ÄR 1930-TALET PÅ VÄG TILLBAKA?

Trump och extremhögern, tullmurar och militär upprustning – är 1930-talet på väg tillbaka? Fjolårets Nobelpristagare i ekonomi, Simon Johnson, kallar Trumps tullar ”en exakt parallell” till 30-talet. Storbanken SEB varnar också för ekonomiska likheter, medan Martin Klepke i LO:s tidning Arbetet jämför högerns hatpolitik då och nu.

Vad finns det för likheter med idag och ett årtionde som inleddes för 95 år sedan? Hur skiljer sig socialisters syn på 1930-talet från högerns? Vilka lärdomar kan vi dra?

Offensivs fördjupningssidor tar här upp tre aspekter: A) Depressionen – hur djup var den ekonomiska krisen och vad orsakade den? B) Fascism och auktoritära regimer – hur kom de till makten, likheter och skillnader mot idag? C) Arbetarklassens motstånd – kampen för att stoppa kris, krig och diktaturer.

FÖRDJUPNING:

1. DEPRESSIONEN – KAPITALISMENS DJUPASTE KRIS av Per-Åke Westerlund
2. NATIONALISM, DIKTATURER OCH FASCISM av Erland Gadde
3. ARBETARKLASSENS MOTSTÅND – KAMPEN FÖR ATT STOPPA KRIS, KRIG OCH DIKTATUR av Stefan Lundqvist

Del 1: DEPRESSIONEN – KAPITALISMENS DJUPASTE KRIS

Matköer överallt, miljontals arbetare förlorade jobbet – 1930-talets depression betydde hunger mitt i överflödet. I USA 1932 gick 40 banker per dag i konkurs. Det var kapitalismens djupaste kris – hela systemets öde stod på spel.

U SA:s BNP halverades från 1929 till 1933, från 105 miljarder dollar till 57 miljarder. Krisen började i USA, men stannade inte där. Den blev global. 1932 låg den tyska industriproduktionen på 58 procent av 1928 års nivå.

På kort tid blev 15 miljoner arbetslösa i USA. I Tyskland förlorade var tredje arbetare jobbet, sammanlagt sex miljoner. I Sverige blev var fjärde industriarbetare arbetslös. För dem som hade kvar jobbet sänktes lönerna med upp till hälften.

Med början i Latinamerika 1931 inleddes en våg där stater gick i konkurs över hela världen. Först ut var Bolivia, följt av Peru, Chile, Brasilien och Colombia. I Europa var Ungern först med konkurs, också 1931, följt av Jugoslavien, Grekland, Österrike och sedan Tyskland efter att nazisterna kom till makten 1933. För arbetarklassen innebar konkurserna ännu hårdare åtstramningar.

Hur ekonomin utvecklas i världen och Sverige under de närmaste åren är inte avgjort. Det finns oroväckande trender och likheter med 1930-talet, som nationalismen och att aktiebörsen är så dominerande. Men utvecklingen är inte avgjord.

Att förstå 30-talets depression är viktigt för arbetarklassens kamp mot kriskapitalismen.

Monopolisering då och nu

Ett fåtal storföretag och monopol dominerade ekonomin på 1930-talet, liksom idag. Dåtidens Ford och Standard Oil har bytts ut mot Apple och Tesla. Om något är koncentrationen och monopoliseringen större idag.

Hur stora var då klassklyftorna under 1930-talet och hur likt är det nu? De 200 rikaste företagen i USA just då var lika stora som de därnäst följande 299 800 företagen. De ägde 69 procent av rikedomarna och tog ut 56 procent av vinsterna. De 0,1 procenten högsta inkomsttagarna tjänade lika mycket som alla de 42 procent lägst betalda fick. 0,3 procent tog ut 78 procent av aktieutdelningarna. Dessa siffror hjälper oss att se hur monopoliseringen gick till på den tiden, men hur ser det ut nu?

I dagens USA äger 10 procent av befolkningen cirka 70 procent av hela landets förmögenhet. Sverige har väldigt liknande siffror, då 1 procent av befolkningen äger 35,8 procent av landets samlade förmögenhet. Men dessa siffror ser ännu mer groteska ut när man ”zoomar ut” – den rikaste 1 procenten av världens befolkning äger mer än de fattigaste 95 procenten. En tydlig monopolisering och förmögenhetskoncentration syns med dessa siffror, och man kan klart se likheterna mellan då och nu, dock kan man på ett globalt plan se hur det är till och med värre nu.

Vad orsakar kriser?

Hur kunde det ”glada 20-talet” leda till den djupa depressionen med ekonomisk kollaps och massarbetslöshet? Det var börskraschen 1929 som orsakade krisen, svarar de flesta borgare och politiker. Det är sant att den dramatiska kraschen på Wall Street, som sedan spreds världen över, markerade inledningen. Spekulationsbubblan på aktiemarknaden var det ekonomiska systemets svagaste länk, ett symptom snarare än orsaken till den stora krisen.

Dagens kapitalistiska värld har under flera årtionden utmärkts av de symptom som ledde till börskraschen. Globaliseringen från slutet av 1800-talet fick ett abrupt slut. Ett fåtal storföretag med få ägare dominerade och USA var ekonomiskt ledande i världen. Spekulationen på aktiebörsen exploderade på 1920-talet och fick sällskap av nya ”finansiella uppfinningar”. Klyftorna mellan rika och fattiga var extrema. Både stater och hushåll ökade sina skulder, genom lån respektive köp på avbetalning.

Dessa faktorer bäddade för finanskraschen. Det som sedan ledde till depressionen var det kapitalistiska systemet. Kapitalisterna och deras företag är i grunden nationella, även om de agerar på en världsmarknad. De har ingen gemensam samordning eller planering eftersom deras enda drivkraft är största möjliga profit för varje satsad krona.

I ett krisläge, som idag, framträder nationalismen hos kapitalet och deras politiker allt tydligare. På 1930-talet, liksom idag, ökade nationalismen i alla etablerade partier. De satsar på att ”rädda landet” och för kapitalisterna betydde det deras företag och vinster. Att hålla uppe profiterna inom landets gränser innebär hårdare attacker på arbetarklassen. Det i sin tur utlöser nya kriser som är utmärkande för kapitalismen – det finns inte nog många köpare av det som produceras. Det vill säga, försäljningen går ner och därmed vinsterna. Nedskärningar i kommuner och välfärd ger samma effekt.

”Nationella lösningar”

Krisen var global, men politikernas ”lösningar” var nationella. Det gällde även den dominerande imperialistiska makten, USA. 1930 antogs den ökända tullmur som kallas Smoot-Hawley efter politikerna som lade fram förslaget. Andra regeringar protesterade redan innan lagen antogs. Kanada hörde till de stater som svarade med egna tullmurar, medan England och Frankrike också höjde murarna runt kolonierna. Tyskland skärpte sitt grepp över Central- och Östeuropa.

Parallellt med handelskriget pågick ett valutakrig. Guldmyntfoten, som var ett internationellt system i vilket valutorna värderades i guld, hade övergetts under första världskriget, men sedan återinförts. Nu kollapsade det på riktigt. Regeringar världen runt devalverade – sänkte värdet på – sina valutor för att vinna fördelar för sina exportindustrier. Krisen skulle hamna i andra länder. Motivet var både ekonomiskt och politiskt, att försöka dämpa protester och social oro. Men med konkurrerande devalveringar blev effekten på exporten begränsad, medan de samtidigt ökade priserna på det som importerades.

Protektionismen fördjupade krisen. USA:s export rasade till en tredjedel på två år, 1930-32, från 2 998 miljoner dollar till 944 miljoner dollar. Världshandeln som helhet sjönk med 66 procent 1930-34. Det betyder inte att frihandel skulle ha gjort att krisen undvikits. Den nedåtgående spiralen av fallande priser, deflation, och produktion var redan igång. De storföretag som predikat kapitalets frihet gentemot stat och politik stod nu först i kön för att få bidrag och statliga satsningar på vägar och broar.

Idag varnar många ekonomer för att Trumps handelskrig kommer att leda till en ny djup kris. Men deras alternativ, kapitalistisk globalisering, var orsaken till den svåra finanskrisen 2007-09. Kapitalismen har ingen trygg väg framåt. Socialister och arbetare måste kämpa mot både protektionism och frihandel, mot det kapitalistiska systemet.

New Deal

Medan borgarklasserna i många länder såg fascismen som sin enda räddning drev USA under Roosevelt, som vann valet 1932, en politik som kallades New Deal. Den innehöll statliga stimulanser för att öka efterfrågan och få ner arbetslösheten, samtidigt med en retorik som riktades mot de stora monopoliföretagen. New Deal var möjlig på grund av USA:s större ekonomiska resurser jämfört med andra stater.

Men New Deal erbjöd inte heller någon verklig lösning på krisen. Det var en nationalistisk linje, där Roosevelt förklarade att varje land fick klara sig själv, något som fördjupade krisen i Tyskland och andra länder. Arbetslösheten i USA minskade, men var ändå rekordhög, 9 miljoner var utan arbete även under New Deal. De nya jobben hade svältlöner och sämre villkor. Polis sattes in mot strejkande arbetare. Den ekonomiska krisen vände inte på allvar förrän med andra världskrigets enorma upprustning.

Den svenska 30-talspolitiken sedan socialdemokraterna bildade regering 1932 beskrivs ofta som en variant av New Deal. Men arbetarrörelsens sociala reformer var då fortfarande relativt begränsade och nödhjälpsarbeten utfördes med mycket låga löner. Den svenska ekonomin vände uppåt främst på grund av den tyska militära upprustningen.

1930-talet skakade med all rätt kapitalismens självförtroende i grunden. Bankirer, direktörer och deras politiker visade sig vara uppblåsta ballonger. En ny stor del av dem satsade på fascism och nazism, med extremt förödande konsekvenser. Miljoner arbetare, fattiga och förtryckta i hela världen genomskådade systemet och sökte ett alternativ.

Men trots alla sina kriser och svagheter kommer kapitalismen inte att försvinna av sig själv. Det krävs medveten handling av arbetarklassen för att avskaffa kapitalismen och upprätta socialism. I Europa och världen på 1930-talet och efter kriget saknades demokratiskt organiserade revolutionära masspartier som behövdes för denna uppgift.

Världen hade varken på 1930-talet eller idag brist på förmåga att ge alla människor tillgång till mat, mediciner och bostäder. Kruxet var och är att kapitalisterna producerar för vinst, inte efter behov och att de behövande saknar pengar att betala med. Direkt efter andra världskriget höll kapitalisterna en låg profil och deras politiker försökte verka progressiva. De tyska kristdemokraterna betecknade sig till och med som ett socialistiskt parti. Under efterkrigstidens ekonomiska uppsving var ett visst mått av välfärdsreformer ett pris de var beredda att betala så länge de behöll den ekonomiska makten.