USA: Massaktioner kan få ett slut på nedstängningen

Den 1 oktober inleddes nedstängningen av USA:s statsapparat. Tiotusentals federalt kan förlora sitt jobb. Nedstängningen innebär också att det inte kommer att finnas pengar till exempelvis det särskilda program som ger livsmedelsstöd till 6,8 miljoner gravida kvinnor och nyblivna mödrar med låg inkomst, samt barn under fem år.

Av Elan Axelbank, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer i USA) // Artikel i Offensiv

750 000 statsanställda arbetare går nu utan lön. För arbetare som tjänar 825 dollar i veckan (cirka 33 000 kronor i månaden), den genomsnittliga nettolönen för en medlem i de federalt anställdas fackförbund AFGE, kommer en utebliven lönecheck att innebära skillnaden mellan att kunna betala hyran eller inte, äta fullvärdiga måltider eller avstå måltider, ta medicin eller inte.

Det är precis vad Trump vill. Han har förklarat att denna nedstängning av regeringen är en ”oöverträffad möjlighet” att säga upp fler federalt anställda arbetare och har redan använt den för att skära ned 26 miljarder dollar i finansiering för klimatinitiativ och kollektivtrafik. (1 dollar är cirka 9,30 svenska kronor)

Trump använder denna kris som ytterligare ett steg i regimens auktoritära maktövertagande. Fackföreningarna behöver nu använda all sin kraft för att få ett slut på nedstängningen.

Det är självallet inte finansieringen av ICE:s massutvisningar som har pausats under nedstängningen, inte heller finansieringen av krigsministeriet, som försvarsdepartement dystopiskt men passande omdöpts till och absolut inte stödet till Israel för fortsatt folkmord i Gaza.

Nedstängningen inträffade eftersom Demokraterna med rätta vägrade att rösta för ett utgiftspaket som inte inkluderade att vårdnedskärningarna i Trumps budget revs upp. Deras agerande är en välkommen förändring jämfört med mars, då Chuck Schumer, den högst rankade demokraten i kongressen, i sista minuten fick tio demokratiska senatorer att rösta för Trumps förslag, som innebar nedskärningar i sjuk- och hälsovård samt i skyddet mot klimatkatastrofer, samtidigt som militärutgifterna ökade med 6 miljarder dollar. Efter detta sjönk Demokraternas popularitet till en historiskt låg nivå på 27 procent och har knappt återhämtat sig sedan dess.

I ett desperat försök att framstå som kämpande har Demokraterna äntligen börjat visa tecken på motstånd. Men de kan inte vinna och kommer inte att vinna denna kamp för oss. En ny opinionsundersökning visar att 64 procent av väljarna anser att landets politiska system är oförmöget att lösa landets problem, och de har rätt. Att öka finansieringen av Medicaid, stoppa massdeportationerna, Trumps attacker mot transpersoner – att i allmänhet besegra Trumps agenda – kommer inte att vinnas av det demokratiska partiet. Detta kan endast åstadkommas genom massiva, organiserade åtgärder från arbetarklassen.

Den senaste nedstängningen av regeringen, som också var den längsta i historien med 35 dagar 2018-19, handlade om de 5,7 miljarder dollar som Trump ville ha till sin ökända gränsmur. Efter två veckor, när den första lönedagen närmade sig, började hundratals anställda vid säkerhetskontroller och flygledare sjukanmäla sig på stora flygplatser över hela landet. Paul Rinaldi, dåvarande ordförande för National Air Traffic Controllers Association, förklarade: ”Flygledarna är stressade, oroliga, trötta och distraherade. Och de kommer inte till jobbet om de inte är arbetsföra.”

Solidariteten var påtaglig. Sara Nelson, ordförande för Association of Flight Attendants (kabinpersonal), uppmanade alla sina medlemmar att gå till sina kongressledamöters kontor och stanna där tills nedstängningen var löst. Bara några timmar efter Nelsons uppmaning till vad som i praktiken var en massiv politisk strejk inom flygbranschen backade Trump och sade att han skulle öppna statsbudgeten igen utan finansiering för muren. Demokraterna försökte ta åt sig äran för segern, men de verkliga segrarna var de tusentals arbetare som tog saken i egna händer och de fackliga ledare som stödde dem.

Situationen idag är inte densamma som i december 2018 och januari 2019. Den nedstängningen inträffade mitt under den massiva strejkvåg bland lärare som svepte över landet under 2018 och 2019. USA:s fackföreningsrörelse var på offensiven. Idag har Trumps hårdnackade attacker i kombination med fackföreningsledarnas skamliga vägran att organisera ett meningsfullt motstånd fått arbetarrörelsen på defensiven, och den behöver desperat ta ett steg framåt.

Trump 2.0 är också en mycket värre motståndare än Trump 1.0. Många federala arbetare är permitterade, men de som anses vara nödvändiga och fortfarande arbetar – inklusive säkerhetspersonal  och flygledare som var avgörande för att avsluta nedstängningen 2019 – kan förståeligt nog vara rädda för att vidta åtgärder, av rädsla för politiskt motiverade uppsägningar av Trump. Detta innebär att motståndet måste vara ännu större och kraftfullare än 2019, och den solidaritet som visades då måste vara ännu större. Arbetare i den privata sektorn och arbetare i den offentliga sektorn utanför den federala regeringen kommer också att ha en viktig roll att spela.

Ett första steg skulle kunna vara att de fackförbund som organiserar de federalt anställda med aktivt stöd från andra fack, organiserar massmöten på alla berörda arbetsplatser för att diskutera hur man ska slå tillbaka och börja organisera sig för massaktioner. Massdemonstrationer skulle kunna anordnas utanför flygplatser och federala byggnader under parollen ”Finansiera sjukvården, inte ICE – avsluta nedstängningen”. Tyvärr har fackföreningsledarna inte visat någon förmåga till denna typ av kamp, så den måste organiseras underifrån för att få fackföreningar att ta kampen.

Demonstrationer kommer inte att räcka, men de kan användas för att mobilisera mot Trump, samtidigt som man bygger upp för arbetsplatsaktioner, inklusive strejker mot nedstängningen och Trumps agenda som helhet. Global Sumud Flottilla och generalstrejken i Italien mot folkmordskriget visar vägen framåt.

Denna nedstängning kommer sannolikt inte att bli kortvarig. Både Demokraterna och Republikanerna kommer att arbeta övertid för att skylla på varandra och vinna propagandakriget i media.

Men även om det nu är Trump som är den uppenbara aggressorn, är sanningen att båda partierna gång på gång har svikit arbetarna och inte är tillförlitliga. Trump vill ha en strid. Han vill ha en kraftmätning, och alla som motsätter sig hans högerextrema, arbetarfientliga auktoritära regim måste ge honom det.

Arbetarnas organisationer har styrkan att göra det – vi behöver bara använda den.