”Vi var 49 personer i min cell”

Av PER-ÅKE WESTERLUND // Artikel i Offensiv

Det har gått ett år sedan de massiva #EndBadGovernance- protesterna ägde rum i Nigeria. Regeringens fullskaliga attacker mot arbetare och fattiga möttes av massiv ilska. Staten svarade med hård repression. Över tusen personer greps, däribland Daniel Akande och tio andra aktivister som anklagades för att vara huvudorganisatörerna i landets huvudstad Abuja.

Under det senaste året har ISA bedrivit en internationell solidaritetskampanj med krav på att alla arresterade ska friges och alla anklagelser ska läggas ner. Hundratals protestbrev har skickats till nigeriansk polis och regering, bland annat från fackföreningar. Rättegången mot Daniel Akande och de tio andra har redan skjutits upp tre gånger, senast i slutet av juni. Det nya datumet är nu den 8 oktober. Vi intervjuade Daniel Akande på ISA-skolan i Tyskland.

Varför greps du?
– På grund av den roll jag spelade i protesterna i början av augusti. Rörelsen hade stor betydelse och ställde skarpa krav mot regeringens attacker.
– Den 29 maj 2023, vid sin installation, förklarade den nye presidenten Tinubu krig mot arbetarklassen och förklarade att ”eran med subventioner är över”. Priset på bränsle för transport och elgeneratorer ökade med 800 procent. Livsmedelspriserna fördubblades. Det innebar krig mot arbetande människors försörjning.
– Samtidigt sänktes minimilönerna till 410 kronor i månaden, då valutan nu är devalverad med mer än 200 procent. Regeringen införde också ett studielånesystem, parallellt med en fullständig kommersialisering av utbildningen, som kommer att slå ut arbetarklassens studenter.
– Regeringen fruktade de kommande protesterna. Under de sista dagarna före protesterna delade de ut 82 miljoner naira (508 400 kronor) till enskilda ungdomsledare, religiösa ledare och andra och bad dem se till att folk inte skulle delta. Detta hade ingen effekt, massorna kom ut, beslutsamt. Den första protestdagen liknade en generalstrejk, och de flesta ekonomiska aktiviteter och transporter stängdes ner. Det rådde ingen tvekan om det överväldigande motståndet mot regeringens attacker.

Vilka arresterades?
– Direkt arresterades tio aktivister som hade mobiliserat, talat vid protesterna och till media. De anklagades för landsförräderi och för att ha förklarat krig mot regeringen, med dödsstraff som högsta möjliga straff.
– Jag visste att polisen letade efter mig. Nästan en månad senare, söndagen den 1 september, grep fem poliser mig i min lokala kyrka. De förde mig till polisstationen New Nyanya i Karu Local Government Area i delstaten Nasarawa. Därifrån transporterades jag till Intelligence Response Team i Abuja, där jag satt i en underjordisk cell i 21 dagar.
– Jag fick ingen information om några anklagelser förrän den 27 september, dagen innan mitt fall togs upp i domstol. Jag skulle läggas till målet mot de tio aktivisterna, som stod inför samma ankla gelser och hotades av dödsstraff. Domstolen beslutade att skicka mig till fängelse i väntan på fullständig rättegång. Fängelset var Kuje Correctional Center.

Luften var förorenad, jag hade svårt att andas. Maten var ingen mat, bara vatten med lite kryddor.

Hur var förhållandena i fängelset?
– De var fruktansvärda. Vi var 49 personer i en cell, så det fanns inget utrymme. Det var bara möjligt att sova liggande på vänster eller höger sida, det fanns inget utrymme att sova på rygg. Luften var förorenad, jag hade svårt att andas. Maten var ingen mat, bara vatten med lite kryddor.
– Min fru och mina kamrater besökte mig och ordnade så att jag fick mat. Mina advokater var tvungna att betala polisen för att få besöka mig och lämna saker. Trots allt stöd lämnade jag fängelset allvarligt sjuk och undernärd. Jag hade malaria, lunginflammation, flera infektioner och hade blivit biten av små insekter under huden. Jag har fortfarande ärr efter det. Jag behövde omedelbar sjukvård och stöd.
– Jag släpptes den 14 oktober, efter en och en halv månad. Att vi elva aktivister släpptes var ett resultat av den starka solidaritetskampanjen internationellt och i Nigeria självt.

Vilken effekt har de ständigt uppskjutna rättegångarna haft?
– Jag tror att det bästa för regeringen vore att i tysthet lägga ner målet. Det verkade vara på väg i våras när vi fick tillbaka våra telefoner och saker som hade konfiskerats.
– Men regeringen vill också visa hur de behandlar organisatörer och alternativa idéer. De vill sprida rädsla bland alla som vill protestera. De vill hindra oss elva från att yttra oss.
– Polisen hade ingen riktig kunskap om oss. En av de anklagade aktivisterna heter Michael Lenin, och de hittade hans namn i min telefon. Detta är den svaga grunden för anklagelser om att organisatörerna har ryska kopplingar, eftersom ”Lenin är ett ryskt namn”. De har inga andra grunder eller fakta.
– Attackerna har också drabbat fackföreningarna, med razzior och en facklig ledare som misshandlats av polisen. Fackföreningarna har utlyst tre eller fyra generalstrejker under det senaste året, vilket speglar stämningen bland de breda massorna, men har skjutit upp alla efter erbjudanden om förhandlingar. Vi argumenterar för och kräver att de utlyser en 48-timmars generalstrejk, men också att de deltar i uppbyggnaden av ett politiskt alternativ till de korrupta kapitalistiska partierna. Den tidigare åklagaren i vårt fall har avsatts, själv anklagad för korruption, och kommer att ställas inför rätta i samma domstol som vi.
– Anklagelserna mot oss kommer inte att hindra nya protester, utan är istället en källa till ökat missnöje mot regeringen.