Socialisters långa kamp mot flyktingmurar

Fördjupning:

Del 1: Socialisters långa kamp mot flyktingmurar

Del 2: 2005: Kampen för flyktingamnesti

Del 3: Chockdoktrin mot solidariteten

Del 4: ”Behandlingen av de ensamkommande. – ett mörkt kapitel i Sveriges historia”

Högersvängen i dagens samhälle har inte bara lett till att hela det kapitalistiska etablissemanget flyttat högerut, utan även att delar av vänstern har anammat högerns reaktionära migrations- och flyktingpolitik. Det är dessvärre inte första gången partier inom arbetarrörelsen har kapitulerat för opportunistiska strömningar.
Marxister har länge behövt kämpa emot idén att arbetarklassens intressen kan försvaras genom att sparka nedåt eller genom att sluta upp bakom det egna landets imperialism.

Av Stephen Rigney

Samtidigt som debatten om kolonialpolitiken, lade Socialist Party of America (SPA) fram en öppet rasistisk resolution om att begränsa invandringen av japanska och kinesiska arbetare. Enligt representanten Morris Hillquit var dessa arbetare – till skillnad från belgiska eller italienska – för ”bakåtsträvande” för att kunna organisera sig.
Liknande argument fördes fram av delegater från Sydafrika och Tyskland, riktade mot italienska och slaviska arbetare. Den australiensiska delegaten Viktor Kroemer gick längst och ville se en begränsning av i stort sett all icke-vit invandring, med hänvisning till att man måste skydda de vita arbetarnas levnadsstandard.
Detta avfärdades tydligt i den slutgiltiga resolutionen, som krävde avskaffandet av ”alla restriktioner som utesluter bestämda nationaliteter eller raser från rätten att uppehålla sig i landet och från de politiska och ekonomiska rättigheter som de infödda nyttjar”. Men att dessa förslag ens lades fram visade att opportunismen hade fått ett starkt fäste inom många av internationalens partier.
Denna debatt ägde rum i en tid där immigration hade ökat drastiskt under en period av kapitalistisk tillväxt. Ett stort behov av billig arbetskraft i de industrialiserade länderna och fattigdom, superexploatering och förtryck bidrog, precis som idag, till att arbetare både från Europas fattigare länder och från de dåvarande koloniala länderna flyttade eller flydde i jakt på ett bättre liv.
Frågan om migration dök däremot inte upp för första gången på kongressen i Stuttgart utan även vid ett tidigare möte av den internationella socialistiska byrån (Andra internationalens styrkommitté) år 1903. Där hade den belgiska representanten, Émile Vandervelde, kritiserat ett förslag från den franska socialisten, Jules Coutant, till det franska parlamentet om att antalet utländska arbetare i landet bör begränsas till tio procent av arbetskraften. Vandervelde ansåg att förslaget främst var riktat mot arbetare från lågavlönade Belgien.
I argumenten till försvar av Coutants förslag går det att hitta flera likheter med de argument som socialdemokratin och delar av vänstern ännu idag lägger fram för att ursäkta sitt härmande av högerns rasistiska migrationspolitik – nämligen att vänstern måste lägga fram sådana förslag för att erbjuda ett alternativ till de ännu mer extrema förslagen som högern höll på att föra fram. Denna ”taktik” har dock aldrig lyckats underminera högerns rasism utan bara befäst reaktionär politik som det nya normala.
Mötet avfärdade dock inte frågan om att begränsa migration totalt utan nöjde sig med ett motstånd till migrationskontroller när det gällde arbetare från ”grannländer”. När det gällde arbetare från andra länder avstod mötet från att formulera någon position och frågan sköts upp till den kommande internationella kongressen i Amsterdam året därpå. Men i Amsterdam sköts diskussionen upp igen då det ansågs kräva mer förberedelser. Däremot visade de resolutioner som lades fram (men som inte röstades på) en växande reaktionär trend inom den andra internationalen. Medan de två resolutionerna båda avfärdade ”varje juridiskt hinder” som syftade till att begränsa migration var detta bara aktuellt när det gällde arbetare från vissa länder och inte ”arbetare av efterblivna raser” enligt resolutionen som lades fram av delegaterna från USA, Australien och Nederländerna.

Genom att exkludera migrantarbetare gav man bara kapitalisterna ett ännu vassare vapen

Precis som vid de tidigare mötena formulerades argumenten från de som öppet argumenterade för reaktionära invandringskontroller vid Stuttgartkongressen i vänster- och klassterminologi. Invandringskontroller påståddes således att inte handla om några fördomar (trots de redan nämnda beskrivningarna av arbetare från många länder som ociviliserade, efterblivna och omöjliga att organisera)! Snarare menade dessa opportunister att migrationskontroller behövdes för att skydda arbetarklassen från kapitalisternas försök att driva ner löner, sänka arbetsvillkor och användning av migrantarbetare som strejkbrytare.
Dessa argument besvarades av bland andra den japanska delegaten, Kato, som påpekade att samma argument skulle kunna göras om arbetare från andra länder som också exploaterats av kapitalistklassen men att resolutionen som lagts fram av Socialist Party of America enbart var riktade mot japanska och kinesiska arbetare. Kato menade att det var tydligt att denna inställning hade påverkats av den våg av antikinesisk chauvinism som hade piskats upp av den härskande klassen i USA under slutet av 1800-talet.
Mot denna opportunism påpekade internationalisterna att migration inte är ett isolerat fenomen utan en direkt konsekvens av kapitalismens globala expansion. De menade att varje försök att begränsa migration skulle vara en eftergift till kapitalistklassens reaktionära politik och skulle bidra till en splittring inom arbetarklassen som i sin tur skulle användas av kapitalisterna för att driva ner löner för alla.
Och som en av de italienska delegaterna påpekade var det inte bara reaktionärt utan helt lönlöst att införa kontroller när ”hungerns piska” ändå skulle tvinga arbetare att migrera oavsett vad som stod i lagen. Genom att exkludera migrantarbetare gav man bara kapitalisterna ett ännu vassare vapen: En rättslös underklass som, på grund av sin utsatthet, tvingades acceptera sämre villkor.
De argumenterade därför att kongressen borde anta en position som krävde fullständig organisering av alla arbetare, oavsett ursprung. Om japanska, kinesiska eller italienska arbetare användes för att sänka lönerna låg lösningen i att vinna över dem till gemensam kamp i stället för att se dem som ett hot. Uppgiften var istället att höja dessa arbetares medvetenhet. Internationalisternas krav var därför tydliga:
• Avskaffande av alla hinder som syftade till att förhindra arbetare från vissa länder eller av vissa etniciteter från att stanna i andra länder eller som gav dem färre sociala, politiska eller ekonomiska rättigheter.
• Aktivt arbete från fackföreningarna att rekrytera migrantarbetare.
• Lagstiftning som garanterade minimistandarder och löner och en förkortad arbetsdag.
Dessa krav var starkt kopplade till ett fullständigt avvisande av kolonialismen som i grunden handlade, och handlar, om kapitalets behov av att expandera genom våld och utsugning. Att acceptera en ”socialistisk kolonialpolitik” vore att göra arbetarrörelsen till medbrottsling i imperialismens brott och det är socialisters ansvar att, utan någon form av kompromiss, motsätta sig kolonialismen.

De resolutioner som slutligen antogs i Stuttgart blev en seger för internationalismen. Den slog fast att internationell solidaritet var det enda verksamma botemedlet mot kapitalets splittringsförsök. Kongressen avfärdade alla undantag och begränsningar riktade mot specifika nationaliteter.
Men segern var skör. De 108 rösterna som gick emot resolutionen om kolonialismen, och den starka rasismen och chauvinismen i migrationsdebatten, var ett varsel om vad som skulle komma. Det visade att stora delar av arbetarrörelsens ledare i de imperialistiska länderna redan hade börjat kapitulera till imperialismen och nationalismen. Denna spricka skulle slutligen leda till Andra internationalens totala sammanbrott vid första världskrigets utbrott 1914, då de flesta socialdemokratiska partier svek sina löften om internationell solidaritet och i stället röstade för krigskrediter och för att stödja sina egna kapitalistklasser.

Arvet efter Stuttgart fördes vidare av Tredje internationalen (Komintern), som bildades 1919 ur askan av Andra internationalens svek. Medan segern för vänstern i Stuttgart skulle kunna ses som en defensiv seger mot reaktionära trender blev internationell solidaritet och kampen mot kolonialismen centrala pelare av den kommunistiska Tredje internationalens program. Bland annat antogs de ”21 villkoren” vid den andra kongressen år 1920, där det åttonde villkoret uttryckligen krävde att varje parti i ett land med kolonier var skyldigt att stödja varje befrielserörelse i kolonierna.

Idag, när delar av vänstern återigen anpassar sig efter eller härmar högerns reaktionära politik, är läxan tydligare än någonsin: arbetarklassens styrka ligger i sin enighet och sin förmåga att organisera alla arbetare. Att ge vika för opportunismen eller anpassa sig till högerrasismen är inte ”pragmatism” – det är en ideologisk återvändsgränd. Endast genom en kompromisslös arbetarsolidaritet kan vi besegra kapitalet.■