USA och KINA i nykolonial dragkamp om Panamakanalen

Av Dikang och Li Yong chinaworker.info (ISA i Kina) // Artikel i Offensiv

Redan när han på nytt svors in som president deklarerade Donald Trump att USA ”skulle expandera sitt territorium” genom att ta över Panamakanalen, Grönland och Kanada.

Detta markerar en återgång till 1800-talets kolonialism.

Enligt Trump hade Kina tagit kontroll över Panamakanalen och ”Vi gav den inte till Kina, vi gav den till Panama och vi tar tillbaka den”. Att det Hongkongbaserade hamnbolaget CK Hutchison, som också driver hamnar i Sverige, drivit två kontainerhamnar vid kanalen sedan 1990-talet var enligt Trump ”bevis” på att Kina tagit över farleden, som är en livlina för världsekonomin.

Panamakanalen är i sig en symbol för kolonialismen och USA:s uppgång till att bli världens största imperialistiska makt. Som en del i grundningsarbetet av kanalen, som stod klar 1914, sponsrade Theodore Roosevelts amerikanska regering Panamas utbrytning ur Colombia 1903 (så Grönland bör se upp!).

Panamakanalen byggdes till största delen av svarta slavarbetare från Karibien och inte till priset av amerikanskt blod och rikedomar, som Trump påstod i ett tal till kongressen. Bygget av kanalen är ett av världens dödligaste byggprojekt någonsin och 40 procent av arbetskraften dog. USA behöll kontrollen över kanalen fram till 1999, då den återlämnades till Panamas regering. Varje år passerar gods för 270 miljarder dollar genom kanalen, vilket motsvarar 4 procent av Panamas BNP. 40 procent av USA:s containertrafik går via kanalen. Trumpadministrationens beslutsamhet att säkra en de factokontroll över kanalen handlar i slutändan om geopolitik.

Enligt Panamas fördrag med USA, genom vilket landet återfick kontrollen 1999, förbehåller sig USA fortfarande rätten att ingripa militärt om kanalens ”neutralitet” äventyras. Även om en ny invasion (USA invaderade Panama senast för 35 år sedan) inte är aktuell idag, kan den inte uteslutas i ett senare skede.

Det är inte heller endast Panamakanalen som är i skottgluggen, utan USA-imperialismens mål är minska den kinesiska imperialismens inflytande i hela Latinamerika. I den nykoloniala dragkampen om Panamakanalen är de båda rivaliserande imperialistiska stormakternas insatser därför mycket höga.

Efter att ha hamnat mitt i den geopolitiska korselden beslöt Li Kashing, som äger CK Hutchison, att sälja sin 80-procentiga andel i hamnarna i Panamakanalen (plus en rad andra hamnar i 23 länder) till ett globalt konsortium lett av det amerikanska finansbolaget Black-Rock. En affär som BlackRock kallade ”ett geopolitiskt drag med enorma konsekvenser”.

Men försäljningen genomfördes uppenbarligen utan den kinesiska regimens fulla medgivande och har blockerats av Peking. Detta för att försöka förhindra att Trumpadministrationen sätter ett nytt prejudikat, som skulle slå mot Kina och dess ekonomiska intressen i hela Latinamerika.

I februari, strax innan Trumps utrikesminister Marco Rubios besök, flaggade Panamas regering om att man hade för avsikt att lämna Kinas strategiska En väg – ett bälteprojekt (BRI). Om Panama lämnar BRI skulle det vara ett större bakslag för den kinesiska regimen än att CK Hutchison överger kontrollen över de två kanalhamnarna.

Panama var 2017 det första landet i Latinamerika som anslöt sig till BRI och den kinesiska regimen fruktar en dominoeffekt – att flera latinamerikanska länder pressas av Trump att minska sina förbindelser med Kina och en kontinental erodering av BRI.

Att den kinesiska regimen stämplar Li Ka-shing som skadlig är ytterligare ett exempel på hur magnater inom den privata sektorn i Kina (och Hongkong) tillåts utöva en enorm ekonomisk makt och bli obscent rika, men de tillåts inte att trampa staten på tårna. Staten och dess ”nationella säkerhet” prioriteras framför företagande och vinst.

Men detta är inte begränsat till Kina utan en växande global trend. I takt med att den nyliberala globaliseringens era har klingat av och ersatts av interimperialistiska konflikter och ekonomisk protektionism, blockerar eller begränsar regeringar i USA, Europa och på andra håll i allt högre grad vissa typer av affärsverksamhet i namn av ”nationell säkerhet”.

I mars tillkännagavs en affär på 22,8 miljarder USA-dollar, där Li Ka-shings CK Hutchison Holdings skulle sälja sina hamnrättigheter i bland annat Panama till BlackRock (affären omfattade totalt 43 hamnar i 23 länder). Det anmärkningsvärda är det sätt på vilket den kinesiska diktaturen markerade sitt motstånd mot denna affär. Istället för ett officiellt uttalande inledde Peking ett slags ”gerillakrig”, bland annat av den media man kontrollerar i Hongkong, mot försäljningen.

Med tanke på det geopolitiska sammanhanget (Panama ligger på USA-imperialismens ”bakgård” och är starkt beroende av dess ekonomi) måste dock Peking ha insett att det bara var en fråga om hur och när hamnkontrakten skulle avslutas. Men man hoppades på att hamnarna skulle kunna användas som ett medel till ett avtal med Trump, som skulle kunna deskalera den förlamande handelskonflikten. Mediahetsen mot Li Ka-shing sände också ett tydligt budskap till andra kapitalister i den privata sektorn – stör inte Xi Jinpings geopolitiska maktkamp med Trump. Detta är liktydigt med att ”allt måste gå via den starke ledaren”, vilket också är fallet med Trump i USA.

Det i sin tur ger en bild av mentaliteten hos Kinas makthavare och dess högerextrema nationalistiska nätkör. Li Ka-shing anklagades för att ha ”sålt ut fosterlandet”. Men hamnarna ligger i Panama och ingen av de totalt 43 hamnar som omfattas av affären finns i Kina eller Hongkong. Det är därför uppenbart att detta handlar om Kinas egna nykoloniala besittningar i länder som Panama. När Peking och Kinas högernationalister rasar över att de som påstås ”förråda Kinas folk” försvarar de i själva verket Kinas rätt att vara en lika aggressiv imperialistisk makt som Trumps USA, utan hänsyn till folket i Panama och andra ”små länder”.

För socialister är frågan mycket tydlig. Vi anser att Panamakanalen, dess hamnar och alla relaterade företag inte ska ägas av utländska kapitalister. De bör förstatligas och ställas under arbetarnas demokratiska kontroll. Arbetarrörelsen i Panama bör uppmana till solidaritet från arbetare i USA, Kina, Hongkong och andra länder för att motstå Trumps och Xis konkurrerande imperialistiska agendor, inklusive det eventuella hotet om ett militärt ingripande från USA:s sida. I denna turboladdade tidsålder av imperialistiska maktstrider behöver arbetarna ett eget oberoende politiskt parti, program och en egen handlingsplan.