“Unga kvinnor” fortfarande lika viktig

En över 150 år gammal berättelse kan nå en ny publik genom att understryka dess teman: feminism och solidaritet (Foto: Pressbild).

av Ginger Jentzen, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Greta Gerwigs filmatisering av Unga kvinnor har fått ett starkt gensvar hos särskilt unga kvinnor. Varför fortsätter denna bok att inspirera oss 150 år senare, och vad ger denna senaste version oss?

Många böcker analyserar eller glorifierar krig, medan få berättelser fokuserats på att skildra livets utveckling för de som lämnas kvar hemma. Men Louisa May Alcotts roman Unga kvinnor (ursprungstitel: Little Women), som först gavs ut i två volymer 1868-69 sticker ut. Sedan dess har den kommit ut många nya upplagor, filmats och framförts på teaterscenen.

Unga kvinnor är inte en feministisk guide till handling. Men dess fokus på en grupp kvinnor i en period av sociala uppbrott ger den också plats i dagens politiska radikalisering.
Boken skrevs under 10 veckor med start i maj 1868 efter det amerikanska inbördeskriget och blev direkt populär, kanske på grund av att unga kvinnor anknöt till den kollektiva familjen som byggdes upp av March-systrarna. Anmärkningsvärt är att berättelsen inte har någon dominant manlig karaktär. Trots att det är krigstider kännetecknas Alcotts berättelse från hemmafronten ofta av att kvinnor upplever det som en tid av ökad självständighet. 
Bilden som Alcott målade upp i Unga kvinnor var mer ekonomiskt stabil än hennes egen verklighet var. Alcott hade radikala rötter i en väldigt fattig familj. Hon jobbade som tjänare, sömmerska och tvätterska innan hon tjänade pengar på att skriva texter under pseudonym.

En del av den sexism som Alcott kämpade emot är inte långt ifrån den kamp för jämställdhet som kvinnor kämpar för 2020. Gerwigs filmatisering är slående relevant för de kvinnor som idag bekämpar den våldtäktskultur som kapitalismen odlar.
Till skillnad från andra filmatiseringar tar Gerwig ett större och mer genomgripande grepp, där hon låter berättelsen hoppa i tid och rum. Effekten av att placera barndomsscener via flashbacks sätter den vuxna Jo (Saoirse Ronan) i berättelsens förarsäte. Detta tillåter Gerwig att berätta berättelsen om Jo och hennes systrar genom kampen som formade dem. 

I Gerwigs filmatisering visas utmaningarna och begränsningarna som ett skikt av främst vita kvinnor i mitten av 1800-talet var ställda inför. 
Medan Meg (Emma Watson) exemplifierar en känsla av plikt och sociala normer i en tid då fattigdomen utmanar hennes äktenskap och inte är någon sagoberättelse. Amy (Florence Pugh) ges större djup än i tidigare skildringar av boken, med mer utvecklade dialoger om samhället, anständighet och negligerbara val som kvinnor möter bortom försök att ”gifta sig bra” (och även horstämplingen som följer av det). 
Beths (Eliza Scanlen) dialoger ger en mer sofistikerad men blyg vishet än vad hennes karaktär vanligtvis tillåter. Även när hon blir mer och mer sjuk spenderas hennes tid med Jo på stranden. Scenerna av familjens sorg visas på ett starkt sätt för publiken, då läsare av boken utan tvekan rördes av Beths oskyldiga död i Alcotts post-inbördeskrigsvärld, där landet förlikade sig till traumat av att förlora över en miljon människor under det fyraåriga kriget. 
Louise May Alcott uppfostrades som feminist och antirasist, gifte sig aldrig och var den första kvinnan som blev registrerad för att rösta i Concord, Massachusetts. Familjen Alcotts hem var en station för Underjordiska järnvägen [frigörelsenätverk för slavar] och hon använde sina egna upplevelser för att ge djup åt sina karaktärer. 

Marx och Engels ansåg att det amerikanska inbördeskriget var den viktigaste händelsen under 1800-talet. År 1860 skrev Marx till Engels att ”de största sakerna som händer i världen idag är slavarnas rörelse i USA som började med John Browns död samt de livegnas rörelse i Ryssland”.
Victor Hugos Samhällets olycksbarn (ursprungstitel: Les Miserables) publicerades 1862, ett tidigt socialistiskt fördömande av den dramatiska ojämlikheten i Frankrike. Bara 9 år efter hans bok styrde den revolutionära Pariskommunen den franska huvudstaden i totalt 72 dagar. 
Rörelser som krävde rättigheter för de förtryckta i samhället, inklusive kvinnor och före detta slavar, spelade en stor roll i att driva den revolutionära kampen framåt under denna period. 

Publiken knyts samman i ett moment av återuppstående feministiska idéer.

Dagens tygellösa kapitalism har många likheter med kapitalismens utveckling efter det amerikanska inbördeskrigets slut och fram till 1800-talets sista år. Det var en tid av instabilitet och korruption då kapitalisterna blev rikare och allt mäktigare. 
Likheter kan ses med dagens stora och dominerande teknikbolag, Amazon, Google och Microsoft. De har revolutionerat tekniken, men också gjort ägarna till världens rikaste individer, vilka nu med Jeff Bezos (Amazons chef och världens rikaste) i spetsen kämpar mot varje form av reglering, kräver skattelättnader och subventioner för att öka sina vinster. 
Det finns en allt större brist på tilltro till den härskande klassens institutioner: den senaste barometern från Edelman Trust visade att 56 procent av de tillfrågade anser att kapitalismen ”i dess nuvarande form gör mer skada än nytta”. 
USA:s politiska etablissemang utmanas av Trumps trångsynta administration och den rasistiska höger som den har stärkt samt från vänster via Bernie Sanders gräsrotspolitiska revolution. Därmed kan vi se splittringar i antingen Demokraterna eller Republikanerna – eller båda – under de kommande åren.

Väsentligt i Gerwigs filmatisering är det godhjärtade ledarskapet från Marmee (Laura Dern), vars aktiva matriarkala roll är central för 2020. Marmees skärmtid är en studie av de bestående könsojämlikheterna. Karaktären är baserad på Louisas egna mamma May, som var abolitionalist, suffragett och Massachusetts första socialarbetare.
I sin första scen gråter Marmee i enrum efter att hon inte har kunnat rädda familjen Hummels bebis från att dö i fattigdom, inte olikt de miljontals sjuksköterskor som möter de dagliga effekterna av knapphet och nedskärningar. 
I en viktig scen säger Marmee till Jo: ”Jag är arg nästan varje dag, men jag har lärt mig att inte visa det. Och jag hoppas fortfarande på att inte känna det.” Dessa rader har utelämnats i tidigare versioner; att de är med nu visar Gerwigs skarpa tillvägagångssätt, där publiken knyts samman med en tid av återuppväckta feministiska idéer. 

Över 150 år efteråt är kvinnor fortfarande tvingade till att kämpa för lika rättigheter. Arbetare från Google och McDonald’s var tvungna till walkouts mot sexuella trakasserier 2017. Kvinnodominerade sektorer har utfört inspirerande, djärva aktioner för lika lön och bättre arbetsvillkor, från lärare och sjuksköterskor till de mestadels immigrantarbetarna i Amazonas lager. Kvinnor står i spetsen för bredare arbetarrörelser runt om i hela världen.
För millenials som Gerwig är våra liv formade av recessioner, klimatkrisen, sociala rörelser som #MeToo, Black Lives Matter, kampen för 15 dollar i timmen i minimilön och återuppväckta socialistiska idéer som bland annat kännetecknar Sandersfenomenet. Gerwigs generation är den första som kommer att ha det sämre ställt än sina föräldrar. 
Kampen mot ojämlikhet och kapitalism är avgörande idag, och till och med återgivningen av en över 150 år gammal berättelse kan nå en ny publik genom att understryka dess teman: feminism och solidaritet. Alcotts arbete fokuserar inte bara på kvinnors historiska strider i allmänhet, utan också på de specifika kamperna för kvinnliga artister och författare.

Greta Gerwigs förtjänst i sin hyllning av Louisa May Alcott är hennes förmåga att koppla samman dagens tittare med en historisk kamp: att få liv i det förflutna genom att knyta det samman med nuvarande politiska och sociala bekymmer.

Regi & manus: Greta Gerwig
I rollerna: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh m fl
Utgivningsår: 2019
Speltid: 2h 15m