Svenska coronastrategin: Äldredöd, nationalism, zickzack-svängar och fromma förhoppningar

Av Jonas Brännberg // ur veckotidningen Offensiv

Tre månader har gått sedan coronapandemin på allvar nådde Sverige. Trots att Sverige har betydligt högre dödstal än våra grannländer och ingen verklig bättring är i sikte har regering och myndigheter hittills klarat sig undan en bredare kritik, delvis på grund av det osäkra kunskapsläget men mer på grund av den nationalism som piskats upp. Att ”coronastrategin” misslyckats med ett av sina huvudmål – att skydda de sköra/äldre – är uppenbart. Nu försöker högeroppositionen utnyttja växande ilska till sin egen fördel. Verklig förändring och en effektiv bekämpning av smittan kommer dock kräva något helt annat – en massrörelse underifrån.

Kriser tenderar att spä på samhällets motsättningar och accelererar de trender som redan håller på att utvecklas. Coronakrisen, trots att den är annorlunda än alla andra kriser i modern tid, ett typexempel på detta. De senaste årens utveckling där det politiska etablissemanget blivit allt mer nationalistiskt har verkligen exploderat under den här krisen, kanske bäst symboliserat i statsminister Stefan Lövféns tal på 1 maj, framför endast svenska flaggor. Medan viruset dödat mest bland sköra i den nedskurna äldreomsorgen och i de fattiga förorterna har politikernas retorik handlat om Sverige som en enhet där vi alla är lika utsatta.  

Inte en röd flagga så långt ögat kan se. Stefan Löfvens 1 Maj-tal framför svenska flaggor var fullt av nationalism.

Även Folkhälsomyndigheten (FHM) och statsepidemiolog Anders Tegnell har av medier och politiker lyfts upp på en nationalistisk pedistal för att försvåra kritik mot myndigheten eller regeringens agerande. Förekomsten av hat och hot mot Tegnell har använts av  etablissemanget för att tysta kritiska röster.

Internationellt ser vi trenden att allt mer auktoritära regimers antidemokratiska åtgärder för att pressa tillbaka arbetarklassens rättigheter har mångdubbats i Coronatider. Mest uppmärksamhet har Orbans diktatoriska åtgärder i Ungern fått men många länder har infört demonstrationsförbud och begränsat yttrandefriheten. Polisbrutaliteten i USA mot protesterna efter mordet på George Floyd är ett annat exempel på hur staten tar nya steg mot mer förtryck i en era av ekonomisk kris postcorona. Även i Sverige har demonstrationsrätten inskränkts och ”krisavtal” med urusla villkor påtvingats löntagare inom till exempel Handels.

Vad som slagit tillbaka nationalism och falska påståenden om att vi ”alla sitter i samma båt” är kamp. I Belgien tvingade arbetare genom strejk fram nedstängning av industrier som inte var smittsäkra, och vårdpersonal har vänt ministrar ryggen och tvingat politikerna att backa från nya förslag om försämringar.

Vårdpersonal i Belgien har vänt ministrar ryggen och tvingat politikerna att backa från nya förslag om försämringar.

Att frågan om munskydd varit i centrum av debatten i Sverige visar att kamp lönar sig – utan massor av skyddsstopp av framförallt Kommunals skyddsombud hade frågan om komplett skyddsutrustning inte varit så het. Tack vare bussförarnas fackliga kamp i Stockholm stängdes framdörrarna tidigt i epidemin och har förmodligen räddat många människoliv.

Kampen har också visat hur myndigheter och regeringen anpassar kraven till arbetsgivarnas intressen – istället för att se till säkerheten hos de anställda. Striden på äldreboendet Serafen visar hur Arbetsmiljöverket anpassat sig till krav från SKR (Sveriges kommuner och regioner) och kört över sina egna experter som först genom en självständig bedömning kommit fram till att andningsskydd behövs i patientnära arbete.

Kommunals JO-anmälan räcker inte för att skydda medlemmarna – det som krävs är fortsatta skyddsstopp – oavsett om de godkänns av arbetsmiljöverket eller inte.

Tyvärr har Kommunal vikt sig för vad som uppenbart är politiska hänsyn från domstolarna som gett Stockholms Stad rätt när de överklagade beslutet om andningsskydd på Serafen. Kommunals JO-anmälan räcker inte för att skydda medlemmarna – det som krävs är fortsatta skyddsstopp – oavsett om de godkänns av arbetsmiljöverket eller inte. Om en grupp anställda visade vägen och vägrade arbeta under osäkra förhållanden skulle snabbt många följa efter.

Är Sverige värre?

Att striden i Sverige har kommit att handla om äldreomsorgen är ingen slump, det är där det är som mest uppenbart att Sveriges ”coronastrategi” totalt misslyckats. Hälften av alla döda i Sverige i Covid19 har bott på äldreboende och en fjärdedel hade hemtjänst. 90 procent av alla döda är över 70 år. 

Vissa har försökt bortförklara dödssiffrorna med att andra länder inte har tillförlitlig statistik (återigen med ett mått av nationalism) men hur man än mäter är de svenska dödssiffrorna katastrofala.

Det är visserligen sant att officiella dödssiffror i Covid19 i många fall mer är ett mått på hur korrupt och auktoritär regimen är, än hur många eller få som dött (och stater som inte har koll på hur många människor som finns i landet, än mindre hur många som dött i Covid19). Även länder i Europa som till exempel Storbritannien räknar inte alla dödsfall, till exempel de som sker på äldreboenden.

Även mer pålitlig statistik, till exempel överdödligheten, som visar hur många fler som dött än ett genomsnittligt år, visar att dödligheten i Sverige är hög. I Italien, Spanien och Storbritannien har överdödligheten legat som värst på över 100 procent (dubbelt så många döda som normalt) men länder som Frankrike (55%) och Sverige (45%) ligger också högt.

För Sverige är det dock mer naturligt att jämföra med de andra nordiska länderna, på grund av mer liknande befolkningsstruktur, hälsoläge, befolkningstäthet osv. Då blir siffrorna än mer katastrofala med fem gånger fler döda per invånare än Danmark och tio gånger fler än Norge och Finland.

En viktig förklaring är den nyliberala högerpolitiken. Efter decennier av nedskärningar och privatiseringar av välfärden i allmänhet och vård och äldreomsorg i synnerhet var beredskapen att hantera en pandemi urusel från första början.

En viktig förklaring är den nyliberala högerpolitiken. Efter decennier av nedskärningar och privatiseringar av välfärden i allmänhet och vård och äldreomsorg i synnerhet var beredskapen att hantera en pandemi urusel från första början.

Sverige hade redan lägst antal sjukhusplatser i EU och näst lägst antal intensivvårdsplatser, apoteken har privatiserats och alla läkemedelslager och andra pandemilager har trots upprepade varningar slaktats på kostnads-”besparingarnas” altare.

Sverige hade redan lägst antal sjukhusplatser i EU (Källa OECD, https://data.oecd.org/healtheqt/hospital-beds.htm)

Sjukhusvården har nätt och jämnt klarat att hålla ”näsan ovanför vattenytan” genom vad som närmast kan liknas vid en krigsomställning: planerade operationer har ställts in, krisavtal införts för personalen med näst intill omänsklig arbetsbörda samt i all hast har man byggt om operationssalar till intensivvårdsavdelningar. På så sätt har antalet IVA-platser mer än fördubblats på några veckor. Ändå finns tecken på att äldre, kanske omedvetet, “valts bort” från intensivvård, när andelen äldre Covid19 patienter på IVA är betydligt högre i grannländerna än i Sverige.

För äldreomsorgen fanns det dock ingen ”quick fix”. Efter massiva privatiseringar är verksamheten fragmenterad i massor av olika enheter där utrustning, utbildning, vettiga arbetsvillkor har fått stryka på foten för att sänka kostnaderna och öka vinsterna. Bara i Stockholm Stad finns 176 olika hemtjänstföretag!

Förra veckan kom IVO (Inspektionen för vård och omsorg) med en stor granskning som visade på allvarliga brister inom var tionde verksamhet inom äldreomsorgen. Detta efter undersökningar som endast gjorts på distans.

Kaoset i äldreomsorgen har varit förödande under pandemin. Smittade äldre har inte skiljts från friska och personal har tvingats arbeta trots att de är sjuka. Andra har tvingats ta hand om sjuka utan skyddsutrustning, en stor andel jobbar som timvikarier och har inte haft råd att stanna hemma.  Ändå har sjukskrivningarna gjort personalbristen ännu större. Outbildade vikarier har tvingats springa mellan friska och sjuka brukare. Ingen hänsyn har tagits till riskgrupper som tvingats jobb på som vanligt, trots den bristande skyddsutrustningen.

Personal från sjukvården har nätt och jämnt fått tag i tillräckligt skyddsutrustning men i kommunernas äldreomsorg har det varit katastrof. Ambulanspersonal i full skyddsutrustning har när de hämtat äldre mött personalen från hemtjänsten helt utan skyddsutrustning.

Resultatet har blivit en katastrof. På vissa äldreboendeavdelningar har mer än hälften av de boende dött, på hela boenden har en tredjedel avlidit på några veckor. Privatiserade läkarföretag har ställt diagnoser på distans och därmed öppnat för att äldre som skulle kunnat klara sig istället bara behandlats palliativt. Att Stockholm drabbats värst beror säkerligen inte bara på att staden är störst, utan också att äldreomsorgen är mest sönderprivatiserad där.

Det svenska misslyckandet handlar alltså lika mycket situationen i vård och omsorg efter åratal av nedskärningar och privatiseringar som om Folkhälsomyndighetens och regeringens ”strategi” och restriktioner, även om FHM också haft fel gång efter gång.

Först sade FHM att epidemin osannolikt skulle sprida sig från Kina och sen sa generaldirektören Johan Carlson (den 2 mars) att i ett värsta scenario skulle 1–1,5 promille av befolkningen blir smittade. Därefter underskattade de totalt smittspridningen i Europa, speciellt från Italien när svenskar turistade där under sportlovet. Hade Sverige, likt andra länder, uppmanat alla som besökt norra Italien att isolera sig i två veckor efter hemkomsten har en stor del av smittspridningen kunnat undvikas. Andra exempel är att de först sa att smittan inte sprider sig i kollektivtrafiken för att sedan helt avråda från att åka kollektivt.

Medan FHM hänvisat till att alla åtgärder ska stå på ”vetenskaplig grund” har myndighetens agerande byggt på optimistiska förhoppningar istället för det som också är en viktig grundpelare inom vetenskapen, att ”ta det säkra före det osäkra”. 

“Både bra styrning och försiktighet kräver att vi förbereder oss för det värsta. Ta risker är upp till individer, allas säkerhet och att hantera systematiska risker är statens uppgift”, skrev till exempel risk- och system-forskarna Nassim Nicholas Taleb och Yaneer Bar-Yam när Storbritannien precis som Sverige inte förberedde sig på det värsta.

Så sent som 2 mars sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson att i ett “värsta scenario” skull 10-15000 smittas. Den 4 juni är siffran bekräftade fall nästan 42 000 trots mycket begränsad provtagning.

Andra exempel är att FHM hoppades att en bättre folkhälsa och välmedicinerade riskgrupper skulle göra att Sverige klarade sig bättre, vilket visat sig sakna vetenskaplig grund. Fortfarande hävdar FHM att asymptomatisk smitta har mycket liten betydelse trots att till exempel USA:s smittskydd CDC uppskattar att 35 procent av de smittade är asymptomatiska och att mellan 50 och 100 procent av dem smittar. Resultatet av inte ta det säkra före det osäkra är att istället för att uppmana till att bära munskydd (enkla som inte konkurrerar med sjukvården) låter man en potentiell onödig smittrisk finnas kvar.

När FHM väl konstaterade att smittan börjat sprida sig i samhället tyder allt på att de istället överskattade coronavirusets smittsamhet, och därmed också underskattade dödligheten. Istället för att kräva fortsatt testning och smittspårning i regionerna accepterade FHM att ”resurserna inte räckte till” och att det var ofrånkomligt att Coronaviruset skulle skölja över hela befolkningen. ”Att trycka ned viruset kanske går i Kina där man kan svetsa igen folks ytterdörrar men det går inte i en demokrati” var ett mantra som upprepades många gånger av till exempel FHMs rådgivare, fd statsepidemiolog Johan Giesecke.

Vad våren har visat är att det går att trycka ned smittan till mycket låga tal, även om man haft en omfattande spridning till en början. Förutom våra grannländer har till exempel Grekland, Österrike, Sydkorea och Israel lyckats trycka ned smittan mot noll.

Vad våren har visat är att det går att trycka ned smittan till mycket låga tal, även om man haft en omfattande spridning till en början.

Det som varit skillnaden har dock inte enbart varit ”lock down” eller inte ”lock down”. Länder som Storbritannien, Spanien och USA har haft fruktansvärda utbrott trots lock down, medan tätbefolkade Sydkorea klarat trycka ned smittan utan lock down. Samtidigt har den sociala distanseringen i Sverige varit omfattande, även utan regelrätta förbud. Faktum är att många människor gått betydligt längre än FHM:s restriktioner. Bara en procent av befolkning säger att de inte alls tillämpar social distansering.

Vad som verkar haft effekt är istället en kombination av tidig och effektiv social distansering samt omfattande tester, smittspårning och isolering av sjuka.

Folkhälsomyndigheten hävdar fortfarande att deras linje kan vara rätt med hänvisning till risken för en andra våg av viruset, och att Sverige skulle vara bättre skyddat mot en sådan på grund av en mer omfattande spridning och därmed immunitet. Detta är återigen mer en from förhoppning än baserat på vetenskap. Forskningen just nu tyder dock på mindre risk för en andra våg, både på grund av att det bevisligen finns effektiva metoder att trycka ned smittan, samt att det nya coronaviruset visat sig betydligt mer genetiskt stabilt än influensavirus, som till exempel den spanska sjukan som kom i flera vågor. Prognoserna om fler vågor är dock fortfarande mycket osäkra. Dessutom är det fortfarande ytterst oklart vilken immunitet de som smittats men haft lindriga symptom har. De antikroppstester som genomförts hittills tyder i alla fall på att det framförallt är de som haft en kraftig infektion som har antikroppar (även om antikroppar bara är en del av immunförsvaret och det därför kan finnas viss immunitet även utan antikroppar). FHM kan fortfarande ha rätt– men i så fall har en riskabel gissning gått hem – inte ett beslut baserat på vetenskap.

Vad som verkar haft effekt är istället en kombination av tidig och effektiv social distansering samt omfattande tester, smittspårning och isolering av sjuka.

Det kanske allvarligaste felet som regeringen och de ansvariga myndigheterna: FHM, Socialstyrelsen, MSB, IVO mfl måste stå till svars för är dock deras totala okunskap om sakernas tillstånd inom äldreomsorgen. Efter åratal av varningar och protester från personal och fackföreningar om den ohållbara situationen inom äldreomsorgen borde alla alarmklockor ringt för att en allmän smittspridning skulle kunna leda till denna katastrof. Istället nöjde sig myndigheterna med att säga att ”basal vårdhygien” räcker och tonade ned behovet av skyddsutrustning inom äldreomsorgen. Än idag har inte personal i äldreomsorgen inte ens munskydd för att skydda de äldre mot asymptomatisk smittad personal.

Regeringen har sedan krisens början gömts sig bakom myndigheternas ”expertkunskaper”. Ansvarig minister Lena Hallengren sade i februari att Sveriges beredskap var god, men när verkligen började visa något annat lade hon skulden på regioner och kommuner, eller långsamma myndigheter.

Just nu är den största skandalen att Sverige fortfarande inte lyckats skala upp testningen. Lena Hallengren sade den 6 maj att målet var 100 000 tester i veckan i slutet av maj. Då hade Sverige knappt testat fler än Finland per invånare, trots att Sverige hade nästan fyra gånger fler bekräftade smittade. Sista veckan i maj hade fortfarande bara 28000 testats, drygt en fjärdedel av målet. Precis som situationen i äldreomsorgen har testningen bromsats av många olika aktörer, privatiseringar, inga beredskapslager och brist på personal.

Spc. Miguel Pena
Den otroligt långsamma uppskalningen av tester för Covid19 är en av de största skandalerna i hanteringen av pandemin (Foto: Spc. Miguel Pena)

FHM har hävdat att man ”inte hindrar smittspridningen genom att testa folk”. Exemplet Island visar dock att detta är helt fel. Trots att Island tidigt fick in smittan i landet kunde de genom omfattande testning, smittspårning och isolering av smittade bryta smittkedjor och pressa tillbaka smittan.

Även om Island är ett land med liten befolkning skulle samma strategi vara fullt möjlig sedan länge i stora delar av Sverige, där smittspridningen varit låg. Även i Stockholm och andra hårt drabbade regioner skulle masstestning, till att börja med av nyckelgrupper i samhället som träffar många människor, ha en effekt för att trycka tillbaka smittan.

Det som håller tillbaka en verklig effektiv smittbekämpning är den extrema underfinansieringen och för vinst privatiserade och fragmenterade sjukvården och omsorgen: allt från sjukhus och äldreboenden, till apotek, läkemedelsföretag, labb och tillverkning av skyddsutrustning.

Politiker och myndigheter som alla är del av samma system som upprätthållt och försvarat dagens situation i årtionden är både oförmögna att se och göra något åt problemen. Det som behövs är en massiv gräsrotskampanj för en permanent upprustning av välfärden, med krav på återförstatligande av all vård och omsorg, av apotek, läkemedelsföretag och med en verksamhet som styrs av personalen, de verkliga experterna, efter behov istället efter vinst eller politikers nedskärningskrav.

Det som håller tillbaka en verklig effektiv smittbekämpning är den extrema underfinansieringen och för vinst privatiserade och fragmenterade sjukvården och omsorgen: allt från sjukhus och äldreboenden, till apotek, läkemedelsföretag, labb och tillverkning av skyddsutrustning.

En sådan rörelse kommer förstås att komma i total konflikt med intressena hos storföretag och banker som inte vill betala en krona i skatt, men som nu vill tömma statens kassakista för att upprätthålla sin egen makt och sina rikedomar. De kommer med alla medel stoppa en verklig offentlig satsning på vården, samtidigt som de kommer göra allt för att fortsätta den lukrativa plundringen av välfärden genom offentlig finansierad men privat drift av sjukvård och omsorg.

Coronakrisen har avslöjat högerpolitiken med byxorna nere, handlingsförlamad inför det som i ett annat samhälle skulle kunna vara en fullt hanterbar situation. Med nationalistiska dimridåer och överlämpande av ansvaret till ”opolitiska vetenskapliga” myndigheter hoppas regeringen undslippa ansvar. Hittills har metoden haft vissa framgångar men förr eller senare kommer verkligheten ifatt.

Ett gräsrotsuppror för vården är det som kan hindra den blåbruna högeroppositionen från att plocka billiga poänger på att kritisera en verklighet som de i högsta grad själva också är ansvariga för. Ur kamp för välfärden kommer fler att dra antikapitalistiska slutsatser. Det är inte bara vården som är sjuk, hela samhället är sjukt, och det är socialismen som är botemedlet.

RS står för:

  • Bygg omedelbart ut smittskyddet för vård- och omsorgspersonal och andra utsatta arbetargrupper. Statlig produktion av skyddsutrustning och tester NU – ta över nödvändiga resurser från privata företag.
  • Ge vikarier fasta jobb och utbildning på betald arbetstid. 100 procent i sjukpenning, VAB, smittbärarpenning och permitteringspenning. 
  • Massiv statlig satsning på att förstärka arbetet med testning, smittspårning för att kunna isolera smittade. Virustest till alla misstänkta fall! Desinficering och fri tillgång till handsprit på alla offentliga platser, kollektivtrafik osv. 
  • Höj statsbidragen till regioner och kommuner med 50 miljarder kronor NU till vård och omsorg i offentlig ägo utan vinstintresse. Stoppa alla nedskärningsplaner omedelbart och utveckla krisplaner under kontroll av vårdpersonal och fackföreningar för att snabbast möjligt bygga ut kapaciteten.
  • Stoppa fragmentering och dränering av resurser genom marknadslösningar i vården. ta omedelbart över all privat, vinstdrivande verksamhet i offentlig ägo. Styr om från marknadstänk och byråkrati till vård. Nej till New Public Management och “Just in time”.
  • Förstatliga läkemedelsbolag, produktion av skydd och medicinsk utrustning för en planering av verksamhet efter akuta behov idag och samhällets långsiktiga behov. 
  • Avskaffa kapitalismens vinstjakt, rovdrift på människor och natur, toppstyrning och hemlighetsmakeri, som gett viruset fritt spelrum och lagt grunden för dagens kris.
  • Demokratiskt socialistisk planering av ekonomin, där människors hälsa och välmående och ett hållbart förhållande till naturen prioriteras framför vinstintressen hos en liten superrik maktelit. 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!