Bland alla bakslag för kvinnor i världen det senaste året är det här bland det värsta. Imperialismen har sett till att en av den värsta kvinnoförtryckande regimerna någonsin, talibanernas styre i Afghanistan baserad på ren könsapartheid, är tillbaka. Rädsla fyller nu kvinnor och sexuella minoriteter om vilken framtid som väntar. Även internationellt finns minnet från den kvinnofientliga talibanregimen 1996 till 2001.
Men vad som inte är samma som förut är kvinnokampen. Den har utvecklats under åren och den kommer resa mer motstånd den här gången. Och till skillnad från 1996 finns en bredare kunskap om hotet.
ELIN GAUFFIN
ROSA står med största möjliga solidaritet på de afghanska kvinnornas, ungdomars, förtryckta folkgruppers, arbetares och fattiga människors sida i dessa mörka dagar. Vi möter unga människor som redan tidigare flytt från krigets Afghanistan och som nu är bleka av oro för familjer, släktingar och vänner där hemma som antingen inte går att få tag på eller som ger skrämmande rapporter.
– Jag är 32 år gammal så jag minns talibanernas styre förra gången, berättar Zahra Aqeli på en demonstration utanför riksdagen i Stockholm.
– När jag var liten fick jag inte gå i skolan. Så jag läste i en hemlig skola i en grotta i bergen. Jag lyckades läsa ända upp till gymnasiet i smyg.
– Mina vänner och släktingar berättar att alla nu är rädda. Ingen tror på talibanerna när de säger att de ska ge kvinnor rättigheter. Inga kvinnor eller flickor vågar gå utomhus idag. Om talibanerna kommer på att några har förhållande utan att vara gifta blir man dödad.
– Jag är stolt att min by i Gazni-provisen gjorde motstånd i 40 dagar innan politikerna och militärledningen sålde ut motståndet i provinshuvudstaden, som därmed upphörde och utan det kunde inte heller min by stå emot.
Ali berättar från sin familj i byn Pashi i Gazni att talibanerna sköt sönder mobilmasten. Att de intagit övervåningen på hans familjs hus och därifrån attackerar de alla. De beordrar flickor över 14 år att gifta sig med dem.
Hamid i Kabul berättar att hans bror avrättades av talibanerna redan för en månad sedan och att han nu har ansvar för sin mor, broderns änka och fyra små barn.
Det är med avsky vi vänder oss emot våra regeringar som i det här läget inte diskuterar hur krigets offer ska hjälpas utan hur det snabbast möjligt ska resa ännu högre flyktingmurar så att de som lyckas ta sig ur talibanernas skräckvälde inte ska få en fristad i länder i Europa och USA.
Vi kräver att alla flyktingar som redan kunnat fly från Afghanistan ska ges omedelbara och permanenta uppehållstillstånd. Deras stöd hem till familjer kan då framöver bli väldigt viktigt. Därefter behöver säkra flyktvägar upprättas för de nya flyktingarna som kommer och asylrätten ska användas. Det saknas inte pengar. De miljarder som EU och USA använt för att kriga i Afghanistan – USA har spenderat 300 miljoner dollar per dag på kriget – kan nu användas för stöd till flyktingar.
Det går aldrig att bomba fram fred och demokrati. Vi socialister demonstrerade redan för 20 år sedan mot den imperialistiska interventionen och varnade för att det här skulle inte skapa fred. Inte heller accepterade vi lögnen att USA-imperialismen invaderade och ockuperade Afghanistan för att frigöra kvinnor. Bush-administrationen och dess allierade i världen utnyttjade den fruktansvärda behandlingen av kvinnor under det första talibanstyret i syfte för att berättiga sitt ”krig mot terrorismen”. Kvinnor och flickor blev heller inte frigjorda som imperialismen hade lovat. De senaste tjugo åren har könsbaserat våld och kvinnoförtryck varit extremt utbrett.
Korruptionen och fattigdomen som Ashraf Ghanis regim i samarbete med den västliga imperialismen odlat skapade misströstan och misstro och undergrävde motståndet mot talibanerna. Andelen i Afghanistan som lever under den nationella fattigdomsgränsen – motsvarande 26,6 dollar per person och månad – ökade under 2020 från 54,5 procent av befolkningen till 72 procent. Istället för mat har opiumodlingen ökat nästan varje år från år 2000.
I år förstörs 40 procent av spannmålsskörden p g a torkan och 14 miljoner hotas av akut hungersnöd samtidigt som biståndet från väst, efter att ha minskat under senare år, nu försvinner över en natt. Bara 4,6 procent av befolkningen är vaccinerad mot covid-19.
Afghanistan räknades redan innan talibanernas maktövertagande som ett av världens farligaste länder. Andelen kvinnor och barn bland de civila offren i kriget ökade till 43 procent förra året och fortsatte öka brant detta år enligt FN, däribland bestiala terrordådet mot en flickskola i Kabul den 8 maj med minst 68 döda och 150 skadade. Talibanerna utpekades som ansvariga.
Medan USA:s president Joe Biden har svårt att förklara hur det längsta kriget i modern tid kunde sluta i den här katastrofen, medan Ryssland och Kina under ytan förhandlar för att upprätta förbindelser med talibanerna i syfte att gynna sina egna förtryckande regimer, berika sin handel och öka sitt inflytande – står vi socialistiska feminister på de förtryckta massornas sida. De stora makterna vill gärna tro talibanerna när de säger att kvinnor ska få studera och arbeta (på vissa utvalda arbeten). Det ser bättre ut på deras papper. Men kvinnor, hbtq-personer och förföljda minoriteter som hazarerna i Afghanistan har så klart ingen tilltro till detta hyckleri. Första jobbet för oss i arbetarklassen är att få fram sanningen, hur ser det ut i verkligheten.
I juli upprättade talibanerna sharia-lagar i Balkh-provinsen med restriktioner för kvinnor att inte få vistas utomhus utan sällskap av en man. I många andra provinser har radiostationer stängts ner och klädkoder införts. Situationen i Afghanistan idag beskrivs som mardrömslik. Journalister och tolkar försvinner och biståndsarbetare jagas. Talibanerna går från hus till hus och letar efter människor som förs bort och dödas. En 21-årig kvinna i Mazar-e Sharif dödades förra veckan för att hon vistades ute utan manligt sällskap.
Sharia-lagarna från den tidigare talibantiden bygger på en könsapartheid där kvinnorna är mannens egendom. Det är därför de måste dölja hela sin kropp under burkor. Ingen annan än deras man ska få se dem. Kontroll av kvinnors sexualitet är mekanismer i klassamhällets könsmaktsordning som finns över hela världen på ett lösare sätt, men under talibanerna i en extrem form.
Men det finns alltid motstånd. Under de senaste 20 åren har ändå kvinnors kamp i Afghanistan förändrat villkoren. Idag är 40 procent av eleverna i skolan flickor och hälften av de färdigutbildade kvinnorna började själva jobba som lärare. Det här är en faktor som talibanerna är medvetna om vilket märks i deras PR-progaganda där de påstår sig respektera kvinnors rättigheter. Det kommer bli svårt för talibanerna att tvinga tillbaka kvinnorna i hemmets fängelse och demonstrationer, bland annat från kvinnor i Kabul, har redan genomförts mot talibanerna.
Däremot rapporterade Unicef 2018 att allt färre barn i Afghanistan går i skolan p g a krigen, fattigdom och diskriminering (då gick 44 procent av barnen inte alls i skolan, och två tredjedelar av flickorna). Kriget, våldet, terrorn och minskat bistånd har tenderat underminera de små framsteg som gjorts.
I dagarna påminns vi om hur kurdiska kvinnor stred mot och tillsammans med andra besegrade en ännu värre islamistisk regim, Islamiska Staten i Syrien. En feministisk inriktning kopplat till sociala projekt stärkte deras kamp, även om det fanns allvarliga politiska begränsningar. När ISIS intog Shangal, Rojava och Basur 2014 och när en hel befolkning av yazidiska kvinnor togs tillfånga, våldtogs och gjordes till sexslavar tittade de “internationella samfunden” bort medan de feministiska grupperna startade den underjordiska organiseringen för att få dessa tusentals kvinnor befriade.
Ett folkligt motstånd kommer att växa fram mot talibanerna. Motståndet måste vara helt emot imperialismens inblandning som alltid innebär klassklyftor, korruption, förtryck och splittring. När motståndet utgår från folkets behov av att gemensamt bygga samhället – mat, vård, vaccin, bostäder och utbildning för alla – det är då motståndet får en social bas som gör det oerhört starkt.
Socialistiska feminister kommer att göra allt för att stödja den feministiska kampen i Afghanistan. Vår kamp hänger ihop världen över. Segern för aborträtt i Argentina, vårdpersonal som strejkar för högre löner i USA, feminismens utbredning i Kina, Iran och Irak, raseriet mot skuldbeläggning av våldtäktsoffer i Australien, är alla kamper som förstärker varandra i den globala vågen av kvinnokamp.
Det senaste årets utveckling, kapitalismens sätt att möta pandemin som innebär en flodvåg av bakslag för kvinnor, klimatkrisens accelererande tempo och nu detta med talibanernas återkomst, förstärker insikten att de små stegen framåt inte räcker. Att mattan när som helst kan dras undan och allt kastas tillbaka. Detta leder oss till slutsatsen att det som krävs är genomgripande, revolutionära och totala förändringar.
ROSA kämpar för att det kapitalistiska systemet med sin blodskramande profitjakt, imperialistiska korståg och skamlösa stöd till fanatiska grupperingar av alla dess slag – detta system måste avskaffas. Vi kämpar för en socialistisk värld där ett gemensamt ägandet av ekonomin och ett demokratiskt – underifrån kontrollerat – styre av samhället ger förutsättningar för jämlikhet, frihet och fred åt alla. Vägen dit går via arbetarkampen, socialistisk feminism och den internationella solidariteten. ■
(Uttalandet i sin helhet på: rosainternational.org).
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.