UKRAINAKRIGET: VEM FÖRLORAR FÖRST?

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Nyligen hävdade ukrainsk underrättelsetjänst att de ryska förlusterna (döda och sårade) i Ukraina passerat en miljon. Oavsett sanningshalten i siffrorna är det uppenbart att döden och lidandet är enormt på båda sidor.

Som väntat har Trumps ”fredsplan” kollapsat i allt annat än ord och nu har Putinregimen inlett en ny sommaroffensiv.

Vad väntar framöver och finns det någon lösning som förhindrar ett ”för evigt ”-krig?

Varför misslyckades Trumps ”fredsförhandlingar”?

Donald Trump lovade i USA:s valrörelse att avsluta kriget i Ukraina inom 24 timmar. Sedan han kommit till makten har han inte bara misslyckats med det. Fredsförhandlingarna har efter månader kollapsat i allt utom ord (trots att det knappt blivit några förhandlingar) och Trump har drog in USA i Israels krig mot Iran.

Vad som återstår av samtalen om fred i Ukraina är oklart. När Trump hävdade att han var som mest hoppfull om ett avtal svarade Putin med de mest omfattande drönarattackerna sedan 2022 och Ukraina gjorde en spektakulär, men i det stora hela begränsad, attack mot ryska krigsflygplan långt inne på ryskt territorium. Sedan dess har Trump varit tyst om Ukraina.

Trumps flirt med Putin har flera orsaker:

Han vill försöka minska Kinas inflytande över Ryssland och därmed försvaga och lösa upp det ”kinesiska blocket”.

Han vill tvinga Europa att rusta upp (vilket han till stor del lyckats med).

Han anser att Ukrainakriget är ”fel krig” att utkämpa och vill istället rikta den amerikanska imperialismens resurser direkt mot Kina.

Han hyser stor beundran för den enpartistat, personkult och diktatur som Putin etablerat.

Vilken faktor som är mest avgörande är svårt att avgöra, men den sista är inte obetydlig.

I grund och botten beror misslyckandet för Trump inte på honom själv. Efter att kriget allt mer tippat över till Rysslands favör tror Putin att mer går att vinna. Den europeiska imperialismen, som backar Ukraina, är inte heller intresserad av fred. För dem passar det utmärkt att använda Ukraina och dess invånare som kanonmat i ett krig för att försvaga Ryssland.

Hur hänger Ukrainakriget ihop med utvecklingen i resten av världen?

Devisen ”Sanningen är krigets första offer” gäller förstås även i Ukrainakriget. Rysk propaganda om att ”Ukraina styrs av nazister” och Västs ledmotiv att ”Ryssland är den enda aggressiva och vill ta över hela Europa” är lika falska. För att förstå krigets orsaker och utveckling måste man förstå imperialismen, dagens kapitalistiska ordning, som först korrekt analyserades av den ryska revolutionären Lenin i boken Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (finns att läsa på www.marxists.org).

Putins logik bakom invasionen av Ukraina var inte nationell, utan global. Han såg hur USA, som sedan 1990-talet har expanderat sitt inflytande i Europa österut, nu försvagats och allt mer fokuserade sina resurser på Asien och Kina (lanserades redan av Obama som ett strategiskt skifte mot Asien – Pivot to Asia). Samtidigt var Europas länder alltmer i konflikt med varandra och försvagade. Den ryska imperialismen och dess kapitalister såg en chans att ta tillbaka förlorad mark. Putins ambitioner har förstås aldrig varit ockupation av länder i Västeuropa, men att återta makt, inflytande och därmed vinster i Öst- och Centraleuropa från västeuropeisk kapitalism, något som kapitalisterna i Europa aldrig varit beredda att ge upp.

När kriget bröt ut och Ryssland tack vare den ukrainska befolkningens spontana och framgångsrika motstånd inte vann den snabba seger de trodde, såg Västimperialismen en chans att slå mot Ryssland – och indirekt dess allierade Kina. USA-imperialismen under Biden såg möjligheten att återsamla ett splittrat ”Västblock” bakom sig i ett krig som försvagade Ryssland/Kina-axeln utan att offra en enda amerikansk soldat.

Sedan dess har utvecklingen i världen och kriget i sig självt ändrat dynamik flera gånger, senast med Trumps makttillträde. Med hotet om storkrig i Mellanöstern har Ukrainakriget hamnat i mediaskugga, men för den imperialistiska maktstriden i världen är konflikten fortfarande central. Oavsett vilken kurs stormaktspolitiken för tillfället har är det uppenbart att det inte är intressena hos befolkningen i Ukraina (eller Ryssland) som försvaras, de är schackpjäser i stormaktsspelet som offras utan en blinkning.

Vinner Ryssland kriget?

Sedan Ukrainas misslyckade sommaroffensiv 2023 har kriget allt mer utvecklats till Rysslands fördel. Sakta men säkert har de ukrainska styrkorna pressats tillbaka, till en oerhörd kostnad i vad som kommit att kallas en ”mänsklig köttkvarn”. Oskyddade infanterisoldater skickas fram i våg efter våg för att vinna mark meter för meter. Brutaliteten påminner om skyttegravskriget under första världskriget. Faktum är att de ryska soldaternas avancemang sedan 2024 varit lika långsamt som de allierades frammarsch under första världskriget.

I den sommaroffensiv som Putin nu startat används motorcyklar och civila bilar för att små grupper av oskyddade soldater ska ta sig framåt – förlusterna räknas i tusentals per dag. Putin hoppas på ett genombrott, men det mest troliga är ett fortsatt utnötningskrig utan större landvinningar.

Samtidigt har drönarkriget intensifierats från båda sidor, både längs med och bortom fronten. Efter att Ryssland nu massproducerar egna kopior av iranska Shaheddrönare skjuter de nu regelbundet upp närmare 500 drönare (Financial Times den 11 juni) och missiler per natt (inklusive lockbeten utan bomber). Det har inneburit fler civila offer och förstörelse.

Krig avgörs dock inte enbart eller ens huvudsakligen på slagfältet. Inte minst ekonomin har stor betydelse, och där har framförallt Putinregimen växande problem. Till många Västexperters förvåning påverkades rysk ekonomi relativt lite av krigsutbrottet och Västs sanktioner. Det berodde bland annat på att rysk olja och gas kunde säljas till högt pris i andra delar av världen, på ökad handel med Kina och på att krigsutgifterna kunde täckas av den stora ryska ”välfärdsfond” som vid krigsutbrottet hade likvida tillgångar på 119 miljarder dollar.

År 2025 ser bilden allt mörkare ut. Visserligen har krigen i Mellanöstern tillfälligt pressat upp olje- och gaspriserna, men trenden är nedåtgående och förväntas förstärkas, ett stort problem för Ryssland vars statsbudget under senare tid finansierats med mellan 30 och 50 procent av inkomster från fossilindustrin.

Tillväxten 2025 väntas bara bli 1,5 procent, inflationen ligger på runt 10 procent och ”välfärdsfonden” har minskat med 68 procent sedan krigsutbrottet och kan vara slut redan under 2026. 60 procent av befolkningen har inga finansiella reserver för att hantera en svårare ekonomisk situation.

Ukraina är å andra sidan helt beroende av stöd utifrån. De totala militära utgifterna, inklusive stödet från Väst, utgör hela 50 procent av BNP. 30 procent av statsbudgeten går till militärutgifter (motsvarande siffra i Ryssland uppskattas till 8 procent).

Efter att ekonomin kollapsade vid invasionen återhämtade den sig 2023 och 2024 på grund av upprustningen, men under 2025 har ekonomin stagnerat. Arbetslösheten ligger på omkring 15 procent och nu riskerar den viktiga jordbrukssektorn att få sig en smäll, då EU efter påtryckningar från Polen och Frankrike återinför tullar på ukrainska jordbruksprodukter.

Hur stort missnöje som finns ”på gatan” är svårt att avgöra i båda länderna, speciellt i Ryssland på grund av censuren. Ukraina har uppenbara svårigheter att rekrytera soldater, hundratusentals håller sig undan tvångsrekrytering och krigströttheten växer. På ett år har antalet ukrainare som vill ha officiella fredsförhandlingar med Ryssland ökat från 23 till 44 procent. I Ryssland visar även oberoende undersökningar fortfarande på ett stort stöd för kriget, även om det skiljer mycket mellan olika grupper. Unga, de som bor i städer och kvinnor är generellt mer skeptiska.

De styrande som hetsar för fortsatt krig bryr sig föga om de människor vars liv offras längs fronten och än mindre om vad ”folket på gatan” tycker. En allt djupare social och ekonomisk kris kan dock skapa social oro och protester, som i slutändan kan tvinga krigshetsare att tänka om för att rädda sina egna positioner vid makten.

Vilket hopp finns för fred?

Om man ser till imperialismens utveckling globalt finns det inte mycket som tyder på fred. Tvärtom rustar sig stormakterna för nya krig. Beslutet på Nato:s toppmöte i juni om militärutgifter på minst 5 procent av BNP är ett exempel. Även Ryssland omorganiserar sin militärmakt för fortsatt expansion. Förra året ökade världens militärutgifter med 9,4 procent, den högsta ökningen på 36 år.

Det innebär förstås inte att nya förhandlingar och även en vapenvila är uteslutet. Om ingen sida ser några möjligheter till militära framgångar, medan kris och krigströtthet breder ut sig, kan det leda till ett upphörande av strider.

En sådan ”fred” skulle dock knappast minska de generella motsättningarna och riskera att brytas när som helst, när någon imperialistisk sida tror sig kunna vinna på det.

Dessutom skulle arbetarklassen i det nu extremt militariserade och auktoritärt styrda Ryssland och även till stor del Ukraina ha fortsatta dystra framtidsutsikter, med enorma krigsskulder som de styrande kommer att försöka tvinga de fattigaste att betala, medan samhällets tillgångar fortsätter att kanaliseras till miljardärerna, till exempel genom USA:s mineralavtal med Ukraina, som Trump tvingade till sig genom utpressning.

En verklig fred måste bygga på en kamp mot den imperialistiska världsordning som ligger bakom konflikten.

Det innebär kamp mot militarisering och imperialistisk maktpolitik både från den ryska arbetarklassen och andra förtryckta mot den ryska imperialismen och från arbetarklassen i Väst och Ukraina mot Västimperialismen. En sådan kamp innebär krav på att alla trupper ska dras tillbaka från utländsk mark och istället bidra till en omställning av samhället.

Krav på nedrustning och att samhällets resurser istället ska gå till välfärd, bostäder och allas rätt till en dräglig levnadsstandard. Det innebär också full respekt för rättigheter för alla kulturella, språkliga och etniska minoriteter som idag lever under svåra förhållanden i Ryssland, men även i Ukraina. Dessa krav går stick i stäv med intressena hos den kapitalistklass vars makt- och vinstjakt dagens styrande utgår ifrån.

Det innebär att en sådan fredsrörelse per definition måste vara antikapitalistisk.

En sådan utveckling kan tyckas vara långt borta just nu, men situationen kan snabbt förändras.

Folkmordskriget mot Gaza har skapat den största antikrigsrörelsen på många år, och med den farliga utvecklingen i både Mellanöstern och Ukraina tillsammans med insikten om att notan för upprustningen kommer att landa på vanligt folk finns möjligheten till en bredare antikrigsmedvetenhet och kamprörelse.

Det är en sådan bred antikapitalistisk fredsrörelse som Socialistiskt Alternativ och Offensiv vill gå i bräschen för.■

Socialistiskt Alternativ är den svenska sektionen av International Socialist Alternative (ISA), som finns i alla världsdelar.

internationalsocialist.net