”Västbanken har blivit mörkare”

– Jag flydde inte för att börja om. Jag flydde för att det hade blivit omöjligt att stanna kvar, svarar Yazan Dagamine (Abdullah), palestinsk flykting i Sverige, när Offensiv frågar honom om varför han tvingades fly från Västbanken.

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Hur var förhållandena när du bodde i Palestina? Vad var det som tvingade dig att fly och söka asyl?

– När jag bodde i Palestina kändes livet som att vara instängd i en bur gjord av rädsla och tystnad. Mina dagar var fyllda av ständig spänning på grund av ockupationen – soldater, kontrollpunkter, ekot av kommandon uttalade på maktens språk. Varje resa mellan städer kunde förvandlas till förnedring eller fara.

–  En natt stoppade israeliska soldater mig och min mamma på väg till en närliggande stad och hävdade att vi hade tagit en olaglig väg, trots att alla vägar till den staden var stängda vid den tidpunkten. En av soldaterna slog mig, riktade sedan sitt vapen mot mitt huvud och hotade att döda mig. Han avfyrade flera skott nära mig, tog en bild av mitt ID-kort och spelade ett sjukt spel av ”lyckohjulet” och sa att han skulle jaga mig och döda mig senare. Det var ett ögonblick som aldrig fått ett riktigt slut – det återupprepas fortfarande i mina drömmar. Samtidigt vände sig mina släktingar mot mig. Mina kusiner – män med kopplingar till väpnade grupper och korrupt kaos – attackerade mig och mina bröder på grund av ett arv. De bröt sig in i min lägenhet på natten, slog mig, skar ett märke i min arm och svor att de skulle spilla mitt blod. Min familj försökte anmäla det till myndigheterna, men ingenting gjordes. Jag kände att min själ stod på en dödslista, men jag visste inte när det skulle bli min tur.

– Jag flydde inte för att börja om. Jag flydde för att det hade blivit omöjligt att stanna kvar. Jag flydde från döden, från svek, från en plats som inte längre kändes som mitt hem.

Hur har situationen förändrats på Västbanken sedan dess?

– Västbanken har blivit mörkare. Ljudet av drönare har ersatt fåglarnas sång som jag brukade höra. Det är fler räder, fler vägspärrar, fler begravningar och mindre hopp. Folk viskar istället för att prata. När jag ringer min mamma kan jag höra rädslan i hennes andning. Hon berättar att soldater fortfarande passerar nära huset, att mina kusiner fortfarande nämner mitt namn med ilska. Hon säger att hon har längtat efter kött i månader. Elavbrott i flera timmar varje dag; vatten är en bristvara; folk kämpar bara för att ha råd med bröd.Man kan inte gå ut när man vill – om armén stoppar en kan de konfiskera bilen och göra sig av med den långt bort. Om man går till fots kroppsvisiterar de igenom en och slår en utan anledning. Varje dag hör vi om nya förslag från israeliska myndigheter om att annektera Västbanken eller kräva att palestinier ska skaffa israeliska tillstånd bara för att kunna röra sig inom sitt eget land.

Ibland undrar jag om till och med landet självt är uttömt – som om även det vi drömmer om att fly.

Hur blev du mottagen här i Sverige av Migrationsverket och de människor du träffade?

– Mottagandet var humant. Två veckor senare bokade de en biljett till Boden åt mig.Två veckor senare hade jag min första intervju, och senare den andra. De anordnade också en kurs för att förklara asylprocessen i Sverige. När vi presenterade oss visade det sig att många av oss var konstnärer – musiker, dansare, sångare – från olika länder. Jag skämtade om att allt vi behövde nu var instrument för att ordna en fest. 

– Min månatliga ersättning är 2 000 kronor, som betalas ut den 11:e varje månad. Pengarna ska täcka mat, internet, medicin, hygien och kläder för en hel månad – men de räcker knappt en vecka. Butiker som säljer billiga varor till asylsökande säljer ofta produkter som snart går ut eller förstörd frukt och grönsaker. Människorna är vänliga på små, men djupgående sätt – ett leende i mataffären, någon som frågar om min konst, ett gemensamt skratt på bruten svenska. Dessa stunder påminner mig om att vänlighet fortfarande finns.

– Men inombords faller jag sönder. Jag vaknar med en tyngd i bröstet och känner mig som en främling för allt – till och med för mig själv. Jag sover inte bra, kan inte koncentrera mig, kan inte rita som förut. Jag går genom gatorna och ser livet gå vidare medan jag är fast i tiden och väntar på något jag inte kan sätta namn på. Ibland vandrar min vän och jag genom klädbutiker, provar jackor vi inte har råd med, testar klockor och tar bilder på dem – bara för att känna, för en kort stund, att vi hör hemma. Vi drömmer om att köpa en någon gång. Vi pratar om restauranger vi bara kan gå förbi. Dessa små drömmar håller oss vid liv. De handlar inte om lyx – de handlar om att minnas att vi fortfarande är människor.

– Jag älskar det här landet – dess lugn, dess människor. Jag vill bara vara en del av det. Jag vill arbeta, hjälpa andra, ställa ut mina teckningar – konst som talar om minnen, förlust och den ömtåliga skönheten i att överleva. Jag drömmer om att köpa egna penslar, färger och dukar och måla tills smärtan förvandlas till ljus.

Hur ser de allmänna villkoren ut för asylsökande i Sverige?

– Livet kretsar kring väntan. Man vaknar varje dag och hoppas på nyheter som aldrig kommer. Det som är smärtsamt för oss palestinier är att vi måste rättfärdiga vår existens för att bli accepterade – att den oändliga ockupationen, döden och det dagliga lidandet inte anses vara tillräckliga skäl för att ses som människor med rätt att leva. – För palestinier är väntan ännu längre – vi kommer från en plats som världen knappt känner till. Många av oss bär på osynliga sår: förlust, skuld, rädsla, längtan. Vi vill bidra, leva, men vi existerar i ett slags limbo – mellan två världar. Man börjar glömma vad ”hem” betyder. När någon frågar var man kommer ifrån vet man inte hur man ska svara utan att såra sig själv.

– Efter att ha fått ett avslag och en utvisningsorder från Migrationsverket blev livet ännu mörkare. Man inser att man är fast i tiden – man kan inte gå framåt och man kan inte gå tillbaka. Det är värt att notera att erkännandet av staten Palestina inte förändrar något i praktiken – alla gränser kontrolleras fortfarande av Israel. Ingen kan resa in eller ut utan israeliskt godkännande. Palestina har ingen flygplats, ingen hamn, inga egna gränser, ingen verklig suveränitet. Lidandet kvarstår så länge den olagliga ockupationen pågår.

– De flesta avvisade palestinska asylsökande kan inte deporteras till Palestina, så de hamnar i ett limbo – de tillbringar resten av sina liv i deportationsläger med en månatlig ersättning på bara 800 kronor, utan möjlighet att arbeta, studera, köpa eller sälja. Vissa icke-palestinska asylsökande har fastnat där i tio år, och vissa palestinier i fem år, utan någon lösning eller väg framåt.

Vad tycker du om den nuvarande vapenvilan? Kan den leda till fred? Vad behövs för varaktig fred?

– Vapenvilan är bara tystnad mellan explosionerna. Den ger människor tid att räkna sina döda. Fred är dock något djupare – där ett barn inte växer upp i rädsla för soldater, där en far inte behöver välja mellan sin son och sitt land, där en konstnär inte behöver fly bara för att få drömma. Fred är inte bara frånvaron av krig, det är närvaron av rättvisa, värdighet och ett liv där ingen behöver bevisa att de förtjänar att existera.

– Att säga att ”livet är orättvist” är en bekväm illusion – ett sätt att ursäkta orättvisa och  skjuta upp vårt ansvar för rättvisa. Kanske kommer freden den dag världen börjar se palestinierna inte som siffror eller politiska symboler, utan som människor – var och en med en historia, en dröm och ett namn. Tills dess är detta inte fred. Det är bara en kort paus mellan tragedier.