20 år av USA-krig bäddade för talibanerna

Det tjugo år långa USA-ledda kriget mot Afghanistan blev ett kostsamt nederlag för USA-imperialismen och dess allierade och en katastrof för det afghanska folket. Kriget bäddade för talibanernas återkomst.

Det tjugo år långa USA-ledda kriget i Afghanistan blev ett förnedrande, kostsamt nederlag för USA-imperialismen med allierade och en katastrof för det afghanska folket.

Miljoner tvingades på flykt, minst en halv miljon människor har dödats, varav många oskyldiga civila.

Det ständigt närvarande våldet och fruktan samt den ökade fattigdomen gjorde livet till en mardröm utan slut för de afghanska massorna.

USA:s längsta krig, som bedrevs under FN:s och Nato:s flagga, bäddade för talibanernas återkomst, maktövertagande och fortsatta krig mot det afghanska folket.

PER OLSSON

”Vi överger inte det afghanska folket”, sa statsminister Stefan Löfven efter talibanernas maktövertagande. Det är lika falskt som när han i början av september 2015 på Medborgarplatsen i Stockholm sa att: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inga murar”.

För regeringen och EU är det inte solidaritet och vilja att ge skydd åt det afghanska folket som står i förgrunden utan prio ett är hindra de som tvingats fly från sina hem från att söka skydd och asyl i Sverige eller ett annat EU-land. 

Bara tillfälligt har tvångsutvisningarna till Afghanistan stoppats. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för amnesti, permanenta uppehållstillstånd, familjeåterförening, ett definitivt stopp på utvisningarna och att de som utvisats ska få återvända samt att Sveriges och EU:s dödliga flyktingmurar rivs.

Den svenska regeringen deltog och stödde det USA-ledda kriget i Afghanistan. Därmed bär man också sin del av ansvaret för den katastrof som kriget orsakat.

USA:s krig mot Afghanistan inleddes i oktober 2001, som ett svar på den fruktansvärda terrorattacken som dödade nära 3 000 amerikaner den 11 september samma år – 9/11. Men det som påstods vara ett krig mot terrorismen var egentligen en del i USA-imperialismens imperiebyggande och strävan att ensam diktera världsutvecklingen.

Terrorattacken mot USA den 11 september för 20 år sedan blev den ursäkt som Washington behövde för att försöka förverkliga den dröm om världsherravälde som den styrande ”neokonservativa juntan” runt den dåvarande president George W Bush gjort till sin.

Från första stund var vi, Rättvisepartiet Socialisterna och den socialistiska international som partiet tillhör, emot detta imperialistiska krig, som var ett krig för makt, prestige och global dominans. Samma skäl låg också bakom USA:s förödande krig mot Irak som inleddes 2003.

Med stöd av riksdagens samtliga partier, inkluderat Vänsterpartiet, beslöts i januari 2002 att Sverige skulle skicka soldater till Afghanistan för att delta i kriget, som året därpå blev ett krig under Natos ledning.

Den USA-ledda krigsalliansen med stöd av Norra alliansen i Afghanistan, en samling miliser under ledning av olika krigsherrar, lyckades mycket snabbt driva bort talibanerna, vars skräckvälde härskat i landet sedan 1996. Talibanerna flydde för att söka skydd, omgruppera sig och träna nya rekryter i väntan på att inom några år återuppta striderna.

Redan i början av 2002 deklarerade USA:s president att kriget var vunnet och hävdade att ”ett nytt och bättre Afghanistan skulle byggas” på samma sätt som Europa byggts upp efter andra världskriget. Några år senare, 2005, deklarerade Bush och den tillsatte afghanska marionettpresidenten Hamid Karzai att de båda länderna förenas i en gemensam strävan att säkra ”säkerhet, demokrati och välstånd” i Afghanistan.

Nu hävdar den amerikanske presidenten Joe Biden att det aldrig var tal om ett nationsbygge i Afghanistan eller att landet skulle bli vad han benämnde som en ”enad demokrati” , men det är ytterligare en av krigets många lögner.

USA och dess allierade kunde genom sin militära överlägsenhet vinna snabba framgångar på slagfältet, men inte vinna freden och ockupationsmakten blev en ny förtryckarregim.

Afghanistans befrielse är en uppgift för det afghanska folket, och är bara möjlig genom massornas egen kamp och organisering, vilket ockupationsmakten och dess marionettregim, som snabbt tillsatts uppifrån, blev ett direkt hinder för.

En förutsättning för att det afghanska folket ska få möjlighet att på sina egna villkor forma framtiden var och är att de utländska trupperna dras bort – endast massornas kamp kan lossa de strypgrepp som imperialismen, kapitalismen och terrorn tagit om landet.

Efter sin militära seger försökte de utländska makterna ständigt ge sken av man stadigt gjorde framsteg i ”bygget av det nya Afghanistan”. Redan 2003 sa man att striderna var över, vilket blev startskottet för ett nytt krig – mot Irak.

Det var också med hänvisning till de påstådda framgångarna som det svenska deltagandet i kriget trappades upp 2005. Upptrappningen gjordes på en direkt begäran från Washington.

År 2010 togs ytterligare ett beslut om svensk upptrappning efter en ”bred” uppgörelse mellan den dåvarande högerregeringen, S och MP (Vänsterpartiet la ner sina röster när riksdagen sa ja till upptrappningen).

”Vi blev lovade demokrati och mänskliga rättigheter. Istället bombar de våra byar”, säger en man som intervjuats i reportageboken I väntan på talibanerna (utgiven 2010). Uttalandet summerar vad som egentligen skedde bakom fraserna om ”framgångar i Afghanistan”. 

I Afghanistan eskalerade våldet och år 2009 dödades både fler civila och utländska soldater än någonsin sedan kriget startade.

Den marionettregering som tillsatts visade sig vara korrupt och styrde egentligen bara i huvudstaden Kabul, i resten av landet styrde krigsherrar och klanhövdingar samt talibanerna som sedan 2006 åter börjat lägga under sig delar av Afghanistans territorium. 

I de områden som talibanerna på nytt erövrade byggde man upp egna maktstrukturer och såg till att berika sig på skatter, avgifter, opiumhandel och terror mot befolkningen.

Redan för tio år sedan började det stå klart att den USA-ledda krigskoalitionen var på väg att förlora kriget. Det började också bli allt mer impopulärt på hemmaplan. Även i USA var en majoritet emot kriget, när det startade hade det stöd av närmare 90 procent.

Den nya Obama-administrationen som tillträdde 2009, svarade den tilltagande krisen och de växande problem som ockupationen och marionettregimen mötte med en dramatisk upptrappning (”the Surge”, på engelska) av den amerikanska truppinsatsen. Inom några år ökade de amerikanska styrkorna i landet från 30 000 man till runt 100 000 som mest år 2011 för att därefter successivt dras ned. Målet för ”the Surge” var att år 2016 skulle den amerikanska insatsen ha reducerats till en vaktstyrka runt USA:s ambassad i Kabul. Men USA:s och de övriga utländska styrkorna blev kvar, även om de efter 2014 inte sades ha ett stridande uppdrag.

Upptrappningen innebar att antalet utländska soldater i Afghanistan var fler än de sovjetiska som till sist fick dra sig bort 1988-89, vilket påskyndade Sovjetunionens kollaps.

Obamas upptrappning nådde endast begränsade militära framgångar och blev politiskt bakslag som underströk att USA-imperialismen åter var fast i ett krig som inte kunde vinnas. Föresatsen var att talibanerna skulle pressas tillbaka samtidigt som en inhemsk armé skulle kunna formas stark nog att ta kontroll över landet och konsolidera marionettregeringens makt. Inget av dessa mål kom att uppnås.

Den inhemska polisen, armén och säkerhetsstyrkorna förblev helt beroende av de utländska truppernas stöd samtidigt som bomb­kriget fortsatte. Under Trumps presidentskap slogs årligen nya nattsvarta rekord vad gäller antalet fällda bomber över Afghanistan, vilket resulterade i att antalet civila som föll amerikanska bomber ökade med över 300 procent (från 2017). 

Trumps bombkrig stoppade dock inte talibanerna från att vinna ny mark. Inte heller stärktes USA:s position i de direkta samtal som USA och talibanerna påbörjat 2018, vilket var ett av bombkrigets mål.

Oförmågan att ge skydd och säkerhet, korruptionen och den växande fattigdomen gjorde marionettregeringen allt mer impopulär, samtidigt som stödet till talibanerna var lågt. Tragiken var att det fanns rörelse som gav uttryck för massornas önskan om fred, säkerhet och att det måste slut på det våld som skördade allt fler liv. 

Afghanistan har länge varit ett av världens fattigaste länder, men sedan 2012 har antalet som lever i extrem fattigdom – tvingas leva på mindre än en dollar per dag – ökat från cirka en tredjedel av befolkningen till över hälften.

Sedan 2001 har de olika utländska makterna satsat stora belopp på det man kallar nationsbygge i Afghanistan. USA har ensamt spenderat ungefär 144 miljarder på vad man benämnt som Afghanistans återuppbyggnad. Nästan två tredjedelar av den summan har gått till att bygga upp en regeringsarmé, som till sist på papperet blev till en styrka på 300 000 man. 

Men varje år, sedan 2015, har en fjärdedel eller så mycket som en tredjedel av soldaterna deserterat, och under den senaste månaden rasade hela armén samman. Varför skulle vanliga soldater kämpa och dö i ett krig som ockupationsmakten gett upp?

Allt var egentligen en Potemkinkuliss, armén var genomsyrad av korruption, låg moral och befälen blåste upp siffror för att få mer pengar till löner som inte betalades ut till de soldater som tog värvning för att få en inkomst.

Den inhemska arméns numerär och styrka överdrevs av politiska skäl för att Väst skulle kunna ursäkta sitt uttåg ur det kaos man lämnade efter sig i Afghanistan, som nu hotas av humanitära katastrofer av episka proportioner. Vartannat barn lider akut brist på mat och för andra året i rad har landets skördar slagits ut av torka. FN varnar för att Afghanistan står inför en ”total katastrof” .

”Efter 20 år och hundratals miljoner dollar är kvinnors tillgång till sjuk- och hälsovård fortfarande begränsad. Vart gick alla pengar, mycket försvann korruption och inget gjordes för att stoppa det. Varför?”, frågade Human Right Watch nyligen i en rapport om kvinnors brist på adekvat sjuk- och hälsovård. Skälet var att pengarna fördelades från ovan och utifrån imperialismens prioriteringar, behov och beslut. Det fanns ingen folklig kontroll eller deltagande underifrån samt inga demokratiska organ som gav möjlighet att förhindra elitens rån.

De pengar som sändes till Afghanistan blev en enorm källa till korruption, som berikade bolagen och en extremt liten elit i Afghanistan. 

Afghanistans budget vilar helt på utländskt bistånd och stöd, som varit minskande under senare åren trots ökade behov.

År 2018 blev kriget i Afghanistan världens blodigaste konflikt, särskilt barn och kvinnor föll offer för har det eskalerade våldet. I Afghanistan har fem barn dödats eller skadats varje dag under de senaste 14 åren och landet är världens näst farligaste att leva i för kvinnor.

USA har i flera år sökt en väg bort från Afghanistan och i likhet med Vietnamkrigets slutskede har man närt drömmen om att nederlaget skulle kunna gömmas bakom en förhandlad ”ärorik fred”,

Under 2018 inledde USA och talibanerna direkta samtal med varandra. Det var inga fredsförhandlingar och den så kallade afghanska regeringen ställdes helt åt sidan. Vid den tidpunkten kontrollerade talibanerna helt eller delvis omkring hälften av landets territorium. 

Samtalet gällde främst om formerna och tidpunkten för USA:s uttåg samt kantades av upptrappat våld. Juli 2019 blev den dödligaste månaden någonsin. Mer än 1 500 civila afghaner dödades eller sårades den månaden.

Till slut, i början av 2020, slöt USA och talibanerna en uppgörelse som innebar att USA skulle vara ute ur Afghanistan inom 14 månader samtidigt som talibanerna lovade att inte ge terrorgrupper en fristad i landet. 

Uppgörelsen skulle sedan följas av samtal mellan talibanerna och den så kallade regeringen, som satt på USA:s nåder. I verkligheten lämnades dock avgörandet till krigets fortsatta utveckling.

I väntan på att de utländska trupperna skulle dras bort kunde talibanerna förbereda sin slutoffensiv, som inleddes under våren och kulminerade under förra veckan med intåget i Kabul.

USA-imperialismens och dess allierades krig i Afghanistan var likt andra krig också ett krig mot sanningen. Medvetet gavs falska uppgifter om fiktiva framgångar.

Det gjordes även i Sverige där de omänskliga utvisningarna till Afghanistan försvarades med lögnen om att Afghanistan var ”säkert”. Det gjordes trots den stadiga eskaleringen av våldet och det stadigt försämrade säkerhetsläget.

USA:s kostnader för kriget beräknas till över 2 000 miljarder dollar, vad kriget kostat Afghanistan har man inte brytt sig om att räkna ut. 

Som ett eko från kolonialismen skyller USA-imperialismen och dess allierade nu sina misslyckanden på afghanerna. 

Den svenska krigsinsatsen, som mest motiverades av att etablissemanget vill knyta nära band till Washington och Nato, har kostat minst 20 miljarder kronor. Krigsinsatsen var en del av högerpolitikens Nato-anpassning, militära upprustning och samtidiga flyktingmurar.

Dagens Afghanistan är inte detsamma som det land talibanerna tog över 1996 och eller när kriget startade 2001. 

År 1996 hade talibanerna inledningsvis ett visst stöd, men det har man inte idag. Deras reaktionära, förtryckande och sekteristiska politik, med särskild udd mot kvinnor och nationella/religiösa minoriteter, kommer inte att kunna vrida klockan tillbaka hur långt som helst, utan talibanerna kommer att möta folkligt motstånd, vilket de manifestationer som redan genomförts varslar om. 

Efter USA skyndar sig nu andra imperialistiska makter för att värna sina geopolitiska intressen att knyta kontakter med talibanerna för att få en möjlighet att plundra landet och få ett fotfäste i Afghanistan. Inte minst Ryssland och Kina och förtryckarregimer som i Pakistan och Iran har hyllat talibanernas intåg.

Samtidigt talar Väst om att erkänna talibanerna vid makten och börja tala med dem ”för att försäkra oss om att det inte blir en stor flyktingström till Europa”, som EU:s utrikeschef Josep Borell sa i förra veckan.

Nu gäller det intensifiera kampen för amnesti och permanenta uppehållstillstånd, och bygga en ny rörelse för flyktingars rättigheter likt den som 2005 fick regeringen att backa.

Efter decennier av krig och sönderfall, mänskliga tragedier och talibanernas maktövertagande kan läget kännas hopplöst och det kan tyckas utopiskt att tala om Afghanistans befrielse.

Men i det motstånd som kommer att formeras och den globala kamp som nu pågår gror fröet till ett nytt Afghanistan, massrevolter i länder som gränsar till Afghanistan, särskilt Pakistan och Iran kan snabbt ge impulser till revolter i Afghanistan.

Framtiden kan bara bli möjlig i Afghanistan om de förtryckta massorna i landet och regionen i dess helhet förenas i en gemensam kamp mot krig, terror, kapitalism och imperialism och för demokrati, nationellt självbestämmande och socialism. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!