”Behandlingen av de ensamkommande. – ett mörkt kapitel i Sveriges historia”

Fördjupning:

Del 1: Socialisters långa kamp mot flyktingmurar

Del 2: 2005: Kampen för flyktingamnesti

Del 3: Chockdoktrin mot solidariteten

Del 4: ”Behandlingen av de ensamkommande. – ett mörkt kapitel i Sveriges historia”

Av Sigbritt Herbert

Under 2015 kom 35 369 ensamkommande ungdomar till Sverige och sökte asyl. Det var främst killar mellan 12 och 17 år från Afghanistan. Toppen nåddes i oktober och november. Efter en jobbig och farlig resa var de glada och lättade över att vara framme där de trodde att de skulle få stanna.

Den första glädjen skulle förvandlas till oro och ängslan. Enligt Migrationsverkets rutiner skulle minderårigas ärenden behandlas först, inom ett halvår. Men så blev det inte. Migrationsverket beslöt sig för nya rutiner för att snabba på handläggningen. Först behandlade man de lätta ärendena. Det var de från Syrien (som var den andra stora gruppen 2015) för regeringen hade bestämt att syrier skulle få asyl. När de hade behandlats tog man de som snart skulle bli 18. De yngre fick vänta.
Då var det här med att den afghanska folkbokföringen inte är som den svenska så killarna visste bara på ett ungefär när de var födda och deras ID-kort godkändes inte av Migrationsverket. Så hur gamla var de? För att ta reda på det måste de ålderbestämmas. De fick åka land och rike runt för att röntga knän och tänder, något de fann förödmjukande. Mina tankar gick till skallmätningarna av samer. Den här ålderbestämningen var ungefär lika vetenskaplig som skallmätningarna. När resultatet kom visade det sig att de flesta fick sitt besked samma dag som de fyllde 18 år, för då kunde de utvisas.

När de nu var 18 år fick de inte bo kvar på sina HVB-hem utan skulle flytta till vuxenboenden. Vuxenboendet de hänvisades till kunde ligga i en annan del av landet. De blev då tvungna att sluta skolan, något de inte ville. Några hade tur och hittade svenska familjer de kunde flytta in till. Andra bodde hos kompisar, några dagar här, några dagar där. Ytterligare andra tältade, sov i trappuppgångar eller i väntsalar. En del flyttade till vuxenboendet och tvingades sluta skolan.
Det var nu, efter år av tröstlös väntan på ett uppehållstillstånd, som en del tog sina liv. År 2017 var antalet självmord bland ensamkommande upp till 21 år 51,2 per 100 000. Motsvarande siffra för jämnåriga var 5,2 per 100 000. Svaret från regeringen var att sluta publicera antalet självmord i den här gruppen.

Nu har de kastats ut i ovisshet igen…

Hösten 2017 satte sig ett antal unga på Mynttorget i Stockholm i en sittstrejk för uppehållstillstånd. Strejken flyttade sedan till Medborgarplatsen. Den varade i 58 dagar. Ett resultat av strejken är den nya gymnasielagen. Den innebar att den som avslutade gymnasiet och fick ett fast jobb inom sex månader skulle få permanent uppehållstillstånd. Det fanns förstås fallgropar. De första var att man skulle ha registrerat sig som asylsökande innan den 24 november och att man skulle ha fyllt 18 vid första avslaget. En kille som bodde hos oss ett tag kom till Malmö sent på kvällen den 24 november. Den pressade personalen hos polisen i Malmö bad honom då fortsätta till Stockholm och söka asyl där nästa dag. Han registrerade sig då en dag för sent och nekades asyl.
En annan fallgrop i gymnasielagen var att Migrationsverket skulle godkänna utbildningen efter att det första året gått. Ahmad (kallar jag honom) började undersköterskeutbildning på gymnasiet. Migrationsverkets handläggare tyckte att nivån på svenska i hans studier var för låg och underkände utbildningen. Han fullföljde dock gymnasiet och fick fast jobb på ett äldreboende, men han fick inget uppehållstillstånd. Istället åkte han till Frankrike där hans lillebror redan fanns.
En annan som drabbades kallar jag Emad. Han skrevs inte som de flesta upp i ålder utan fick behålla sin ålder och var 17 år vid avslag. Han gratulerades till att börja med till att vara 17. Då skulle han ha större chans till asyl. Han fick vänta tills han fyllt 18 år och då kunde han utvisas. Gymnasielagen gav dock ungefär 5 000 möjlighet att stanna.

Hur gick det då för de som fick stanna? En större andel av dem har jobb än ”etniska” svenskar i samma ålder. Jag har kontakt med ett tjugotal. Av dem har alla utom en fast anställning i olika branscher, mest inom vård och omsorg. Han som inte arbetar läser på yrkeshögskola. Nu har de kastats ut i ovisshet igen efter regeringens propåer att omvandla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga. Eftersom Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar från hemlandet blir det svårt för dem att få svenskt medborgarskap.

Det vi framför allt sett under de senaste tio åren är den kraft det svenska civilsamhället har. Man har stöttat och pushat killarna. Det finns också ganska många som har hållits och fortfarande hålls hjälpligt under armarna av det svenska civilsamhället. Några av de här killarna har åkt till andra länder bara för att skickas tillbaka, då med bara kläderna på kroppen. En del har försökt i flera länder i en tröstlös rundgång.
Behandlingen av de ensamkommande kommer att gå till historien som ett mörkt kapitel i svensk historia.■