Oordningens tidsålder har inletts

Ett viktigt villkor för de privata läkemedelsföretagen att utveckla vacciner på så kort tid var att de översvämmades med offentliga resurser (Foto: Wikimedia Commons / U.S. Secretary of Defense).

av Eric Byl, LSP/PSL (ISA Belgien) // Artikel i Offensiv

Det verkar som om viruset hämnas, påminner oss om att det inte är över ännu. Covid-19 kom på toppen av miljökatastrofer och en förvärrad social nöd. Den avslöjade bristen på politisk trovärdighet och utlöste den hotande ekonomiska depressionen. Pandemin har kastat kapitalismen i en virvelvind av kris av aldrig tidigare skådade proportioner, med dramatiska konsekvenser för alla aspekter av livet och som slukar alla delar av planeten.

Utvecklingen av vacciner kommer att användas av kapitalismens förespråkare för att hävda att det är resultatet av privata initiativ, av konkurrens mellan olika privata aktörer, på den fria marknaden. I verkligheten var ett viktigt villkor för de privata läkemedelsföretagen att utveckla vacciner på så kort tid att de översvämmades med offentliga resurser. USA:s hälsovårdsdepartement har ensamt bidragit med 10,6 miljarder dollar. Moderna fick över 2,5 miljarder dollar, Pfizer fick ett liknande belopp från olika offentliga resurser och AstraZeneca fick 1,7 miljarder dollar från statliga medel. Alla förlitade sig starkt på grundforskning som utvecklats vid universitet som Harvard, Mainz, Oxford och andra.

Hur lite kapitalistisk globalisering har att göra med ”internationellt samarbete och solidaritet” har belysts av bristen på skyddsutrustning och upprepas nu med det som redan har kallats ”vaccin-nationalism”. 
Länder och regioner strider med varandra för att starta om vinstmaskinen helst före sina huvudkonkurrenter. Rika stater kapar åt sig vaccinet och enligt prognoser kommer det inte finnas tillräckligt med vacciner för att täcka världens befolkning förrän 2023 eller 2024.
Världsekonomin störtade på några veckors tid ner i en depression som tidigare, till exempel under den stora depressionen på 1930-talet, tog flera år att utveckla. Bruttonationalprodukten (BNP) i OECD-området (36 utvecklade kapitalistiska länder) föll under det andra kvartalet 2020 med uppskattningsvis 9,8 procent, fyra gånger mer än under första kvartalet 2009, finanskrisens värsta kvartal. BNP i Storbritannien sjönk med 20,4 procent, i Frankrike med 13,8, och i Italien och Tyskland med 12,4 och 9,7 procent.
Det var sedan logiskt att ekonomierna studsade tillbaka under det tredje kvartalet för en kort tid innan smittspridningen ökade igen. Redan innan hade IMF förutspått en rekordminskning av den globala ekonomin 2020 med 4,4 procent. De avancerade ekonomierna i slutet av 2021 förutsågs vara  4,7 procent mindre än beräknat i början av 2020 och tillväxtsekonomierna 8,1 procent mindre.

Depressionen är inte oväntad. Produktivitetstillväxt, den viktigaste mätaren av ett ekonomiskt systems prestanda, har sjunkit i många decennier. Mätt som global BNP-tillväxt per sysselsatt gick den från 3,2 procent 1970 till 1,2 procent i början av 1980-talet. Den återhämtade sig till 2,5 procent när exploateringen intensifierades och nya regioner öppnades för marknaden i början 2000-talet, innan produktionstillväxten stadigt sjönk till 1,5 procent 2019. 
Det pressar vinster, undergräver investeringar i verklig produktion, hotar ekonomisk tillväxt, skapande av arbetstillfällen och levnadsstandard, och alla förutsägelser pekade även innan pandemin på en ytterligare långsiktig erosion.
Den globala välfärdsrapporten från 2020 från Crédit Suisse bekräftar att ojämlikheten har ökat ännu snabbare. De rikaste 1 procent av hushållen äger 43 procent av all global personlig förmögenhet; de rikaste 0,1 procent av hushållen äger 25 procent (175 000 ultrarika). De fattigaste 50 procent äger 1 procent av den globala rikedomen, de 90 procent fattigaste 11 procent. 
IMF och Världsbanken uppskattar att mellan 90 och 150 miljoner människor världen över kommer att hamna i extrem fattigdom och öka den del av världens befolkning som lever på mindre än 1,90 dollar per dag, från 8,4 till 9,1 procent.
Enligt Internationella arbetsorganisationen (ILO) förlorades närmare 500 miljoner heltidsarbeten bara under det andra kvartalet 2020. Denna förödelse är koncentrerad till de mest utsatta, låglönearbetare, migrerande arbetare och informella arbetare. Kvinnor, som representerar 39 procent av den globala arbetskraften, står för 54 procent av de jobb som förlorats.

I över ett decennium har världsekonomin också varit i en skuldfälla. Enligt Institute of International Finance (IIF) ökade den totala globala skulden – offentligt, företag och hushåll tillsammans – med 15 000 miljarder dollar under 2020. Under perioden 2016-2020 var dess ökning 52 000 miljarder dollar jämfört med 6 000 miljarder dollar mellan 2012-2016. I början av 2020 nådde den globala skulden 320 procent av den globala BNP, nu väntas den vara 365 procent.
Som svar på den stora ekonomiska lågkonjunkturen 2008-09 pumpades stora summor pengar in i ekonomin. USA:s centralbank, Federal Reserve, har ett historiskt genomsnitt att hantera 4-6 procent av USA:s BNP. Det ökade till efter finanskrisen till 22 procent och var i juni i år 33 procent. Detta för att försöka rädda de skuldsatta företagen, som skulle kunna framkalla en ekonomisk krasch. 
I slutet av 2019 ansågs nästan 20 procent av amerikanska företag vara zombieföretag som hålls vid liv genom lån. I november hade centralbanker globalt injicerat inte mindre än 8 700 miljarder dollar i ekonomin och fortsätter att göra mer. Det förklarar varför aktiemarknaderna efter rekordfall i slutet av februari, början av mars, studsade tillbaka för att nå nya rekordnivåer. Men hotet om ekonomisk total kollaps har inte alls försvunnit.
Vissa hävdar illusionen att skulder inte är ett problem på grund av de låga räntorna. Andra försvarar variationer av modern monetär teori, att regeringar och centralbanker kan skapa obegränsade pengar ur ingenting antingen på obestämd tid eller under en mycket lång period (100 år). Det skulle vara en modern turboversion av att ”trycka pengar” som snart släpper loss hög inflation och svartlistar valutor som misstänks inte återspegla det verkliga värdet av varor och tjänster.

En av kapitalismens egenskaper som stärktes enormt under den kapitalistiska globaliseringens period är internationell arbetsfördelning och därmed internationell handel. Som en procentandel av den globala BNP ökade värdet på världshandeln med varor och tjänster stadigt från 19 procent 1984 till en topp på 31 procent 2008. Sedan dess har världshandeln vänt neråt.
Annan statistik pekar i samma riktning. Finansaffärer över gränserna ökade stadigt fram till 2008 och nådde 35 500 miljarder dollar, 60 procent av världens BNP. De sjönk sedan kraftigt och var i mars 2019 cirka 40 procent av världens BNP och har fortsatt att minska sen dess. 
Det globala börsvärdet ökade stadigt från 27 miljarder dollar 1975 till 816 miljarder dollar 2007, men har sedan dess minskat. År 2019 var det nere på 632 miljarder dollar. Globala intäkter från privatiseringar ökade från cirka 40 miljarder dollar årligen 1988 till cirka 170 miljarder dollar år 2000, främst på grund av privatiseringar i Östeuropa. Det pendlade sedan mellan 40 miljarder och 120 miljarder dollar årligen fram till 2008, gick upp igen till 200 miljarder dollar på grund av återförsäljningen av banker som övertogs av regeringar under finanskrisen samt stora program i Kina och i mindre utsträckning i Ryssland och Indien.
Allt detta pekar på att nyliberalismen har tappat kraft i över ett decennium. Depressionen har gett det ännu ett hammarslag, möjligen dödligt. Det betyder inte att viss politik, rätt eller fel identifierad med nyliberalism, inte kommer att fortsätta. Åtstramningar kommer att fortsätta, liksom försök till privatisering och definitivt ytterligare avreglering av arbetsmarknaden. Men det kommer snarare att ske på nationell eller regional nivå, där regeringar ingriper för att försvara intresset för sin egen nationella kapitalistklass eller till och med göra begränsade eftergifter när de möter massmotstånd och efter att ökat förtryck har misslyckats.

Den nya eran kommer att öka spänningarna med tull-, valuta- och handelskrig, ibland krig genom ombud och potentiellt även att kalla krig ibland blir varma.

När nyliberalismen går in i väggen går vi in i en ny instabil era. Deutsche Bank har i en av sina studier kallar det ”oordningens tidsålder” och pekar på ytterligare ökad polarisering samt växande inter­imperialistiska spänningar, med ett öga riktat mot det nya kalla kriget mellan USA och Kina, som nu är den övergripande faktorn i världspolitiken och ekonomin.
Det kommer att finnas motsägelsefulla särdrag, särskilt när vi går in i en övergångsperiod med den gamla eran döende medan den nya ännu inte är född. Den nya eran kommer att öka spänningarna med tull-, valuta- och handelskrig, ibland krig genom ombud och potentiellt även att kalla krig ibland blir varma, som vi såg i konflikterna mellan Indien och Kina förra året. I motsats till vad många kanske tror börjar revolutionen i allmänhet med den härskande elitens oförmåga att erbjuda en väg framåt på ett trovärdigt sätt. 
Hur har de härskande eliterna allmänt reagerat nu? Centralbanker gick in med monetära tillskott värda cirka 10 procent av den globala BNP. Men detta var bara den omedelbara ekonomiska nödåtgärden; mer behövdes för att rädda systemet från total kollaps, skydda en del av den ekonomiska vävnaden och undvika social revolt. Detta var det närmaste man kunde komma en krigsliknande situation. ”Först oroar du dig för kriget, sedan räknar du ut hur du ska betala för det”, sade Carmen Reinhart, en före detta budgethök, nu chefsekonom för Världsbanken. 
Europeiska Centralbankens chef Christine Lagarde betonade: ”Det är tydligt att både finanspolitiskt stöd och monetärt försörjningsstöd måste förbli på plats så länge det är nödvändigt och drastiska fall måste undvikas”. Den övergripande majoriteten av ekonomer, journalister, politiker med flera gör liknande uttalanden.

Dogmen om budgetdisciplin kastades ut genom fönstret och ersattes av fem gånger mer stödinsatser än under den stora recessionen 2008-09. I slutet av oktober 2020 hade Japan injicerat finanspolitiska stimulin motsvarande 21 procent av BNP, USA 13,2 procent (innan det senaste paketet), Tyskland 8,9 procent, men också Brasilien 12 procent, Indien 6, Argentina 6 och Indonesien 4,3 procent. Ytterligare injektioner diskuteras och kommer sannolikt.
Kommer denna politik att vara kortvarig? Kommer nyliberalismen snart att återupptas efter ett kort avbrott som det gjorde i efterdyningarna av den stora lågkonjunkturen? Denna depression är resultatet av en organisk kris som har mognat under en lång period och illustreras av nedgången i produktivitet och bristen på produktiva investeringar. Produktivkrafterna har sedan  länge vuxit ur de kapitalistiska produktions- och egendomsförhållandena, som har gått från att vara en relativ broms på utvecklingen till att bli en absolut broms. 
Utvecklingen har för länge sedan nått ett stadium som kräver demokratisk planering, internationellt samarbete och kunskapsutbyte samt offentlig kontroll och ägande över resurser, vilket blockeras av systemets törst efter vinst. Dessutom är denna kris också starkt relaterad till försvagningen av USA-imperialismen som, trots att den fortfarande är den dominerande makten, mer och mer utmanas, särskilt av kinesisk imperialism.

Allt detta gör en återkomst för den nyliberala eran mycket osannolik. Vi kommer att se flera olika vändningar, men den dominerande trenden i världsekonomin är att gå mot mer statligt ingripande – politiskt och ekonomiskt – där mindre vikt ges till den klassiska ”nyliberala” dogmen om att minska underskotten. 
Allt detta representerar en stor förändring, en tektonisk förändring i kapitalisternas ekonomiska politik. I många avseenden är den situation vi står inför unik. Den närmaste parallellen till den faktiska situationen är den period som omfattar den stora depressionen på 1930-talet, med keynesiansk politik för att rädda systemet, som gick mycket längre efter andra världskriget.

Den ekonomiska depressionen har gett nyliberalismen ännu ett hammarslag, och vi går in i en ny instabil era som Deutche Bank kallar ”oordningens tidsålder” (Foto: CC).

Nyliberalismen hoppade inte på scenen färdig. Det började som ett monetaristiskt experiment i Chile efter Pinochets kupp 1973. På andra håll tog det stora klasstrider under en period på 5 till 10 år innan den härskande klassen kunde införa nyliberalism som huvudpolitik. Där ingick monetarism som vill att finansmarknaden ska få agera fritt med stöd av centralbankerna. Nyliberala förespråkare är emot andra politiska och statliga ingrepp, som de menar är att falla undan för krav på välfärd och sociala reformer.
Nyliberalismens monetarism, liberalisering och privatisering stärktes ytterligare av globaliseringsprocessen efter stalinismens kollaps. Även om det är möjligt att utpeka vissa specifika karakteristiska särdrag bör nyliberalism inte ses som en fast uppsättning regler, utan som den politik som de utvecklades under en historisk period.

Den policyändring som tillämpas idag visar likheter med de keynesianska metoderna och statliga ingripanden som tillämpades på 1930-talet. Även om alla jämförelser är bristfälliga och närmare fokus kommer att avslöja många skillnader finns det ändå viktiga lärdomar att lära. 
Roosevelt kombinerade ökade sociala utgifter, infrastrukturarbeten och skapande av jobb. Detta ledde till att fackföreningsledarna såväl som ledarna för kommunistpartiet, som än hade ett stort inflytande, samlade sig bakom Roosevelt. De såg förändringen i politiken, men istället för att avslöja att den syftade till att rädda systemet spreds illusioner. Ingen av Roosevelts tillfälliga åtgärder löste de underliggande problemen i ekonomin och de kombinerades med brutalt förtryck av arbetarkampen. Idag måste vi också varna för tron om att förskjutningen i politiken bort från nyliberalismen skulle innebära ett slut på attacker på arbetare och välfärd. Det innebär det inte.

I Övergångsprogrammet 1938 påpekade Leo Trotskij att ”New Deal” endast var möjligt i ett land där kapitalistklassen lyckades samla enorm förmögenhet. Idag har stimulansåtgärder införts även i vissa fattiga länder. 
I Indien är Modis nya stimulanspaket i oktober som syftar till att stimulera konsumenternas efterfrågan och extra offentliga utgifter för infrastrukturprojekt ett exempel, liksom den brasilianska regeringens månatliga nödhjälpspaket som delade ut kontantbetalningar till 67 miljoner fattiga familjer sedan april. Dessa begränsade undantag kommer att vara kortlivade och kommer snart att ge plats för outhärdliga attacker om inte arbetarklassen svarar med hårda strider. Men även där eftergifter beviljas har vi inte ha råd att dela de oundvikliga illusionerna som följer med dem, samtidigt som vi entusiastiskt stöder all reformkamp.

Vi i ISA kommer att vara med i rörelserna framöver, hjälpa till att bygga dem och stärka dem genom att demonstrera våra metoder och tålmodigt men stadigt förklara behovet av ett program för att störta kapitalismen och en socialistisk samhällsomvandling.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!