade Hamnarbetarförbundets långa kamp för kollektivavtal segrat. Det omfattande stödet till hamnarbetarna tog såväl facktopparna och arbetsgivarna som regeringen med överraskning och i mars kunde Hamnarbetarförbundet teckna sitt första kollektivavtal sedan förbundets bildande 1972. 
Det var en historisk framgång som gav stöd till det motstånd som började formeras underifrån mot januariavtalet, samt exempelvis mot ombildningar av Stockholms hyresrätter, från lokala fack, hyresgästföreningar och olika nätverk. 
Förhoppningar fanns om att valet 2018 skulle följas av förändringar till det bättre. Men istället blev det tvärtom och i takt med att högerpolitiken skärptes började stämningarna förändras. Att högerpolitiken skärptes utan motstånd från fackförbunden och att Vänsterpartiet gick i ide efter att ha tryckt på den gula knappen lade hinder i vägen för att de många protester som genomfördes under våren, särskilt i maj, skulle utvecklas till bredare motstånd med vänsterförtecken. 

Under året har det genomförts betydligt fler manifestationer än tidigare, om än icke samordnade, mot nedskärningar i välfärden och för att exempelvis rädda hyresrätten. Dessutom varslar de många klimatstrejkerna, inte minst den 27 september, om en ny våg av ungdomsradikalisering. Klimatkampen är här för att stanna och den kommer att tendera att bli mer politisk och aktionsinriktad.
Men protesterna har inte varit tillräckligt varaktiga och organiserade för att kunna sätta sin bestämda prägel på samhällsklimatet. Medvetenheten släpar efter och ännu finns det tvivel om kampens möjligheter och det politiska alternativet, vilket gör att missnöjet snabbt kan blossa upp men också snabbt följas av resignation när attackerna bara fortsätter, trots protester. För att vinna framgångar behövs det mer än endast en manifestation; även delsegrar kräver en uthållig och stridbar kamp. 
Bristen på ett kämpande vänster­alternativ och stora kamprörelser har närt känslan av vanmakt inför en samhällsutveckling som i allt snabbare takt går åt fel håll. Det i sin tur har gett upphov till ökad politisk vilsenhet, vilket högern har dragit vinning av. 

Den kroniska underfinansieringen av välfärden, i kombination med marknadspolitiken, har nu resulterat i en välfärdskris som riskerar att bli värre än 1990-talets.

Sedan i somras har opinionsstämningarna kantrat markant, dock tillfälligt, till höger. Det rasistiska, högerpopulistiska Sverigedemokraterna är nu en hårsmån från att vara landets största parti och i det blåbruna block som har formats under året är SD större än blockets två andra partier, KD och M. 
I Sifo:s senaste väljarbarometer är SD och S lika stora. ”25 procent av alla väljare har nu ett och ett halvt år efter det senaste valet bytt parti, så rörligheten är stor. Vi ser nu ett stort skifte i det svenska politiska landskapet. SD har sedan augusti 2019 fått mer än
400 000 nya väljare på mycket kort tid. Man skall dock komma ihåg att väljare som så snabbt rör sig kan vara snabba att röra sig åt nya håll”, säger Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén i en kommentar till mätningen i december. 
Nästan en av fem unga kvinnor stödjer V, och SD:s uppmarsch har mycket skett på bekostnad av M samt KD, som har mer än halverats sedan vårens rekordsiffror. 
I skydd av regeringens högerpolitik och SD:s opinionsframgångar har etablissemangets skuldbeläggning av förorterna, invandrare och flyktingar nått nya skrämmande nivåer. Särskilt flyktingmottagandet 2015 pekas nu ut av makteliten som orsaken till dagens samhällsproblem och ojämlikheten påstås lögnaktigt vara en ”direkt följd av att Sverige under 2000-talet tagit emot fler människor från fattiga länder än något annat västland, räknat som andel av befolkningen” (Göteborgs-­Posten i en ledarkommentar den 18 november).

Skolmarsch mot nedskärningar – fler lär ske 2020 (Foto: Robert Bielecki).

Skälet till varför ojämlikheten i Sverige har ökat mer än i något annat västland under 2000-talet är att landet har slagit rekord i nyliberala avregleringar, den enorma omfördelning som har ägt rum från arbetare och det offentliga till den privata sektorn samt alla skattegåvor till rika, storbolag och banker. 
”Om skattekvoten (skatternas andel av BNP) hade legat på samma nivå som 1999 skulle vi fått ut 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter under året. Dessa miljarder hade kunnat förstärka välfärden och kommuners och regioners ekonomi. Räknar man grovt på att en anställning skulle kosta i snitt en miljon kronor per år innebär det att 240 000 fler välfärdsanställda skulle kunna anställas” (Katalys: Tre sätt att finansiera välfärden, 2019). 
Den kroniska underfinansieringen av vård, skola och omsorg i kombination med marknadspolitiken har nu resulterat i en välfärdskris som riskerar att bli värre än 1990-talets. 
Trots en relativt stark högkonjunktur fram till slutet av 2018 har andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard fördubblats sedan 1991. 
De senaste åren har varit ett eldorado för de superrika, storföretag och banker. Vinster, aktieutdelningar och förmögenhetstillväxten har lämnat det jordiska. Utdelningen från storbolagen på Stockholmsbörsen blev hisnande 269 miljarder kronor i år. Det är nästan lika mycket som kostnaden för landets sjukvård. 
Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har aldrig varit större än nu. Sverige är rikare än någonsin, men samtidigt slits landet allt mer isär – socialt och geografiskt. 
I välbärgade Danderyd är snitt­inkomsten drygt 41 000 kronor i månaden. I Vårby, i Huddinge kommun, är snittet inte ens 17 000 kronor i månaden ”och det skiljer 18 år i medellivslängd mellan en kortutbildad person i Vårby och en långutbildad i Danderyd” (LO-rapporten Ojämlik hälsa, 2018). 

För att slippa tala om välfärdskrisen, den sociala krisen, har det politiska etablissemanget under hösten endast diskuterat en fråga – brott och straff. Särskilt det sistnämnda. Nu gör sig andra frågor allt mer påminda, men det betyder inte att batongpolitiken försvinner från dagordningen eller att regeringen står beredd att ändra kurs. Tvärtom är risken överhängande för att makteliten i än högre grad skyller krisen och högerpolitiken på invandringen och att S går allt mer i dansk riktning och i stort sett tar över högerns hårda flyktingpolitik. Det är också vad framträdande högersocialdemokrater efterlyser.
Men att den danska socialdemo­kratin kopierade rasistiska Dansk Folkepartis politik gav inte fler röster. Det danska folketingssvalet i juni blev ett av Socialdemokraternas sämsta någonsin och varför partiet trots valresultatet kunde bilda regering berodde på stödet från valets två vinnare: Sosialistisk Folkeparti och Radikale Venstre. 

Människors oro och den otrygghet som kriminalitet, droghandel och våld sprider har på ett exempellöst och cyniskt sätt exploaterats av högern och media. 
De sociala orsakerna bakom gängen och kriminaliteten – klyftor, ojämlikhet, utslagning i tidig ålder och sönderslagen sammanhållning och framtid – är något som makteliten gör allt för att förringa.
Men även polisen och kriminologer erkänner att dessa problem inte kan lösas med enbart polisiära åtgärder eller hårdare tag. ”Långsiktiga åtgärder som involverar skola, barnomsorg, arbetsmarknad, socialtjänst, civilsamhälle och andra aktörer är nödvändiga”, menade exempelvis Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, i Aftonbladet den 27 oktober.

Samhällstopparnas hets- och skuldbeläggningskampanj kan beskrivas som en chockdoktrin 2.0.

Samhällstopparnas hets- och skuldbeläggningskampanj kan beskrivas som en chockdoktrin 2.0 i syfte att bereda väg för fortsatt upprustning av statens hårda kärna, nya attacker mot asylrätten, stora försämringar i socialförsäkringssystemet och en utvidgad låglönemarknad. 
Dagens stämningsläge och samhällsklimat är dock lika lite bestående som tidigare opinioner och det finns en växande vilja att aktivt säga ifrån, inte minst mot de drastiska nedskärningar som görs inom vård, omsorg och skola samt hotande marknadshyror. 
I planerna på att genomföra en riksomfattande protestdag mot januariavtalet den 18 april som Hyresgästföreningen Region Väst kampanjar för kan dessa proteströrelser förenas. 
Attackernas omfattning och storlek, SD:s frammarsch och kvinnokampens backlash tenderar oundvikligt att föda en motreaktion.
Den motreaktion som attackerna jämte arbetsgivarnas allt mer aggressiva hållning ger upphov till har redan resulterat i att regeringen och januariavtalets partier tvingades slå till reträtt om Arbetsförmedlingens privatisering. 
De planerade försämringarna i lagen om anställningsskydd (LAS) som regeringen, med hot om lagstiftning, vill att fack och arbetsgivarna ska förhandla fram har delvis skjutits i sank efter att sex LO-förbund och Lärarnas Riksförbund hoppat av LAS-förhandlingarna. 

Bostadskampen måste fortsätta mot marknadshyror (Foto: Natalia Medina).

Regeringen och januariavtalet står betydligt svagare idag än i början av året, vilket såväl kan ge kampen en ny injektion som upphov till att nya regeringskriser mycket snart kan stå för dörren. 
Kampen för välfärden bidrar också till att öka trycket på exempelvis Kommunals ledning i avtalsrörelsen. Kraven på uppvärdering, som också inkluderar ett stopp på nedskärningarna, kan bli så starka att Kommunals ledning tvingas ta till strejkvapnet. 
Dagens välfärdskris startar från en nivå som är långt ifrån den som var när S-regeringar under 1990-talet ”slog världsrekord i budgetsanering”. Idag är bemanningen lägre och för att nå upp till samma välfärdsnivå som i början av 1990-talet skulle det krävas 81 000 fler anställda.
Dessutom varslar dagens nedskärningar om ännu större neddragningar de kommande åren när skatteinkomsterna minskar till följd av att arbetslösheten ökar.

Under året har region efter region genomfört drakoniska nedskärningar i vården och flera tusen anställda har varslats. ”Nästa år behöver 17 av 21 regioner spara inom sjukvården eftersom kostnaderna ökar snabbare än skatteintäkterna”, skriver Vårdförbundets tidning Vårdfokus den 20 november. Det brådskar med ett riksomfattande vårduppror.
Det är mycket möjligt att regeringen under nästa år tvingas ge kommunerna och regionerna större anslag och tvingas genomföra satsningar för att dämpa arbetslöshetens ökning. Men det kommer att vara för lite och för sent.
Vad som krävs är satsningar på totalt 100 miljarder kronor de närmaste åren för att rädda välfärden och ännu mer för att återuppbygga det som har rivits ner samt börja genomföra en nödvändig klimatomställning. För att så ska bli möjligt krävs kamp för en helt annan fördelningspolitik, en socialistisk fördelningspolitik som låter rika, storbolag och banker betala, vilket år 2020 mer än något annat kommer att ge besked om.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!