Stadigt upptrappat kallt krig USA-Kina klyver världen


Efter att diktaturens nationella säkerhetslag trätt i kraft i Hongkong har det nya kalla kriget hårdnat. Foto: Flickr CC / Studio Incendo

Konflikten mellan de två största imperialistmakterna trappas upp i svindlande fart. USA beordrade i juli stängningen av Kinas konsulat i Houston, som omedelbart följdes av stängningen av USA:s konsulat i Chengdu. 

Bägge regeringarna har också nyligen infört nya ekonomiska och politiska sanktioner samt flaggat för ännu hårdare repressalier. 

VINCENT KOLO

I ett tal den 23 juli som stakade ut USA:s kalla krigs-agenda sa USA:s utrikesminister Mike Pompeo att världen stod inför ett val mellan ”frihet och tyranni” och manade i en illa dold markering mot Tysklands Angela Merkel världens så kallade demokratier att inte ”knäböja” inför härskarna i Kina. Samtidigt har tonen från Kina blivit allt skarpare. Fjolårets relativa återhållsamhet har ersatts av en ”vargkrigar”-diplomati (som fått sitt namn från populära kinesiska actionfilmen ”Vargkrigaren”). 

För ett år sedan skrev Offensiv att Trumps handelskrig med Kina inte var någon ”enskild dispyt” utan snarare början på ”en utdragen och allt hätskare kamp med potentiellt allvarliga ekonomiska, politiska och även militära globala effekter”. Konflikten har sedan dess eskalerat dramatiskt. Covid-19 har återigen fungerat som en kraftfull gaspedal på utvecklingen.

Pandemin har orsakat ett fullständigt sammanbrott för de redan så spända relationerna USA-Kina. Den kinesiska regimen befarar av goda skäl att USA utnyttjar pandemin för att mobilisera en global opinion mot Kina. USA-regeringens verbala attacker har vid vissa tidpunkter fört upp avskrädet till ytan med det upprepade användandet av uttrycket ”Wuhanviruset” och även det öppet rasistiska ”Kung Flu” [svåröversättbar rasistisk anspelning på ”Kung Influensa” som något kinesiskt med ”Kung Fu”, ö a]. 

Krav på ekonomisk kompensation från Kina för pandemin – en form av ”krigsskadestånd” – har fått ett utbrett eko, exempelvis genom att tas upp av skuldsatta regeringar i Afrika som är desperat ute efter att få Peking att erbjuda skuldavskrivningar (Kina är Afrikas största enskilda långivare och svarar för en femtedel av kontinentens utlandsstatsskulder).

Xi Jinpings, Kinas högste ledare, repressiva styre bär ett stort ansvar för virusets initiala spridningsfas. Infektionsspridningen i Wuhan och de omgivande områdena skulle ha kunnat begränsats med 95 procent om de åtgärder som man tillkännagav först den 23 januari genomförts tre veckor innan, enligt en studie av Shengjie Lai vid Southamptons universitet. 

Xi Jinpings och regimens första respons var tvekande och vacklande kombinerat med att det skoningslösa censurmaskineriet arresterade och tystade medicinska visselblåsare. Dessa kriminella misstag fick sedan sällskap av Trumpadministrationens häpnadsväckande okunskap och vid åtminstone 15 tillfällen twittrade presidenten att han hade fullständigt förtroende för den kinesiska regimens respons på smittan. Trump twittrade exempelvis den 24 januari att ”Jag vill särskilt, å det amerikanska folket vägnar, tacka president Xi!”

Den geopolitiska striden mellan USA- och den kinesiska imperialismen är en kamp på många fronter om global hegemoni. Huvuddraget i denna konflikt är ekonomisk snarare än militär krigföring med användandet av statskapitalistisk och nationalistisk ekonomisk politik (särskilt av Kina) och militariseringen av handel, finanser och teknologi (särskilt av USA).

Men det finns också en förhöjd risk av militära sammanstötningar, särskilt i form av krig genom ombud. De första striderna på knappt 60 år, mellan världens andra och tredje största arméer, Kinas och Indiens, är ett exempel på sådana konflikter mellan ombud. USA har manat den indiske premiärministern Modi att befästa sin norra gräns och lockat med utökat militärt stöd samt att backa upp Indiens begäran om permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd.

Både USA och Kina har trappat upp sina marina stridskraftsövningar i Sydkinesiska sjön. USA höjde i juli insatserna i avsevärd grad genom att tillkännage att samtliga Kinas territoriella anspråk är ”olagliga” (USA hävdade tidigare ”neutralitet” gentemot alla konkurrerande anspråk).

Den pågående kraftmätningen USA-Kina är inte en repris på det tidigare kalla kriget, 1945-89, som utkämpades mellan två olika socio­ekonomiska system. 

Dagens Kina är, i likhet med USA, en kapitalistisk ekonomi. Kinas tidigare maoist-stalinistiska diktatur har muterat till en ultrarepressiv, nationalistisk och rasistisk (hankinesisk överhöghet) polisstat. Kina spelar en mycket större roll i den globala ekonomin än vad det stalinistiska Sovjetunionen någonsin gjorde. Kinas globala ekonomiska fotavtryck är enorma. Detta gör dagens konflikt mer komplex och potentiellt mycket mer skadlig i ekonomiska termer.

Regeringarna i de två rivaliserande stormakterna är båda i djup kris och det nya kalla kriget, mot bakgrund av den globala krisen, leder snarare till att ytterligare destabilisera de båda regimerna än att producera en klar vinnare. 

Trump, som framstår som alltmer förvirrad och desperat, kan exempelvis gå mot det värsta valnederlaget någonsin för någon sittande amerikansk president.

Detta har naturligtvis varit en del i Xi Jinping-regimens politiska kalkyler – att profitera på röran i Washington i syfte att ta udden av USA:s Kinafientliga agenda. Pekings utrikespolitik har dock, tungt förlitande sig på nationalism, militarism och hot om ekonomiska tvångsåtgärder, till större delen varit så kontraproduktiv att den möjliggjort för USA-imperialismen att delvis komma över sitt ”Trumpproblem” och få andra länder närmare sin sida.

För Xis regim, som brottas med en kris lika allvarlig som den som USA:s härskande klass står inför, kommer kampen för att behålla kontrollen över det kinesiska samhället alltid i första rummet. 

Under den första halvan av 2020 föll Kinas per capita-inkomst för första gången på fyrtio år. Inofficiella uppskattningar ger vid handen att den verkliga arbetslösheten ligger på 20 procent, i ett samhälle där mindre än en tiondel av arbetskraften har a-kassa.

Ställd inför allvarliga utmaningar på hemmaplan har Xi höjt insatserna globalt för att om möjligt förmedla bilden av sig själv som en ”stark” och ”kompromisslös” ledare. Detta har gett upphov till en ny maktkamp inom regimen som delvis eldas på av den tilltagande fruktan som delar av den kinesiska eliten hyser om att Xis ”vargkrigar”-doktrin i själva verket främjar USA:s strävan att isolera Kina. 

De Xi-fientliga fraktionerna önskar att regimen ska koncentrera sig på att ”ordna ekonomin” och dämpa den militära hållningen.

Xis politiska kupp i Hongkong höjde insatserna ytterligare i USA-Kinakonflikten och öppnade en Pandoras ask av konfliktfyllda politiska och ekonomiska påföljder. En möjlig konsekvens är att Hongkong förlorar sin position som ett globalt finansiellt centrum och att den process av ekonomisk frånkoppling som satts igång förstärks. 

Både Washington och Peking jobbar i allt högre grad på att upprätta nya diplomatiska och ekonomiska block för att frysa ut varandra.

De politiska-diplomatiska manövrer som de båda vidtagit får den sammantagna effekten av att trycket på en ”frånkoppling” från varandra ökar. Detta i sin tur resulterar i framväxten av ”geoekonomi” istället för den nyliberala globalisering som länge var världsekonomins huvudtrend. Under loppet av år 2020 har positionerna hårdnat. Frikopplingen från Kina har av inflytande delar inom USA:s härskande klass utvecklats till en ”hård frånkoppling”. På kinesiska sidan har utvecklingen varit densamma. 

”En bipolär (tvådelad) värld börjar ta form”, noterar James Kynge i Financial Times, med tillägget att ”väst håller i snabb takt på att resa en hög mur av opposition” mot Kinas globala ambitioner.

Ett tydligt exempel är Huawei, den kinesiska mobiljätten och världsledande på 5G-teknik. 

En oemotsvarad USA-ledd kampanj har bedrivits för att bannlysa Huawei globalt och hindra bolaget från att delta i bygget av 5G-nätet. 

Det tycks nu stå klart att Huawei inte får fortsatt tillträde till marknaderna i Nordamerika, merparten av Europas länder, Australien, Japan och sannolikt även Indien.

Den USA-ledda ”frånkopplingsagenda” ger Xis regim inte så mycket annat val än att försöka påskynda den inre marknadens tillväxt. Tidigare försök att kraftigt öka den inhemska konsumtionen har dock alltid kommit till korta, till följd av att det tidigare och starkt begränsade välfärdssystemet inte längre finns. Avsaknaden av ett socialt skyddsnät tvingar kineser att upprätthålla ett exceptionellt högt sparande för att kunna ha en budget för ”nödlägen” som exempelvis allvarliga sjukdomar.

De kinesiska hushållens skulder har dessutom ökat dramatiskt under det senaste årtiondet och närmar sig de skuldnivåer som finns i Väst. 

Till följd av pandemins effekter och hushållens skuldberg krymper nu den kinesiska konsumtionen.

Skiftet inåt ifråga om Kinas ekonomiska politik innebär dock inte någon återgång till någon större grad av självförsörjning. Samtidigt möter Kinas export växande barriärer, särskilt på marknader i Väst. Det i sin tur leder till en skärpt konkurrens på marknaderna i Asien, Afrika och Sydamerika.

För Xi-regimen är det avgörande att fokus sätts på den nationella ekonomin och strävan att forma ett Kinalett block – genom ett tätare utbyte med Ryssland, Sydostasien, delar av Afrika och östra Europa – som en motvikt till det USA-ledda. Men den nya vågen av blockbygge globalt är fylld av komplikationer och möjliga kriser –för både Washington och Peking. 

Om detta vittnar de problem som Kinas Ett bälte, en väg-projekt (som förkortas BRI, och som är den kinesiska regimens och kapitalismens globala infrastrukturprojekt för att skapa ”Den nya sidenvägens ekonomiska bälte”) dras med i form av eftersatta betalningar och växande skulder. De ekonomiska fördelarna har också visat sig vara mindre än de förväntade, samtidigt som Peking riskerar att dras ner ännu djupare i ett konfliktfyllt geopolitiskt träsk med nya påfrestningar på landets ekonomi. 

Kinas militära sammandrabbning med Indien är exempelvis mycket en följd av landets BRI-satsningar i Pakistan, med nyckelprojekt som ligger nära den omtvistade gränsen

Utgången av presidentvalet i USA i november i år kan möjligen tillhandahålla en andhämtningspaus och till och med ett försök att trappa ner USA-Kinakonflikten. Men det är inte det mest sannolika scenariot, oavsett om Trump eller Biden vinner valet. 

Även om USA-imperialismens kalla krigspolitik lanserades under Trump, har han inte varit orsaken till konflikten och dagens kalla krig. I själva verket har Trumps egna politiska vägval vid olika tidpunkter placerat honom som en perifer figur till USA:s härskande klass och dess strategiska huvudlinje.

Detta visades av hans beslut att ge anstånd åt den kinesiska teknikjätten ZTE i maj 2019 som en ”tjänst” till Xi. Och återigen av hans beslut i juni 2020 att skjuta upp genomförandet av sanktioner mot regimens företrädare i Xinjiang i utbyte mot kinesiska försäkringar om att befrämja import av jordbruksprodukter från USA för att främja Trumps chanser att bli återvald.

Peking tror att Trump kan förmås att ingå avtal, till rätt pris, medan en Bidenadministration framstår som ännu mer hökaktig och ”ideologisk”, samt kanske skickligare på att genomföra sin Kinafientliga agenda och återuppbygga skadade allianser med traditionellt USA-vänliga regeringar. Detta förklarar varför den kinesiska regimen föredrar en seger för Trumps, vilket inte bara framgår av de avslöjanden som gjorts av Vita husets förre nationella säkerhetsrådgivare John Boltons avslöjanden, utan också utifrån uppgifter i Kina.

En Bidenseger, vilket är den troligaste valutgången, kommer med all sannolikhet inte att leda till att konflikten trappas ner. Det motsatta är mer troligt även om det scenariet även rymmer att Biden erbjuder en ”återstart” av USA-Kinarelationerna och en del eftergifter som hävandet av Trumps tullmurar, som är kontroversiella även inom USA:s kapitalistklass.

Men varje form av eftergift skulle vara kantad av ännu tuffare krav från USA gällande ekonomisk politik, teknologi, investeringsregler, men också ifråga om känsliga geopolitiska frågor inklusive BRI, Hongkong och Sydkinesiska havet. Att Kina på flera områden skulle ge efter för USA-påtryckningar är dock i det närmaste otänkbart eftersom det skulle starkt undergräva Xi Jinpings auktoritet. 

Den kinesiska regimen har inget som helst att göra med kommunism, socialism eller det arbetarrörelsens kämpar för. Regimen är en kapitalistisk oligarkidiktatur. Den är oförmögen att appellera till global solidaritet för att mobilisera opinionen till sin fördel och förlitar sig istället på en giftig högernationalism och ökande militärmakt. USA och dess allierade i Väst kan delvis dölja sin rovgiriga imperialistiska politik bakom en ”demokratisk” mask, även om den masken blir allt ihåligare till följd av den kapitalistiska krisen och den våg av statlig repression som sköljer över ”demokratierna”. 

Socialister opponerar sig emot både USA- och den kinesiska imperialismen, som äventyrar planetens framtid. Vi står för bygget av solidaritet mellan arbetare och förtryckta, i öst och väst, för att helt och hållet befria världen från kapitalism och imperialism. ■

Krishärdarna växer och blir fler. Marken gungar under såväl Kinas ledare Xi Jinping (bilden) som USA:s president Trump. Foto: www.kremlin.ru

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!