”En orolig tid”

Det är som så många somrar förut en Pridesommar. Offensiv har intervjuat Nicole Johansson, Vilhelm Rosenström Domeij, Jonatan Hellstrand, som kämpar och har en koppling till hbtqi+-rörelsen för att få en bättre inblick i utvecklingen som vi ser idag.

Av Linus Blume // Artikel i Offensiv

Hur är din generella upplevelse som hbtqi+-person idag?

Nicole: – Trans i samhället är inte särskilt inkluderat.

Vilhelm: – Jag är ickebinär och bisexuell. Jag kan själv välja att inte visa upp att jag är ickebinär, vilket många andra inte har möjlighet till. Jag har också haft ganska mycket tur, gått i på gymnasium där hbtqi är vanligt. Min familj har också stöttat mig mycket.

Jonatan: – Jag själv har ett jättebra supportsystem, vänner, familj som stöttar mig. I den kontext som varit så har det inte varit ett jättestarkt motstånd till mig, men jag vet att andra har det svårare.

Om trans, hur ser du på den medicinska processen idag? Exempelvis att få det diagnostiserat, övergångsperioden och så vidare.

Nicole : – Långdragen, för mig som individ så går jag och väntar på att leva fullt ut. De har gjort om vården till högspecialiserad vård som är centraliserad söderut. Könsidentitetsmottagningen i Umeå har ingen behandling och själva de kirurgiska mottagningarna är max tre i landet, det behövs satsas på i flera regioner.

Jonatan: – Jag håller på att gå igenom en utredning för att få en diagnos som könsinkongruent.

Vad står det för?

– Det finns två diagnoser som man kan få, det delas upp i transpersoner som är binära och mer ickebinära, sedan efter diagnosen kan de få olika behandlingar. Från 1 juli 2025 kan man ändra sitt juridiska kön är enklare f, såklart är det fortfarande en process men det finns inte samma krav på diagnoser eller underlivskirurgi.

Känner du dig ofta trakasserad/diskriminerad på grund av att du är hbtqi+?

Nicole: – Vi gjorde en undersökning på gymmen efter Pride med gym som annonserat ”Träning för alla”, men vi var inte inkluderade –i det.

Vilhelm: – Det är en orolig tid för trans/queerpersoner generellt, om jag går i kjol så är det folk som tittar på en surt ibland. På internet händer det ofta att folk skickar skällsord. Jag har ”they/them” i beskrivningen på sociala medier, ändå blir jag kallad ”faggot”.

Jonatan: – Nej, jag har inte upplevt det. Jag har som sagt väldigt bra support.

Hur har den senaste periodens politiska motvind runt hbtqi-rörelsen påverkat dig/har den förändrat diskrimineringen/trakasserierna?

Nicole: – Märker av det hos mig själv. Jag är rädd för vad som kommer att hända, och jag träffar andra transpersoner som upplever samma sak.

Vilhelm: – På Twitter. Sedan Elon Musk har tagit över har folk blivit mycket mer bekväma med att använda skällsord. Det har blivit så jävla dåligt med homofobi och konservativ skit.

Jonatan: – Jag vet att det finns större motstånd nu än vad det fanns för några år sedan. Det största inom hbtq är kärlek, alla kan relatera till det och förstå känslan. Folk kan inte lika lätt förstå transpersoner på samma sätt.

Vad är det bästa sättet för att motverka denna inskränkning/tillbakagång?

Nicole: – En väldigt viktig del är att öppet protestera, informera folk om vad som sker, förståelsen att förtryck mot kvinnor hänger samman med förtryck mot hbtq och invandrare. Solidaritet med andra rörelser är en nyckel, vi såg exempel på det under förra årets Stockholm Pride där det fanns ett block som hette ”Solidarity with queers of Palestine”.

Vilhelm: – Det handlar delvis om att representation påverkar mycket. Kanske inte i media, mer i verkligheten. Fortsätta att vara lika öppen med sin identitet när inskränkningar sker. Man kan skilja på kampen för queerrättigheter och kampen för arbetarrättigheter, men att existera som queerperson visar att man trotsar normen, i kärlek, kön och det ruckar på idén som är grundläggande för systemet.

Jonatan: – Det bästa sättet är att inte skygga ifrån. Att stå ut och bara visa att man finns och försöka få folk att lyssna, att inte bli rädd för att bli trakasserad. De ser inte bara etiketten som politiker och nyheterna ger, de ser inte människorna bakom. Det är det viktigaste, att komma ut och inte skygga ifrån den man är, oavsett om man är rädd.

Vad är den viktigaste frågan för dig?

Nicole: – Det jag tycker är utmärkande är situationen för hbtq-asylsökande här i Sverige, de är otroligt utsatta. Det är en superviktig fråga att få ner kötiderna, men också att vi satsar på vården i sin helhet, med massiv upprustning.

Vilhelm: – Transpersoner är den mest hotade gruppen i samhället. Högern kommer att börja med dem, sen tar de alla andra.

Jonatan: – Jag skulle säga att den viktigaste frågan är transfrågan, transvård, väntetiderna. Transvården är viktig för att det inte är kosmetiskt, även fast man kan tro att den är det. Transvården är mer som antidepressiva för någon som har depression.