ÄR 1930-TALET PÅ VÄG TILLBAKA?

Trump och extremhögern, tullmurar och militär upprustning – är 1930-talet på väg tillbaka? Fjolårets Nobelpristagare i ekonomi, Simon Johnson, kallar Trumps tullar ”en exakt parallell” till 30-talet. Storbanken SEB varnar också för ekonomiska likheter, medan Martin Klepke i LO:s tidning Arbetet jämför högerns hatpolitik då och nu.

Vad finns det för likheter med idag och ett årtionde som inleddes för 95 år sedan? Hur skiljer sig socialisters syn på 1930-talet från högerns? Vilka lärdomar kan vi dra?

Offensivs fördjupningssidor tar här upp tre aspekter: A) Depressionen – hur djup var den ekonomiska krisen och vad orsakade den? B) Fascism och auktoritära regimer – hur kom de till makten, likheter och skillnader mot idag? C) Arbetarklassens motstånd – kampen för att stoppa kris, krig och diktaturer.

FÖRDJUPNING:

1. DEPRESSIONEN – KAPITALISMENS DJUPASTE KRIS av Per-Åke Westerlund
2. NATIONALISM, DIKTATURER OCH FASCISM av Erland Gadde
3. ARBETARKLASSENS MOTSTÅND – KAMPEN FÖR ATT STOPPA KRIS, KRIG OCH DIKTATUR av Stefan Lundqvist

Del 3: ARBETARKLASSENS MOTSTÅND – KAMPEN FÖR ATT STOPPA KRIS, KRIG OCH DIKTATUR

Det är knappt fem år fram till 2000-talets 30-tal. 1930-talets diktaturer och fascism mötte starkt motstånd av arbetarklassens heroiska kamp. Revolutioner mot en rutten kapitalism och fortsatt underjordiskt motstånd i diktaturerna var nödvändigt, men innebar också risk för livet.

IFrankrike ledde kapitalismens djupa kris till ökade klassmotsättningar och revolutionär jäsning. I denna situation ansåg sig storfinansen ”inte ha råd” med demokrati och ”parlamentarism”.

”De 200 familjerna” (som hade den ekonomiska makten) gav stöd till fascisternas kuppförsök den 6 februari 1934, som slutade med 14 döda och 1 300 skadade. Den franska arbetarklassen förstod hotet från fascismen, som var en realitet i grannländerna Italien och Tyskland. Fackförbundet CGT utlyste en generalstrejk till den 12 februari, som stöddes av socialistpartiet SFIO. I Paris demonstrerade över en miljon, trots att kommunistpartiet hade gett sitt stöd först kvällen innan. Kommunistpartiets senkomna stöd till generalstrejken i februari 1934 var början på en politisk u-sväng av det mer spektakulära slaget.

Medan SFIO gick åt vänster gjorde kommunistpartiet istället en kraftig högersväng. Från att ha ropat ”sovjeter (arbetarråd) överallt” i början av 1930-talet nöjde sig kommunistpartiet nu, när klasskampen ställts på sin spets och den ekonomiska krisen var avgrundsdjup, med ekonomiska krav som bättre socialförsäkringar och fler offentliga jobb.

Efter att i juli 1934 först ha bildat en enhetsfront med SFIO föreslog kommunistpartiet i oktober en folkfront med Radikalpartiet, som fortsatt sin kräftgång i lokalvalen på våren 1935 samtidigt som SFIO och kommunistpartiet gick starkt framåt. Den 14 juli 1935 bildades folkfronten. Vid denna tid uteslöts också trotskisterna ur SFIO. Trotskisterna kämpade för en enhetsfront mellan arbetarpartierna, medan folkfronten gav det borgerliga Radikalpartiet vetorätt. Enhetsfrontens uppgift var att stoppa fascisterna genom kamp för ett socialistiskt program med förstatligande av banker och storföretag.

Efter parlamentsvalet i maj 1936 bildades en folkfrontsregering ledd av SFIO:s partiledare Leon Blum. Folkfronten skapade enorma förväntningar hos arbetare. Samtidigt hade folkfronten inte på något sätt förmågan att lösa kapitalismens problem och därmed inte heller att vaccinera medelklassen mot fascismen.

Efter mindre än ett år vid makten var tålamodet hos Frankrikes arbetare slut. När inga förbättringar syntes till ville de hjälpa folkfrontsregeringen ”på traven”. Det som började som en metallarbetarstrejk spred sig under juni och juli 1936 till strejker och fabriksockupationer på mängder av arbetsplatser. Två miljoner arbetare deltog i den största franska massrörelsen mellan Pariskommunen 1871 och generalstrejken i Frankrike 1968. ”Strejkrörelsen sommaren 1936 utgjorde den franska revolutionens början”, skrev Trotskij.

Likt en medlare bjöd ”socialisten” Blum in arbetsgivare och arbetare till förhandlingar där arbetsgivarna gick med på stora eftergifter: löneökningar på mellan sju och femton procent, 40 timmars arbetsvecka utan lönesänkning (från 48), två veckors betald semester med mera. Arbetsgivarna hade dock inte en tanke på att infria alla sina löften, utan bidade sin tid. Trots att både SFIO och kommunistpartiet genom folkfronten försökte lägga band på arbetarkampen och leda in den på ofarliga banor fortsatte partierna att växa till följd av de starka vänsterstämningarna.

Även fackföreningen CGT växte från en till fem miljoner medlemmar på ett år. Arbetarrörelsens potentiella styrka var alltså större än någonsin.

Flera av förutsättningarna för en socialistisk revolution fanns under 1936; massornas vilja att kämpa för att vinna, ett akut missnöje hos medelklassens lägre skikt och förvirring hos storkapitalet om de skulle stödja folkfronten eller fascismen.

Men det räcker inte. Det behövs också en ledning och en plan för att socialistisk revolution ska äga rum. SFIO och kommunistpartiet vägrade att leda kampen för en socialistisk samhällsomvandling. Därmed blev det ofrånkomligen en nedgång i arbetarkampen, och innan en ny chans gavs bröt andra världskriget ut.

Spanien

Varför slutade den spanska revolutionen 1931-37 i ett blodigt nederlag och decennier av diktatur?

General Francos seger i inbördeskriget var långt ifrån given. Arbetarna tillsammans med landsbygdens många miljoner fattiga slog till en början tillbaka fascisterna och tog över industrierna samt jorden.

Den spanska revolutionen fick ett enormt globalt stöd. Men kampen sveks och det hopp som den spanska revolutionen hade tänt släcktes. Inte bara av de påstått neutrala kapitalistiska regeringarna i Frankrike, Storbritannien och den svenska socialdemokratiska regeringen. Den sveks också av det stalinistiska Sovjetunionen, vilket skulle visa sig avgörande, samt av republikens folkfrontsregering och särskilt det stalinistiska kommunistpartiet PCE.

Redan 1932 försökte delar av den härskande klassen genomföra en kupp som svar på aviserade modesta förändringar, vilket tillsammans med massakern på över 1 000 gruvarbetare i Asturien i oktober 1934 var en allvarlig varning om hur långt den härskande klassen var beredd att gå i försvaret av sina intressen och rikedomar.

Hitlers makttillträde i Tyskland 1933 chockade Europas arbetarorganisationer. Liksom i Frankrike blev det spanska kommunistpartiets svar att bilda en folkfront, som vann valet i februari 1936. Den bestod av socialistpartiet PSOE, som var dess största parti, PCE och kapitalistiska så kallade vänsterrepublikaner, som inte representerade mycket mer än sig själva.

Massorna, som hade pressats ännu längre ned i fattigdom under de två svarta år av brutalt förtryck som följde efter massakrerna i Asturien, gav sin röst till folkfronten för att sedan gå till offensiv. Omedelbart efter valsegern inleddes en omfattande strejkvåg som vann stora förbättringar – högre lön, kortare arbetstid och semestrar – jordlösa ockuperade lantgods och tog över jorden, och fängelserna stormades och fängslade aktivister frisläpptes.

Arbetarna och de fattiga var inte beredda att vänta på att folkfronten eventuellt skulle genomföra de löften som man hade gett, utan såg själva till att genomföra dem. Kapitalisterna svarade med kapitalflykt, ekonomiskt sabotage samt kuppförberedelser.

Vid flera tillfällen fanns förutsättningar för ett revolutionärt genombrott i Spanien. ”Det var en enastående massrörelse av arbetarkontroll och självförvaltning”, skriver Antony Beevor i sin bok Spanska inbördeskriget, men tillägger att den liberala regeringen och kommunistpartiet ”trodde på en centraliserad regering och en konventionell demokrati [borgerlig, parlamentarisk] byggd på privat ägande”. Inom folkfronten var kommunistpartiet den privata äganderättens främste försvarare.

När general Franco i juli inledde sin kupp och krig mot massorna togs regeringen med överraskning, trots tidiga varningar. Arbetarna och de fattiga svarade med strejker och ockupationer och beväpnade sig. Den 23 juli rapporterade brittiska Times att beväpnade arbetare tagit över både Barcelonas gator och arbetsplatser och menade att alla nu ställde sig frågan: ”Har inte militärens och arméns revolt banat väg för arbetarstyre i hela Katalonien?”.

Även i andra delar av Spanien var läget detsamma – arbetarna, fattigbönderna och de jordlösa hade börjat ”expropriera exploatörerna” och beväpnat sig.

Medan arbetarna försökte konsolidera sin makt reducerades folkfronten med kommunistpartiet i spetsen till en strejkbrytarkoalition med målet att återställa den kapitalistiska ordningen, samtidigt som kapital- och godsägarna samt den katolska hierarkin flydde till Franco.

Kvar på republikanernas sida fanns kapitalisternas ”skugga” och med denna skugga som ursäkt kom regeringens styrkor att gå till angrepp mot arbetarnas miliser och det arbetarstyre som fanns i exempelvis Barcelona. Ett inbördeskrig ägde rum inom inbördeskrigets ram, vilket innebar att arbetarna avväpnades – både politiskt och militärt.

Efter striderna i Barcelona i maj 1937, där regeringsstyrkor besegrade de revolutionära arbetarna, var revolutionen på tillbakagång och mindre än två år senare var Spanien en diktatur under chefsbödeln Francos ledning.

England: Slaget vid Cable Street – fascistmarschen stoppades

Fascismen hade en uppgång även i England. British Union of Fascists (BUF) grundades 1932 av Oswald Mosley som åren innan suttit i en labourregering. BUF samlade vid sin höjdpunkt 50 000 medlemmar. Ända fram till mitten av 30-talet hade ledande brittiska politiker som Lloyd George, Neville Chamberlain och Churchill uttalat beundran för Hitler som ledare för Tyskland. De såg även diktatorn som en allierad mot Sovjetunionen.

Den 4 oktober 1936 planerade BUF en styrkedemonstration i London. Provokativt skulle de marschera genom arbetarkvarteren i East End, där många hade judiskt ursprung. Nu var de boende, Londons och landets antifascister förberedda och beslutsamma att gå till handling under paroller som ”They Shall Not Pass”, inspirerat från spanska revolutionens Madrid ”No pasarán!” Mosleys 3 000 anhängare och 6 000 poliser möttes av 300 000 motdemonstranter. Denna dag satte stopp för fascisternas tillväxt och fantasier om parader genom arbetarområden. ”Slaget på Cable Street” blev symboliskt och bröt nacken av BUF:s självförtroende. Denna resoluta enade aktion av arbetarklassens partier var en ”enhetsfront i handling” som både höjde den politiska medvetenheten och för stunden enade arbetarrörelsens partier.

Sverige

Ett viktigt exempel på internationell solidaritet i Sverige var de 600 som reste till spanska inbördeskriget 1936-1939. På republikens sida stred de mot general Francos kuppförsök. Den svenska regeringen var neutral i konflikten och förbjöd 1937 svenskar att delta i utländsk krigstjänst. De flesta som reste var fackföreningsanslutna arbetare, syndikalister och medlemmar i arbetarrörelsens olika organisationer. 170 stupade och än fler skadades fysiskt och mentalt.

Med all vår respekt finns det flera andra exempel på motstånd i Europa och världen att berätta om. På Offensivs hemsida kan du söka och hitta fler artiklar om arbetarklassens motstånd under fascismens respektive nazismens framväxt