Tahera fortsätter den feministiska kampen

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Tahera Sajjadi från Afghanistan är en fantastisk kämpe och som socialistisk feminist blir man varm om hjärtat av att träffa henne och diskutera. Hur den internationella solidariteten förenar och knyter samman, från det mest kvinnoförtryckande landet till det på pappret mest jämlika. Både idémässigt och även fysiskt. Tahera Sajjadi – som jobbade med stödverksamhet för kvinnor och barn vid tiden för talibanernas maktövertagande 2021 – kunde tack vare sina internationella kontakter snabbt ta sig ur Afghanistan och hamnade i Sverige. Det är just vid tiden för talibanernas återtagande av makten som vår intervju startar.

– Jag var i Herat. Nyheten om städernas fall spred sig snabbt – en efter en. Allt gick väldigt smidigt för talibanerna, som om det fanns en exakt plan på plats, som om regeringen hade låtit dem passera och ta makten. USA hade redan nått en överenskommelse med talibanerna i Doha redan i februari 2020, utan närvaro av den afghanska regeringen. Det kändes som en konspiration.

– Bilden över desperationen det innebar är bilden över de överfyllda flygplanen som lyfter från Kabuls flygplats, där människor har klängt sig fast i flygplanshjulen och följde med upp i luften innan de tappade greppet och kastades ner mot marken. 

Berätta om tiden innan talibanerna tog över?

– Under de 20 åren av krig med NATOs engagemang var det en regering som inte kände något ansvar gentemot folket. Varje dag förekom det explosioner och självmordsattacker. Det var fattigdom, korruption och osäkerhet. 

– Jag var medlem i en förening som heter Kvinnors sociala jämställdhetsorganisation. Vi arbetade som volontärer. Vi läste feministiska böcker och startade många studiecirklar. Genom broschyrer och workshops om rätten till kroppslig autonomi, information om fortplantning, myten om oskuld med mera försökte vi höja medvetenheten bland kvinnor på landet och i städerna. Att gå med i en feministisk grupp gav mig en otrolig känsla av frihet. Vi höll demonstrationer mot sexuella trakasserier och organiserade konferenser runt den 8 mars och den 25 november.

– En dag kom Leila Qaraee från Kvinnors Nätverk i Sverige och hälsade på oss. Hon besökte oss flera gånger under åren och inspirerade oss. Vi läste bland annat boken Grupp 8 och jag av Gunilla Thorgren på farsi.

Det är lite hisnande att höra att boken som handlar om den svenska kvinnokampsrörelsen på 1960- och 1970-talet ger betydelse för kvinnors kamp femtio år senare i Afghanistan, det visar hur generella teoribildning och kamperfarenheter ändå är.

Vad har du med dig från den tiden till den feministiska kampen som du har fortsatt här i Sverige?

– Jag har konstiga känslor inom mig. Den stora känslan av frihet – att kunna klä sig hur jag

vill, rätt att rösta och så vidare. Ändå måste kampen fortsätta även här. När vinden blåser genom mitt hår, när jag går fritt på gatan går mina tankar till kvinnorna i Afghanistan, förtrycket och grymheterna de tvingas utstå.

– När jag demonstrerar på kvinnodagen ser jag att de allra flesta som är ute är kvinnor. Kvinnoförtrycket är ju en samhällsfråga som borde engagera alla.

– Det är också upprörande att välfärden privatiseras. Svenska kvinnor har ju kämpat så länge för samhällets ansvar för välfärden. Det är inte en småsak, det här är jätteviktigt.

Hur är läget för kvinnor i Afghanistan idag? 

Tahera har svårt att samla sig för att svara på frågan. Det är smärtsamt att lämna sitt land och se allt en har kämpat för smulas sönder. Men hon finner styrka.

– När det är som mörkast lyser ljuset desto starkare. Att talibanerna ens behöver fortsätta att öka och öka förtrycket innebär att det finns motstånd, annars hade de inte behövt göra det. 

– Kvinnor är alltså förbjudna att studera, lönearbeta och att befinna sig i offentliga miljöer. Klädreglerna varierar mellan olika städer, från burkatvång till niqab till heltäckt ansikte eller att ansiktet får synas. 

– Männens månggifte med minderåriga är fruktansvärt och breder ut sig. Alla familjer är livrädda för att talibanerna ska stövla in i ens hem och kräva att döttrarna blir deras hustrur. Därför gifts barn bort till vem som helst för att slippa detta.

– Nöden breder ut sig. Sjukhusen fungerar inte, eftersom kvinnorna som jobbade där inte får jobba längre. Självmord bland kvinnor ökar. Andra dör av männens dödliga våld i hemmet. Förut fanns kvinnojourer för våldsutsatta, nu är allt stängt och hemmet är som ett fängelse.

– Speciellt svårt är det för änkor, som tidigare har förlorat sina män under krigsåren. 

– Förtrycket drabbar alla. Musik är förbjudet. I Kabul har ett stort antal övervakningskameror installerats för att övervaka och kontrollera befolkningen. Det sägs till och med att talibanerna har vissa privata hemsäkerhetskameror. Bevakningen är enorm  – det finns inget privat utrymme kvar.

– Väst- och Östimperialismen har nu direkt och indirekt accepterat talibanernas fruktansvärda styre. Iran, Ryssland och Kina har förbindelser med Afghanistan och USA har det indirekt, eftersom de skickar pengar. 

Tidigare tog du emot internationellt stöd, nu är det du som stöttar. Vad gör ni? 

–  Vi anordnar demonstrationer och konferenser här. Vi har kontakt med afghanska kvinnor via internet, och vi håller hemliga utbildningsklasser. Efterfrågan på utbildning och stöd är mycket hög, men tyvärr är kapaciteten att ge stöd begränsad – och det är smärtsamt. Kvinnor skriver till oss hur de försöker läsa böcker, göra motstånd och i hemlighet utbilda flickor som har blivit avstängda från skolan. Dessa berättelser ger oss hopp.

–  Min syster hade läst Pippi Långstrump och pratade med mig med så mycket spänning om hur mycket hon älskade det. Detta är vad jag skulle kalla kvinnosolidaritet – hur berättelsen om en tjej från Sverige kan inspirera en tjej i Afghanistan, och hur kvinnor fortsätter att multiplicera sina motståndshandlingar och sin kamp för rättigheter.