Så minns vi Husbykravallerna 10 år

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Det är i dagarna tio år sedan en av de mest omfattande och utdragna kravaller som förekommit i Sverige i modern tid började i Husby innan husbyborna själva gick ut för att stoppa dem.

Med början sent på söndag kväll den 19 maj 2013 hade en brutal polisinsats efter en påbörjad skadegörelse i mindre skala triggat till en första lång natt av flera med omfattande bränder och formliga gatustrider, då maskerade ungdomar konfronterade kravallpolis och brandmän med stenar, flaskor och i några fall rentav molotovcocktails.
Till kravallerna anslöt sig snabbt också åtskilliga kravallsugna från andra håll. Från tredje dagen spred sig oroligheterna, om än i mindre skala, även till en mycket lång rad andra förorter och städer.
Att ingen blev allvarligt skadad var ett mirakel, men den materiella förödelsen blev stor. Mer än ett hundratal bilar, väggen till en vårdcentral, en nedlagd förskola och en byggnad vid Husby gård sattes i brand. Från ett parkeringsgarage steg brandröken så massivt att ett närliggande flerfamiljshus fick evakueras.

Den direkt utlösande orsaken till den oro som föregick kravallerna var en extremt brutal polisinsats där tungt beväpnad polis stormat in i en lägenhet på Oslogatan och skjutit ihjäl en förvirrad 69-årig man som viftat med en förskärare på sin balkong. Men bakom allt låg givetvis ett djupare socialt missnöje över ett alltmer ojämlikt samhälle.
Husbykravallerna ändrade i ett slag bilden av Sverige. Husby hade sedan den välplanerade stadsdelen byggdes i mitten av 1970-talet hyllats som miljonprogrammets skinande pärla. Nu ställdes folkhems­idyllen i brand.
Att flera länders myndigheter varnat sina medborgare för att besöka Husby hindrade inte all världens ledande media från att flockas till Husby. Och från Somalias huvudstad Mogadishu ringde till exempel en orolig man till släkten i Husby och undrade: ”Är det krig?”
Ungdomsföreningen Megafonen, som veckan innan hade organiserat en liten demonstration med skarp kritik mot polisens dödsskjutning, beskylldes utan grund för att ha uppviglat till kravallerna, men hade efteråt svårt att värja sig från kritiken från politiker och media då de vägrade att ta avstånd från skadegörelsen.

Medan större delen av Husby skakade av rädsla och höll sig inomhus var det Nätverket Järvas Framtid (idag Norra Järva Stadsdelsråd) med kraftigt stöd av Rättvisepartiet Socialisterna (RS, idag Socialistiskt Alternativ, SAV) som omedelbart började organisera för det stora protestmöte den 22 maj med öppen mikrofon där alla som ville fick tala och som på kravallernas tredje dag bidrog till en mycket snabb vändning.
Rättvisepartiet Socialisterna krävde:
• Omedelbar satsning på fler fältassistenter, nattvandrare och ungdomsgårdar.
• Satsa på skolor och yrkesutbildning. Alla elever ska klara skolan och känna sig välkomna.
• Arbete åt alla. Skapa jobb genom förbättrad kommunal service, bygge av bostäder, varsamma renoveringar, utökad kollektivtrafik med mera. Upprustning av förorterna på de boendes villkor.
• Storsatsning på sommarjobb och gratis fritidsaktiviteter i sommar och framöver.
• Full kompensation till de som drabbats av bilbränder och skadegörelse – inga höjda försäkringspremier.
• Oberoende utredning av polisens dödsskjutning i Husby. För en demokratiskt kontrollerad och dialoginriktad närpolis.

Manifestationen hade byggts upp med affischer och flygblad som till stor del delades ut av medlemmar i RS och halvtimman innan av de häftigt trummande tjejerna i Rrriot ­Samba.
Gensvaret från de 4-500 som slöt upp till Husbys största massmöte någonsin var en enorm framgång. Inte mindre än ett 20-tal spontana talare i alla åldrar tog chansen att uttrycka sin mening.
Enigheten var kompakt om att både rikta en stark kritik mot polisens dödsskjutning veckan innan och mot den första brutala polisinsatsen på söndag kväll som triggade till större kravaller samt om nödvändigheten att gemensamt gå ut för att stoppa vandaliseringen av våra egna bostadsområden.
Massmötet övergick också direkt i ett demonstrationståg på initiativ av tjejgruppen Streetgäris (gäris betyder tjej på turkiska). Med början där och då gick både vuxna, föräldrar och ungdomar ut i stor skala för att skapa lugn på gatorna.

Det var de boende, inte polisen, som återställde lugnet.

Detta var något som på fredag kväll började förvandla hela dramat till en slags folkfest, eller som jag själv rapporterade om på Facebook:
”Här grillas inga bilar, här grillas korv. Lugnet har återvänt till Husby efter onsdagens [den 22 maj] manifestationer av Järvas Framtid och Streetgäris tjejer. Allt fler har nattvan­drat, igår började några grilla och dela ut korv som skänkts av Orient Livs gratis och någon tog ut en bergsprängare med Bob Marley-musik. Ikväll lördag fortsatt korvgrillning och dans & musik arrangerad av Streetgäris. Fullt drag, och lyckliga ansikten. Sällan har väl folk ­spontant börjat tala med varandra så ­spontant sedan rädslan väl övervunnits. Och det var de boende, inte polisen, som återställde lugnet”.
Samma sak vittnade Fahd Luy­ombya i SVT:s Uppdrag granskning om året efteråt:
– Hörde man att det brann någonstans då sprang vi alla upp dit, visade oss och bara var där, och då tror jag att det någonstans dog ut. För då var det inte lika roligt eller lika spännande, för det var ju föräldrar, det var syskon och sådana som var ute. Och då är det inte lika kul… Det var civilsamhället som hade trätt fram. Och det är viktigt att man tar med sig det om det skulle hända igen.

Att det var husbyborna själva som snarare än polisen stoppade kravallerna har också i efterhand polisen själva medgett, senast i de inslag på tioårsdagen som har sänts av SVT Stockholmsnyheterna.
Kravallerna väckte även en debatt om vart samhället var på väg. Journalister från en hel värld strömmade efter kravallerna till Husby försedda med högerns frågor – om den förra veckans händelser var en följd av en ”alltför generös flyktingpolitik”, misslyckad integration och ”mångkulturalism”.
”Kravallerna i Stockholm reser frågor om invandringspolitiken”, skrev till exempel Financial Times.
Vi i Nätverket Järvas Framtid fick därmed en chans att istället vitt och brett förklara kravallerna som en direkt konsekvens av vi i det så kallat utsatta Sverige under de senaste tjugo åren hade utsatts för ett systematiskt nyliberalt systemskifte och en systematisk klassegregering, som har accelererat ytterligare under de sju år som har passerat sedan Alliansregeringen tog makten (2006).
Mitt eget uttalande till Reuters om att ”den värsta vandaliseringen är inte den vi har upplevt de senaste dagarna, utan det är den krypande, långsamma vandalisering som högerregeringen har utsatt oss för de senaste sju åren”, citerades av tidningar i hela världen. Liksom även det faktum att Sverige faktiskt har haft den snabbast växande ojämlikheten i något OECD-land.

Vi var också noga med att bekräfta den bild som lyftes fram av ungdomsförening­en Megafonen om att det verkligen var den brutala dödsskjutningen av en 69-årig man som utlöste orolighe­terna samt att vandaliseringen fick en större omfattning efter polisens brutala ingripande på söndag kväll. Att även oskyldiga åskådare hade blivit slagna, inklusive rasistiska tillmälen mot två medborgarvärdar.
För de då många aktiva i och runt Nätverket Järvas Framtid blev kravallerna signalen till en mer proaktiv kamp för social upprustning, vilket också resulterade i bildandet av föreningen Norra Järva Stadsdelsråd.
Vår kampanj för ett allaktivitetshus i den nedlagda Dalhagsskolan fick också i den rådande situationen ett omedelbart politiskt gehör genom att Fryshuset fick stöd till att starta en filial i skolan.

Forskare har i en rapport menat att ”Husbybornas försök att påverka det egna området ständigt körs över av politiker”, men att de har skapat ”en påfallande stark känsla av gemenskap och samhörighet, som formats genom platsens historia av krympande välfärd och upplevelser att vara utestängd från det omgivande samhället”.
Vad de glömmer är att denna speciella Husbykänsla av samhörighet mest av allt har formats av gemensam kamp.
Husbyborna hade redan tidigare alltifrån den stora striden mot det så kallade Järvalyftets planer på omfattande rivningar och lyxrenoveringar av Husby vunnit viktiga segrar, som organiserats av Nätverket Järvas Framtid, med särskilt aktivt stöd av Rättvisepartiet Socialisterna. Nu visade kravallerna på nödvändigheten av en än mer proaktiv gemensam kamp uppåt för områdets krav på arbete, likvärdig skola, bostäder vi har råd med, mötesplatser och en deltagande demokrati.
Ungdomsföreningen Megafonen, som åren innan kravallerna hade gjort imponerande försök att involvera och mobilisera även ­Husbys arbetslösa ungdomar men som tyvärr inte längre finns kvar, hade ett motto som lyder ”en enad förort kan inte besegras”.
Det var en bra paroll, även om det som vi i dagens Socialistiskt Alternativ hävdade inte räcker med att ena förorten.
Vi har vunnit flera segrar i ­Husby där varje seger har krävt mycket hård och gemensam kamp med uttryckligt stöd av tusentals människor och en mobilisering bland ortens aktivister över alla etniska och åldersgränser.

Men för att på tröskeln till den SD-stödda Tidöregeringens nya provokationer, som mycket väl kan utlösa nya kravaller, vända samhällsutvecklingen måste förorternas aktiva än mer idag få stöd av en ny och mäktig arbetar- och vänsterrörelse i hela landet.

SOCIALISTISKT ALTERNATIV STÅR FÖR:
• Stormöten om trygghetsåtgärder i varje stadsdel – från vilka fysiska trygghetsåtgärder som behövs i den yttre miljön till vilka sociala insatser som behövs.
• Satsa på trygghetsvärdar, fältassistenter och avhopparverksamhet riktad mot kriminella gäng.
• Rusta upp förorten på de boendes villkor. Återta nedgångna centrum och bostadsområden i kommunal regi och allmännytta – upprustning för trygghet och social gemenskap.
• Kraftig ökning av resurser till socialtjänsten, stöd till ensamstående föräldrar, beroendevården och kvinnojourerna.
• Likvärdig skola där ingen lämnas bakom – alla barn ska ges samma förutsättningar: fler resurslärare, elevvård, mindre klasser, NPF-kompetens och läxläsning på skoltid.
• Höj stödet till ungas kultur-, förenings- och idrottsliv. Återöppna alla nedlagda fritidsverksamheter och ungdomsgårdar – stärk innehållet kring värderingar och mot machokulturen.
• Tid för barnen: Inled 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön och starta omfattande offentliga program för trygga jobb med familjevänliga scheman samt betald utbildning till alla arbetslösa.
• Stoppa nedskärningarna. Upprustad välfärd utan vinst. Avgiftsfri och utbyggd kollektivtrafik.
• Enad kamp mot klassklyftor och rasism. Jobb, välfärd och
bostad till alla – låt superrika, banker och storbolag betala.