Vem är kannibalen i Nya Guinea?

av Per Johansson // Artikel i Offensiv

Thomas Petersson gav i slutet på förra året ut sin tredje bok om Västpapua, Vem är kannibalen?. Tidigare har Petersson skrivit Brännpunkt Nya Guinea – från stenålder till Boforskanoner (1999) och Dödlig tystnad (2005). Petersson är den svenske journalist som bäst har bevakat vad som händer på Västpapua.

Vem är kannibalen? berättar Petersson mycket personligt om sitt sedan ungdomen stora intresse för Nya Guinea. Hur pojkdrömmar väcktes av de reseskildringar han läste från de outforskade djunglerna. Jag kan inte annat än känna igen mig!
Temat i den här boken är stämplingen av befolkningen på Nya Guinea som ”kannibaler”. Vad är sant? Har det ens förekommit? Har det bara använts som en del av det koloniala förtrycket? Petersson menar bland annat att om inte befolkningen bara betraktats som ett land av ”vildar och kannibaler” skulle inte befolkningen på Västpapua kunnat köras över på det odemokratiska sätt som skedde med FN:s godkännande 1969.

För oss i Sverige är utan tvekan upptäcktsresanden och författaren Sten Bergman den som har haft störst betydelse när det gäller att sprida bilden av Nya Guinea som kannibalernas land. Petersson berättar att trots att Bergman sammanlagt tillbringade flera år bland befolkningen på ön aldrig såg någon kannibalism. Han hörde bara rykten. Ända stämplade han befolkningen som kannibaler. 
Petersson citerar exempelvis hur Bergman kunde uttrycka sig om befolkningen: ”De flesta var kolsvarta och såg ut som människoätare allesammans”. Allt som Bergman skrev var såklart inte dåligt, men den här typen av nedvärderande uttryck om ”vilda kannibaler” blev tyvärr ofta det som levde kvar hos läsarna.

Stämplingen av Nya Guinea som ett land av kannibaler är verkligen tröttande. Jag såg nyligen en papuan under en diskussion på nätet om självständighet där han jämförde med Tyskland. Han menade att vi idag kan prata med tyskar utan att ständigt koppla ihop dem med den tyska nazismens krig och massmord på 1930- och 40-talen. 
Om vi kan det borde vi kunna se Västpapuas befolkning för vad den är, utan att förknippa dem med kannibalism, något som dessutom troligen varit extremt ovanligt förekommande i endast några fåtal stammar. Samtidigt ska man inte förneka att det har förekommit och riskera att skriva om historien. På samma sätt som ingen ska vara förintelseförnekare när det gäller Tyskland. 

Stommen i boken är de resor Petersson gjorde till Västpapua och Korowaistammen på 2000-talet. Petersson blir ibland mycket personlig i sin berättelse. Han berättar öppenhjärtligt om sitt mående vid tiden innan resan som en man med krisreaktioner efter en separation. Han glider ner i det ”bottenlösa träsket av meningslöshet”. En resa till Västpapua verkade vara en del i hans försök att återhämta sig.
När han skildrar turistresan beskriver han ofta sin ambivalens till vad de håller på med. Han verkar uppleva det som ett turistjippo och stör sig ofta på medresenärerna, men han verkar också tycka att det samtidigt är varvat med stora genuina upplevelser.
Med resan som bakgrund resonerar han också mycket om turismens roll och hur den påverkar befolkningen i tidigare opåverkade kulturer, och även de religiösa missionärernas påverkan. Deras intressen skiljer sig åt. Äventyrsturismen är på jakt efter att bevara det ”orörda”. Den drömmer om att träffa människor som lever ursprungligt och inte är påverkade av moderna människan.
Missionärerna däremot är ute efter det motsatta till turisterna. De vill krossa den ursprungliga kulturen och få bort de hedniska riterna, sprida kristendomen med mera. Myndigheterna driver också på för att inlemma dem i det moderna samhället och har därför kanske ofta gemensamma intressen med missionärerna. 

Är de verkliga kannibalerna snarare sensationslystna journalister, TV-producenter eller turistföretag som har frossat i kannibalstämplade urbefolkningar?

Temat är som sagt ”kannibalismfrågan” och den debatten, men även turismens roll liksom etiska frågor runt kontakten med ursprungsbefolkningar. Efter det överdrivna rasistiska pratet om ”vilda kannibaler” under 1900-talet svängde det lite i debatten bland antropologer under de senaste årtiondena. Nu började många helt förneka att det förekommit. Att det bara var en myt! Bland annat sprids detta från etnografiska museet i Stockholm. 
Enligt Petersson görs det troligen av missriktad välvilja i syfte att få bort rasismens och kolonialismens attityder. Minns jag rätt var Petersson själv påverkad av den trenden i sin första bok om Västpapua. Det verkar som om Petersson i den här boken nu vill få lite mer balans i historieskrivningen om kannibalism.
Det handlar så klart om rituell kannibalism där det finns en kultur runt någon form av magiskt tänkande som är grunden till handlingen. Till exempel att man tror sig kanske få styrka från att äta en bit från en dödad fiende; att döda och sedan äta för att stoppa onda andar, häxor med mera. Ingen har på allvar trott att det finns människor som lever på människokött som näringskälla. I den mån det förekommit håller jag med en av personerna i boken som menar att det är själva dödandet som är det värsta i sammanhanget, inte ätandet efteråt av någon kroppsdel.

Bokens titel Vem är kannibalen? är såklart en retorisk fråga. Är de verkliga kannibalerna snarare sensationslystna journalister, TV-producenter eller turistföretag som har frossat i kannibalstämplade urbefolkningar? Eller den indonesiska diktaturen som med FN:s stöd kunde roffa åt sig ett område stort som Sverige med hänvisning till att det bara bestod av vildar och kannibaler?
Förtrycket av Västpapua och den indonesiska ockupationen tas upp även i denna bok. För den som vill fördjupa sig mer i den politiska bakgrunden till konflikten på Västpapua rekommenderar jag Peterssons bok Dödlig tystnad. Petersson skriver att han hade hoppats på att en debatt skulle komma igång om Västpapua efter att den boken släpptes 2005, men den uteblev. 

Efter att Petersson publicerade en debattartikel i SvD om Lundin Oils verksamhet på Västpapua, där utrikesministern Carl Bildt ifrågasattes, visade snart Urban Ahlin, som var Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, intresse och bjöd in honom till ett möte. 
Petersson beskriver att han snart blev besviken på Ahlin. Han ville ha Peterssons kunskaper för att hitta kritik mot Bildt och plocka politiska poäng. ”För Urban Ahlin var det viktiga att vinna makten, inte rättvisa och solidaritet med de förtryckta”.
I förordet till Vem är kannibalen? skriver Petersson: ”Jag lovade att hålla tyst i fem till tio år innan jag berättade om det jag var med om i oktober 2002”. (…) ”Det har nu gått 15 år. (…) Och det är hög tid att berätta”.
Vem kan hålla sig ifrån att ivrigt läsa vidare efter en sådan inledning? Inte jag i alla fall!

Författare: Thomas Petersson
Förlag: Bokförlaget Mormor
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 257