Sydkoreas nyval gav mer av samma

Av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Den 3 juni hölls ett extrainsatt presidentval i Sydkorea. Valet var egentligen schemalagt till den 3 mars 2027, men tidigarelades efter att den tidigare presidenten, Yoon Suk- Yeol, avsattes den 4 april.

Valsegrare blev Demokratiska partiets tidigare partiledare Lee Jae-myung med 49 procent av rösterna mot 41 procent till motkandidaten Kim Moon-soo från Folkets maktparti (PPP). Valet hölls exakt sex månader efter Yoons misslyckade kuppförsök den 3 december 2024, och kan beskrivas som en missnöjesröst mot den tidigare presidenten.

Men den nya presidenten representerar ingen markant skillnad för arbetarklassen, utan snarare en fortsättning på nyliberalism högerpolitik och militarism.

Den nya presidenten Lee, från det liberala Demokratiska partiet, var en av de ledamöter som försökte ta sig in i nationalförsamlingen under kuppförsöket, och han sågs som ett tryggt, demokratiskt alternativ jämfört med Yoons auktoritära styre. Han har uppmanat till fredssamtal med Nordkorea, och till skillnad från Yoon är han mer öppen för fortsatt handel med Sydkoreas största partner Kina. Lees seger är dock inget trendbrott när det kommer till politiken som helhet.

I sitt segertal betonade han behovet av stärkta band med USA, det enda landet Sydkorea har en säkerhetsallians med, och en fortsättning på det trilaterala samarbete mellan USA, Sydkorea och Japan som påbörjades av Yoon efter Washingtons påtryckningar. Till New York Times säger han: ”Jag kommer att krypa för [Trump] om det är det som krävs för mitt folk. Men jag är ingen dörrmatta. Sydkorea har många kort att spela i ge- och ta-förhandlingarna”.

Det är tydligt att Yoon försökte neutralisera hotet genom att försöka fängsla sina kritiker i förväg, men det folkliga motståndet, kombinerat med en statsapparat som var oförberedd på att genomföra kuppen på så kort varsel, förhindrade utvecklingen av en allt mer auktoritär och repressiv regim.

Innan undantagstillståndet utlystes hade den största oberoende fackliga centralorganisationen KCTU förberett sig för generalstrejk i början på december, med Yoons avgång som huvudkrav.

Hotet om generalstrejk infriades dock aldrig, och de strejker som har hållits med jämna mellanrum under våren kan närmast beskrivas som demonstrationer, och inte den systemhotande arbetsnedläggning och strejk som hade behövts för att ta kampen mot regeringen, och i förlängningen hela det kapitalistiska systemet, vidare.