ÄR 1930-TALET PÅ VÄG TILLBAKA?

Trump och extremhögern, tullmurar och militär upprustning – är 1930-talet på väg tillbaka? Fjolårets Nobelpristagare i ekonomi, Simon Johnson, kallar Trumps tullar ”en exakt parallell” till 30-talet. Storbanken SEB varnar också för ekonomiska likheter, medan Martin Klepke i LO:s tidning Arbetet jämför högerns hatpolitik då och nu.

Vad finns det för likheter med idag och ett årtionde som inleddes för 95 år sedan? Hur skiljer sig socialisters syn på 1930-talet från högerns? Vilka lärdomar kan vi dra?

Offensivs fördjupningssidor tar här upp tre aspekter: A) Depressionen – hur djup var den ekonomiska krisen och vad orsakade den? B) Fascism och auktoritära regimer – hur kom de till makten, likheter och skillnader mot idag? C) Arbetarklassens motstånd – kampen för att stoppa kris, krig och diktaturer.

FÖRDJUPNING:

1. DEPRESSIONEN – KAPITALISMENS DJUPASTE KRIS av Per-Åke Westerlund
2. NATIONALISM, DIKTATURER OCH FASCISM av Erland Gadde
3. ARBETARKLASSENS MOTSTÅND – KAMPEN FÖR ATT STOPPA KRIS, KRIG OCH DIKTATUR av Stefan Lundqvist

Del 2: NATIONALISM, DIKTATURER OCH FASCISM

Högerdiktaturer etablerades under 1930-talet eller tidigare i flera länder i Europa. I Tyskland och Italien fascistiska, men i Central- och Östeuropa snarare gammaldags auktoritära, utan större inflytande för grupper som liknade de väpnade fascistiska svartskjortorna i Italien och de nazistiska stormtrupperna (SA) i Tyskland.

Auktoritära diktatorer kunde ta makten i dessa länder bland annat eftersom industrialiseringen var sen och arbetarrörelsen svag. Det var bara Tjeckoslovakien, med en mer utvecklad industri och en starkare arbetarklass, som förblev en parlamentarisk demokrati fram till den tyska inmarschen 1938-39.

Några exempel:

– Estland: Ministerpresidenten general Konstantin Päts tog hela makten i en kupp 1934, stödd av arbetarpartiet. De ville hindra att den fascistiska Vasprörelsen kom till makten. Han behövde inte använda fascister för att slå ned arbetarrörelsen.

– Polen: Marskalk Jozef Pilsudski, som tidigare lett Polen i några år, tog makten i en statskupp 1926. Han var antikommunist och slog ned både arbetarrörelsen och extremhögern. Hans regim var bonapartistisk. Efter hans död 1935 blev regimen ännu mer repressiv.

– Ungern: Ett försök med kommunistisk rådsrepublik 1919 slogs ned och amiral Miklós Horthy utsågs till riksföreståndare 1920. Det var en auktoritär högerdiktatur med fascistiska drag, antikommunistisk och antisemitisk.

I Italien och Tyskland var arbetarrörelsen stark och kapitalisterna och de gamla eliterna kunde inte själva slå ned arbetarrörelsen, utan det blev fascismens uppgift.

Den fascistiska rörelsen bildades 1919 i Milano av den tidigare socialisten Benito Mussolini. Den bestod huvudsakligen av folk från medelklassen och krigsveteraner. De var extrema nationalister, som avskydde internationalism. De utgjorde en paramilitär grupp (svartskjortorna) som attackerade arbetarorganisationernas möten och brände ner deras lokaler med mera.

I ett försök att ta makten genomförde fascisterna ”Marschen mot Rom” i oktober 1922. Det hade kunnat sluta med det, för fascisterna hade svagt folkligt stöd med bara 6 procent av platserna i parlamentet. Ändå valde kung Viktor Emanuel III att utse Mussolini till regeringsbildare.

Därefter tog det fem år för Mussolini att med terror, nya lagar och byråkratisk kontroll krossa alla arbetarorganisationer, förbjuda alla fackföreningar utom de fascistiska och göra Italien till en enpartidiktatur.

Mussolini avsattes 1943 när krigslyckan vänt, men han fritogs och bildade en marionettregim till Tyskland i Norditalien, där han fångades in av partisaner och avrättades den 28 april 1945.

I freden i Versailles 1919 tvingades Tyskland avträda territorium och betala ett gigantiskt krigsskadestånd till segrarmakterna.

Även de tyska nazisterna var ultranationalister. De lovade revansch för det förödmjukande Versaillesfördraget och skadeståndet. De bildade en beväpnad styrka, SA, som attackerade arbetarrörelsens möten och aktiva, judar och antinazister.

Det var inte så att demokratin i Tyskland avskaffades först när Hitler blev rikskansler 1933. Den hade stegvis monterats ned redan från 1930. Presidenten, den reaktionäre fältmarskalken Paul von Hindenburg, utsåg då Heinrich Brüning från det katolska Centrumpartiet till rikskansler. Nyval utlystes i september. Resultatet blev en chock; Nazistpartiet (NSDAP) ökade till 18,3 procent och blev riksdagens näst största parti. Socialdemokraterna (SPD) och flera borgerliga partier backade, men kommunisterna (KPD) ökade något. Brüning förde en nedskärningspolitik som spädde på krisen och arbetslösheten.

De nu starka och våldsinriktade nazisterna utgjorde ett verkligt hot mot arbetarrörelsen. Leo Trotskij, den ryska revolutionsledaren som Stalin utvisat, insåg detta och förespråkade att SPD och KPD skulle bilda en enhetsfront för att stoppa nazisterna, med strejker och massaktioner. Men SPD gick helt in för parlamentariska metoder, och stämplade kommunisterna som bråkmakare. De ville inte ha revolution. KPD drev Stalins linje, att socialdemokraterna var ett slags fascister. De förstod inte att även om ledningen svikit så var SPD det största arbetarpartiet som stöddes av miljoner arbetare, samt att nazisterna var ett hot mot hela arbetarrörelsens existens. Det blev ingen enhetsfront.

År 1932, då president Hindenburg omvalts med SPD:s stöd(!), utsåg han Franz von Papen till ny rikskansler. von Papen lät Hindenburg utlysa nyval i september. De hoppades att nazistpartiet skulle växa och bli användbart i kampen mot arbetarpartierna. Men nazisterna gick framåt mycket mer än vad von Papen och Hindenburg tänkt sig. De blev det största partiet med 37,3 procent av rösterna. De medelklassväljare, ofta ruinerade småborgare och bönder, som stödde nazisterna hade inte fått hjälp av arbetarpartierna. De förblev konservativa och nationalistiska och kände sig lockade av en stark man som skulle göra slut på kaoset.

Men Hindenburg, von Papen med flera var redan igång med att förvandla Tyskland till en diktatur. Regeringen saknade parlamentariskt stöd och därför utlystes ett nytt riksdagsval som hölls den 6 november, och nu backade nazisterna till 33,1 procent, medan KPD ökade och SPD backade något. NSDAP var dock fortfarande riksdagens största parti. von Papen misslyckades med att bilda en stabil regering och det gjorde också hans efterträdare Kurt von Schleicher. Istället gjorde von Papen upp med Hitler och den 30 januari 1933 utsågs Hitler till ny rikskansler. von Papen blev vicekansler och man fick med sig Alfred Hugenberg från det tysknationella partiet. Det var bara tre nazister i den nya regeringen: Hitler, Wilhelm Frick, inrikesminister, och Hermann Göring, minister utan portfölj. På detta sätt trodde von Papen, Hindenburg med flera att de kunde kontrollera Hitler och nazisterna. Det kunde de inte. Göring blev också polischef i den stora delstaten Preussen, och detta innebar att SA fick härja fritt.

Hindenburg utlyste nyval igen på Hitlers begäran. Nazisterna gav KPD skulden för en brand i riksdagshuset den 27 februari, fast de visste att KPD var oskyldiga. Hitler fick då Hindenburg att utfärda en nödförordning som innebar kraftiga inskränkningar i yttrande-, press-, mötes- och föreningsfriheterna och att människor kunde fängslas utan rättegång. KPD förbjöds i praktiken. I valet den 5 mars ökade nazisterna till 43,9 procent. Det blev en nazistisk majoritet eftersom KPD portförbjöds.

Den 23 mars antogs Fullmaktslagen, som gav riksregeringen rätt att under fyra år (förlängdes senare) stifta lagar, även författningsvidriga, utan riksdagens medverkan. Vid omröstningen var situationen hotfull. Alla borgerliga partier röstade för lagen, bara merparten av SPD-ledamöterna röstade emot. Med denna lag blev Hitler Tysklands diktator.

Nu kunde nazisterna krossa arbetarrörelsen och all annan opposition: Den 2 maj förbjöds alla fria fackföreningar, deras ledare fängslades och skickades till koncentrationsläger. Den nazistiska tyska arbetsfronten tog över. Den 14 juli förbjöds alla partier utom NSDAP. Då hade SPD redan förbjudits och övriga partier hade upplöst sig själva, frivilligt eller efter påtryckningar. Koncentrationsläger för politiska fångar började upprättas.

Inom partiet växte SA kraftigt och 1934 var de över 2 miljoner. Ledaren Ernst Röhm och många inom SA var antikapitalister och ville genomföra en ”andra” revolution. Det ville absolut inte Hitler och de flesta andra i partiledningen, och än mindre de storkapitalister som stött nazisterna ekonomiskt.

Med stöd av främst Göring och SS-ledaren Heinrich Himmler, slog Hitler till hårt mot SA-ledningen den 30 juni till den 2 juli 1934, i ”De långa knivarnas natt”. SS-trupper mördade ett stort antal SA-ledare, inklusive Röhm, och även politiska motståndare som von Schleicher. Allt detta skedde med militärledningens, storkapitalets och Hindenburgs goda minne.

När sedan Hindenburg dog den 2 augusti tog Hitler över som statschef och kallade sig ”Führer och rikskansler”. Nu låg vägen mot andra världskriget och Förintelsen öppen.

Under kriget föredrog Hitler att samarbeta med den gamla eliten i ockuperade och allierade länder, till exempel. Pétain i Frankrike och Horthy i Ungern, hellre än med nazister i dessa länder, som han tyckte var oregerliga.

I tider av oro och revolutionshot behöver den härskande klassen slå ned arbetarrörelsen. Om arbetarrörelsen är stark, som i Italien och Tyskland, så klarar de inte av det själva. Då kan de ta hjälp av den fascistiska massrörelsen. Men de klarar inte av att kontrollera fascismen.

Det fanns våldsamma fascistiska rörelser på 1930-talet även i andra västeuropeiska länder, som Frankrike och Storbritannien. Den mest kända är kanske Oswald Mosleys British Union of Fascists. I Sverige fick sådana rörelser mycket litet inflytande, men tyskvänlighet i stora delar av överklassen och kungahuset övergick i nazistsympatier.

Idag, efter decennier av nyliberal politik med nedskärningar i välfärden, får rasistiska och auktoritära partier och ledare makt i Europa, även om det knappast är fråga om egentlig fascism.

I Donald Trumps USA har situationen stora likheter med det tidiga 1930-talet: Stora klyftor mellan rika och fattiga, missnöje med etablissemanget, rasistisk hets – då mot judar, nu mot migranter – en demagogisk ledare, okritiska anhängare, politiker som viker ned sig, man inför tullar, och demokratin och rättssamhället monteras ned steg för steg.

Det finns dock viktiga skillnader: Arbetarklassen är visserligen större nu än då, men det finns inga revolutionära tendenser att tala om nu, så kapitalisterna behöver inte slå ned arbetarrörelsen. Det finns ingen fascistisk våldsam massrörelse liknande SA, även om det finns ansatser: I USA Proud Boys, Oath Keepers, med flera. Vissa institutioner, såsom domstolar, försöker i nuläget göra motstånd mot Trumpadministrationens många lagbrott i kampen mot migranter med mera.

Vad som behövs är stora folkliga protester, massaktioner, strejker och en arbetarrörelse som kämpar för ett bättre, socialistiskt, samhälle.