Sri Lanka: Massorna i revolt

av Geert Cool, LSP/PSL (ISA i Belgium) // Artikel i Offensiv

I slutet av 2019 och 2020 vann familjen Rajapaksa övertygande segrar i både president- och parlamentsvalen i Sri Lanka. Detta skulle ge en påstådd stabilitet, något som alliansen kring familjen Rajapaksa dock omöjligen kunde erbjuda, definitivt inte i den värsta krisen sedan självständigheten 1948. Sri Lanka har hamnat i en ”perfekt storm” av ömsesidigt förstärkande kriser som är kopplade till denna globala tidsålder av oordning.

De växande protesterna mot krisens konsekvenser för merparten av folket ledde till att regeringen föll den 3 april. President Gotabaya Rajapaksa och premiärminister Mahinda Rajapaksa var de enda som fanns kvar, resten avgick. Bland de avgående ministrarna fanns också några medlemmar av Rajapaksafamiljen: Basil, Chamal och Namal, Mahindas son.
Kritik mot politiken kom från regimens inre, bland annat genom blockering av sociala medier och utlysning av undantagstillstånd. Detta tyder på splittring inom den styrande eliten. Om Gotabaya och Mahinda hoppas att en regeringsombildning kan stoppa protesterna har de dock fel.
Ilskan är särskilt riktad mot presidenten och hans familj, som anses vara ansvariga för den situation som landet befinner sig i. De etablerade oppositionspartierna har hittills avvisat förslaget om en nationell samlingsregering, inte minst för att de själva inte har något svar på krisen i landet.

De srilankesiska massorna är fångade i en nedåtgående spiral som drivs av hög statsskuld, bland annat till Kina som en del av ”Ett bälte, en väg”-projektet, en kraftig minskning av intäkterna, delvis på grund av minskad turism orsakad av pandemin och kriget i Ukraina, och den resulterande skenande inflationen kopplat till den globala ökningen av livsmedelspriserna.
Valutareserverna smälte bort som snö i solen, vilket gjorde det svårare att importera varor. En devalvering av valutan ökade trycket på arbetarklassens levnadsstandard. Brist och inflation har lett till strömavbrott, oöverkomliga priser på basvaror eller helt enkelt inga basvaror alls. Folk står ibland i kö för bränsle i flera dagar. Om bränsle överhuvudtaget finns tillgängligt har priserna minst fördubblats.
Många basprodukter är ransonerade; till exempel kan man bara köpa 400 gram mjölkpulver per person i butikerna. Andra produkter saknas helt och hållet. Studenterna kunde exempelvis inte skriva tentor på grund av pappersbrist.
Det är denna situation av brist och osäkerhet som är bränsle för den senaste tidens spontana protester och den växande förbittringen mot familjen Rajapaksa.

Protesterna är mycket spontana med hundratals människor ute på gatorna. Samtidigt står det klart att en artificiell förändring i toppen av det politiska etablissemanget inte kommer att räcka för att stoppa protesterna mot de fruktansvärda levnadsvillkoren.
För att bygga upp dessa protester till en framgångsrik rörelse för förändring kommer det att bli nödvändigt att organisera sig demokratiskt i grannskapen och på arbetsplatserna. I samband med detta måste frågan om ett alternativ till det kapitalistiska systemet diskuteras. När allt kommer omkring är den fruktansvärda situationen för massorna idag resultatet av kapitalismens ”perfekta cocktail”.
Ett enormt skuldberg har byggts upp under de senaste åren, delvis på grund av kostnaderna för inbördeskriget som avslutades 2009 med en fruktansvärd massaker där tiotusentals tamiler miste livet.
Den dåvarande regeringen, som också tillhörde Rajapaksaklanen, försökte upprätthålla det folkliga stödet med hjälp av lån och genom att locka till sig kinesiska infrastrukturprojekt. Den hoppades bli en ”frihamn” för handel och tjänster i den globaliserade världsekonomin. Av dessa förhoppningar återstår inte mycket idag.

Effekterna av den globala krisen, deglobaliseringsprocessen och det nya kalla kriget lämnar Sri Lankas etablissemang med skulder och desillusionering där majoriteten av folket lever i misär.
För den kinesiska regimen var en närvaro i Sri Lanka av särskilt intresse: ön är strategiskt belägen och varje steg före den regionala rivalen och den amerikanska allierade Indien var en bonus. För Sri Lankas regering å andra sidan blev resultatet en ytterligare ökning av dess skuldberg. Kina står för närvarande för cirka 10 procent av Sri Lankas utlandsskuld, enligt regeringssiffror.
Detta undergräver argumentet att Kinas ”Ett bälte, en väg”-projekt syftar till att utveckla ”partnerländer” och verkligheten blir synlig – att Kina vill stärka sin imperialistisk makt.
När Sri Lanka inte kunde betala tillbaka lånet för att bygga hamnen i Hambantota, som också var Rajapaksafamiljens valbas under många år, var man tvungen att överlåta hamnen till ett kinesiskt företag i 99 år. Det megalomaniska projektet Colombo Port City, en ny stadsdel som ska byggas upp i havet utanför Colombo och som skulle ha särskilt gynnsamma skattesatser, drivs också i samarbete med kinesiska företag.

För närvarande letar Sri Lankas regering desperat efter indiska och andra investerare för att förhindra att även detta projekt blir helt och hållet kinesiskt och i praktiken en bit kinesiskt territorium framför Colombo.
Det finns inte bara problem med skulderna, utan också med sjunkande intäkter. Strömavbrotten, bristen och de sociala oroligheter kommer att ytterligare försvåra turismens återkomst.
Inflationen i Sri Lanka är särskilt hög. I mars uppgick den till 18,7 procent på årsbasis, en ytterligare ökning från februari månads 15,1 procent och den högsta inflationstakten sedan oktober 2008. För livsmedel var inflationen 30,2 procent i mars. Det råder bränslebrist och hotet om livsmedelsbrist kan leda till hungerkravaller.
Varubristen förvärras både av bristen på utländsk valuta för import och av devalveringen av valutan samt de stigande livsmedelspriserna i världen. Kriget i Ukraina, som är en stor spannmålsproducent, och uppdelningen av världsekonomin spelar också en roll för dessa stigande priser.
Rajapaksafamiljens styrande klick har under en tid desperat sökt ytterligare krediter. Det har hållits möten med regeringsföreträdare från Indien och Kina och dessutom hoppas man på nya lån från IMF.

Redan 2016 riskerade Sri Lanka att gå i konkurs, varefter IMF beviljade ett lån på 1,5 miljarder dollar. Detta åtföljdes av strikta villkor, såsom högre momssatser. I år måste Sri Lanka refinansiera 7 miljarder dollar i utlandsskulder.
Men det är omöjligt att betala av utlandsskulder och importera viktiga varor samtidigt. Utan avskrivning av utlandsskulderna finns det ingen utväg. Varje uppgörelse med IMF kommer att ske på Sri Lankas folks bekostnad.
De etablerade politikerna har inget svar på denna kris, som grundar sig i världskapitalismens motsättningar och problem. Den officiella oppositionen står för mer av samma politik, i slutändan för att tigga pengar utomlands på bekostnad av folkets levnadsstandard.
Sri Lankas arbetarklass och fattigbönder måste ta saken i egna händer, söka solidaritet från arbetare internationellt, och bryta med kapitalismen. Tidigare hungerkravaller som ledde till revolutionära rörelser visade på vikten av arbetarklassens organisering, liksom på ett alternativ till det kapitalistiska systemet som skapar elände för massorna.