Varför sker denna backlash?

Vi måste gå samman, prata om våra erfarenheter, organisera oss och agera kollektivt för att kunna avancera. Låt det här vara botten och vändningen. Nu måste vi börja slå tillbaka (Foto: Natalia Medina).

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Det som har blivit så tydligt nu, med backlashen mot Metoo, kan bara förstås med hjälp av en marxistisk analys av statens natur. Berget som måste bestigas blir med detta ännu större, men öppningen ligger i att den feministiska rörelsen börjar dra revolutionära slutsatser, att vi måste kämpa för en i grunden annan stat, för att inte begå samma misstag gång efter annan.

Offensiv har noterat att en backlash mot feminismen har pågått de senaste två åren, men ändå är det som händer nu uppseendeväckande. 
Redan hösten 2019 dömdes en av Metoos förgrundspersoner Cissi Wallin för förtal, och de prisade produktionerna Hästgården (en radiodokumentär om sexuella övergrepp som under många år utfördes av en ridlärare) och tv-dokumentären Älska mig för den jag är (om sångaren Josefin Nilsson som levde i ett misshandelsförhållande med en känd skådespelare) fälldes i Granskningsnämnden, ett statligt organ. 
Enligt GP är det nu fem kvinnor som under Metoo namngav sina förövare i sociala medier som har dömts för förtal, samtidigt som män som anklagats och genom SVT ges exklusiva plattformar för upprättelse. Om de kvinnor som inte namngivit sin förövare men pratat om övergreppet i stängda grupper ingår i dessa fem vet jag inte, men de två senaste utbrotten av backlash har denna ingrediens.
Kvinnan som blev förnedrad av tidigare justitiekansler Göran Lambertz i den av bland annat SVT direktsända presskonferensen från hans trädgård hade tidigare vänt sig till Lambertz för att få hjälp när hon blev åtalad för ett vittnesmål i Metoo. 
Och en av alla kvinnor som har anklagat komikern Soran Ismail, som nyligen fick tala ut i en alldeles egen SVT-dokumentär med stöd av flickvän, bäbis och bästa manliga komikergänget, har tidigare dömts för förtal för att hon i en stängd grupp berättat, utan att namnge honom.

I många andra länder hade det varit massprotester för länge sedan om sådana här skandaler hade inträffat, men här har backlashen redan tystat rörelsen. 
De pålitliga feministerna kring skådespelaren Lo Kauppi och författaren Maria Sveland har dock reagerat och startat Förtalskassan som har samlat in 260,000 kronor för att täcka böter för Metoo-kvinnor som döms för förtal, med start med den kvinna som dömdes att betala 60,000 i mars. Det samlas också in pengar för en dokumentär om de som vittnar om att blivit utsatta för sexualbrott för att väga upp dokumentärerna om de som blir anklagade. 
Något som Lo Kauppi har förklarat när hon talat för Förtalskassan i media är att grundproblemet inte är förtalslagstiftningen i sig, utan att rättsväsendet inte klarar av att hantera mäns våld mot kvinnor. Endast tio procent av de som utsätts för sexualbrott anmäler och av dem är det bara fem procent som leder till fällande dom. 

Varför är det nu så? På självaste första maj plingade det till i mobilen och Ekots push-notis meddelade att det nu pågår utförliga samtal mellan M och SD om ett gemensamt regeringsalternativ. Inget av de brunblåa partierna är speciellt förtjusta i public service och nervositeten inne i radio- och tv-huset är enorm. Högertrollen gapar högt för varje rapportering som inte framstår som neutral och cheferna är rädda att detta ska tas som förevändning för nästa högerregering att lägga ner den statliga tv:n.
Men går det att vara neutral med mäns våld mot kvinnor? Nej. Antingen är man en del av systemet som göder detta våld eller så tar man kamp emot det. Är man neutral i frågan om att någon våldtas är man på våldtäktsmannens sida; den feministiska vågen på 1990-talet lyckades till och med få in detta i kvinnofridslagstiftningen när mäns våld föll under allmänt åtal.
Det kruxiga är att staten på pappret ska vara neutral, men är i grund och botten inte det. Statens främsta uppgift är att se till att det rådande systemet består. Det rådande systemet är rakt igenom ett klassamhälle där kapitalets exploatering av arbetare resulterar i svidande klassklyftor. 
En annan bärande stomme i klassamhället är sedan dess uppkomst genusordningen där män som grupp sätts över kvinnor och där mäns kontroll över kvinnors sexualitet är en grundfaktor. Det går inte att få en rättvis stat förrän det system staten är satt att vakta är rättvist.

Går det att vara neutral med mäns våld mot kvinnor? Nej. Antingen är man en del av systemet som göder detta våld eller så tar man kamp emot det.

Arbetar- och kvinnokampen har pressat staten och kapitalet till viktiga eftergifter. Den största var när välfärdsutbyggnaden tog fart på 1970-talet till den grad att andelen av arbetskraften som var anställd inom offentlig sektor i mitten av 1980-talet var 60 procent. Detta utjämnade klassklyftorna och lyfte kvinnors och barns ställning flera steg i samhället. 
En annan eftergift var samtyckeslagstiftningen för några år sedan. Ändå ser vi gång på gång att problemen med mäns våld fortsätter och att kvinnor som utsätts för mäns våld inte får rättvisa. Det går inte att lagstifta eller dömas bort. 
Män har ekonomisk och social makt över kvinnor, något som det kapitalistiska systemet matar varje dag, och detta måste upphöra för att komma åt våldet.
Det räcker inte med reformer; dessa kan pressas tillbaka som vi ser nu under pandemin när ojämlikheten mellan kvinnor och män ökar i Sverige och i hela världen. Det krävs revolutionära omvälvningar som avskaffar kapitalismen – dagens klassamhälle.
I ett verkligt socialistiskt samhälle skulle de stora ekonomiska enheterna så som storföretag och banker tas över och ägas av samhället så att produktionen kan ställas om till välfärd och klimatåtgärder. Men även styret av staten skulle revolutioneras. Demokratisk socialism innebär ett direktstyre med demokratisk kontroll underifrån med insyn och inflytande från lokalsamhälle, arbetsplatser, skolor med mera. Valda representanter ska kunna avsättas om de inte följer gemensamt fattade beslut och ingen ska kunna bli rik genom politiken, utan representanter ska dela väljarnas livsvillkor.

Socialister och feminister får ofta bemöta påståendet om att en demokratisering av stat och rättssystem skulle innebära något sorts pöbelvälde i negativ mening, där falska rykten kan starta drev från en folkmassa som skulle döma oskyldiga. Det verkar finnas en föreställning om att detta hände redan under Metoo, en myt som bland annat den före detta feministen och socialisten Åsa Linderborg spinner på. 
När den normala ordningen bryts – en ordning där bara 5 procent av alla anmälda sexualbrott leder till fällande dom – blir det ett ramaskri. När kvinnor får en kraft som belyser det livsfarliga förtryck vi är utsatta för genom att gå samman och prata om våra erfarenheter kallas det för drev, men när högermännen drevar med sitt anonyma näthat eller när kapitalet genom tusentals mekanismer dagligen pressar staten i sin riktning, upplevs det som neutralt och fullkomligt naturligt. 
Nej, vi vill inte att oskyldiga ska dömas, och varje fall måste utredas. Sexualbrottsanklagade borde ställas inför rätta i specialdomstolar som aldrig låter fördomar förnedra offret en andra gång. Sexistiska och rasistiska domare borde kunna granskas och avsättas av diskrimineringsorganisationer. Män som våldför sig behöver dömas till psykologisk behandling för att bli av med sitt kvinnohat. 

Så länge som kapitalismen fortfarande består är det helt avgörande att kvinnokampen återigen kommer på fötterna. Orsaken till att backlashen har gått så långt nu är att Metoo helt har tystnat. Metoo lyckades få fackföreningar att prioritera upp arbetet mot sexuella trakasserier, men att arbetsvillkoren för många har blivit så mycket värre under pandemin och att regeringen har pressat igenom försämringarna av anställningstryggheten gör omständigheterna ännu svårare. 
Trots att det var politiska attacker på LAS och trots att det var ett stort avtalsår förra året skedde inte en enda strejk. Både arbetarkampen och kvinnokampen har det gemensamt att vi måste gå samman och prata om våra erfarenheter och organisera oss och agera kollektivt för att kunna avancera, ja för att inte rent av pressas ännu mer tillbaka. Låt det här vara botten och vändningen. Nu måste vi börja slå tillbaka. Tillsammans.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!