Chockdoktrin mot solidariteten

Fördjupning:

Del 1: Socialisters långa kamp mot flyktingmurar

Del 2: 2005: Kampen för flyktingamnesti

Del 3: Chockdoktrin mot solidariteten

Del 4: ”Behandlingen av de ensamkommande. – ett mörkt kapitel i Sveriges historia”

Elva år efter chockdoktrinen mot flyktingar och den så kallade kris som deras flykt påstås ha skapat har den rasistiska och skuldbeläggande politiken cementerats i Sverige. SD:s rasism har legitimerats och alla de andra partierna har följt efter. Hur kunde det bli så?

Av Miranda Schenk

Den rödgröna regering som tillträdde hösten 2014 gjorde det i ett politiskt kaos. Partierna kämpade för att isolera SD, som hade fått en vågmästarroll i riksdagen och hotade med att fälla budgeten. Många hade hoppats på en förändring i och med Alliansens avträdelse, men så blev det inte. De privatiseringar och skattelättnader som genomförts under högerns tid vid makten stod fast, och satsningar på den hårt pressade välfärden uteblev.
Samtidigt gjorde bankerna enorma vinster. Under 2015 delade svenska företag ut 173 miljarder kronor till sina aktieägare, en summa som gott och väl skulle kunna täcka både 10 000 nya välfärdsjobb och finansieringen av hela Sveriges asylmottagande under ett år, och mer därtill.
År 2015 såg även den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget, med över 60 miljoner människor på flykt. Hälften av dem var barn. Bara en bråkdel sökte sig till Europa, men i brist på säkra flyktvägar dog över 3 400 människor under året, många av dem drunknade i Medelhavet.
Runt 162 000 människor sökte asyl i Sverige under året, varav ungefär 30 000 var ensamkommande barn. De allra flesta kom mellan september och november.
Majoriteten av de som sökte asyl var från Syrien, Afghanistan eller Irak. I Syrien rasade ett brutalt inbördeskrig där Bashar al-Assads regim slog ner all opposition med extremt våld, och både Irak och Afghanistan hade destabiliserats av en rad konflikter sedan USA:s ”intervention” i sitt krig mot terror 2001. Dessutom hade Islamiska Staten brett ut sitt terrorvälde i Mellanöstern till allt större områden.

En majoritet av de ensamkommande var pojkar med ursprung från Afghanistan, ofta hade de vuxit upp i Iran. De flydde för att slippa rekryteras som soldater till regionens konflikter.
Solidariteten och sympatierna bland det svenska folket var enorm. Hela hösten fylldes tågstationer av människor som delade ut mat och vatten till nyanlända, och nästan en tredjedel av befolkningen uppgav att de kunde tänka sig att ta emot en flykting i sitt hem. Folk ordnade språkcaféer, insamlingar, läxhjälp – vad som än behövdes klev människor in och såg till att det blev gjort. Mellan den 12-13 september hölls också stora manifestationer runtom i landet som samlades under parollen Refugees welcome.
Den 3 september kunde hela världen se bilder på den treåriga Alan Kurdis livlösa kropp efter att han, tillsammans med sin bror och sin mamma, drunknat i Medelhavet på flykt från det krigshärjade Syrien. Detta bidrog än mer till att stärka solidariteten.
Den 6 september deklarerade statsminister Stefan Löfven inför en massiv folksamling att ”mitt Europa bygger inga murar”. I intervjuer menade han på att det inte fanns någon övre gräns för hur många flyktingar som Sverige kunde ta emot.
Men samtidigt som solidariteten växte i samhället, där opinionsmätningar visade starkt stöd för att ta emot fler flyktingar, började retoriken skifta. Ju fler som anlände, desto mer började det talas om flyktingar i form av volymer. Det började höjas ett varningens finger om att läget var pressat. Högern med Sverigedemokraterna i spetsen började allt mer beskriva det som en nationell kris.
Det tog inte lång tid innan även regeringen började använda ett allt mer alarmistiskt språk, utrikesminister Margot Wallström varnade till och med för en möjlig systemkollaps.
Visst fanns det brister i mottagningen, men det var problem som drabbade enskilda individer som till exempel behövde sova i tält, det handlade inte om den samhällsomvälvande katastrof det framställdes som.

Den 12 november infördes gränskontroller, och kort därefter infördes även ID-kontroller på tåg och bussar från Danmark, vilket gjorde det betydligt svårare att ta sig in i landet.

Den 24 november presenterade regeringen vad de kallade ett ”räddningspaket” och menade att Sverige behövde ett ”andrum”. Permanenta uppehållstillstånd ersattes av tillfälliga och familjeåterförening begränsades kraftigt, det började även göras rättsosäkra, ovetenskapliga och högst kritiserade ålderskontroller av ensamkommande ungdomar.
På bara några månader hade Sverige gått från att ha en av Europas mest generösa politik gällande migration, till en av de mest restriktiva.
Allt mer började flyktingmottagandet i den offentliga debatten framställas som orsaken till de problem som sedan länge funnits i samhället, som bostadsbrist, arbetslöshet och en överbelastning i vården. Redan i augusti 2014 hade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanat folk att ”öppna sina hjärtan” för den flyktingvåg som väntades nå Europa och ha tålamod med de ”påfrestningar” på samhället som detta, enlig honom, skulle innebära.
Men många människor fortsatte att visa solidaritet och organisera stöd för flyktingar. Under de följande åren växte rörelser fram i protest mot den hårdare migrationspolitiken, ett exempel är mobiliseringen kring de ensamkommande ungdomar som riskerade att utvisas till Afghanistan. Det organiserades demonstrationer och sittstrejker, och nätverk av volontärer erbjöd hjälp och stöd till ungdomarna. Denna rörelse och trycket underifrån resulterade sedan i den så kallade gymnasielagen, som skulle komma att ge en del av ungdomarna möjlighet att få stanna i Sverige.

År 2015 kom att bli ett historiskt vägskäl i svensk politik. Krisretoriken användes för att genomföra politiska förändringar som tidigare skulle ha mött ett betydligt större motstånd. Åtgärder som presenterades som tillfälliga kom senare att bli permanenta inslag i migrationspolitiken.
Men det växte också fram en enorm solidaritetsrörelse, med organisationer som än idag spelar en viktig roll i de massprotester som nu lett till att regeringen tillfälligt backat när det kommer till utvisningar av ungdomar och spårbytare.■