---

Fördjupning: Sociala reformer och revolution!

---

En kris i världsekonomin är inget abstrakt fenomen. Alla som läser det här har någon gång upplevt hur systemet haltar. Skillnaderna ligger i grad, inte i existens. Frågan är varför återkommande perioder av försämrade levnadsvillkor och ekonomiska kriser är så pass normala.

Av Linus Blume

Vid första anblick ser det motsägelsefullt ut. Det globala aktieindexet har stigit kraftigt de senaste åren. Kapital finns i överflöd. Ändå speglar verkligheten något helt annat. I Europa har reallönerna i stort sett stått stilla sedan början av 2000-talet, Lönerna har stagnerat eftersom vinsterna från den ekonomiska tillväxten och den ökade produktiviteten i första hand har gått till profiter och redan rika. FN:s mått på mänsklig utveckling visar visserligen förbättringar, men justerat för ojämlikhet blir utvecklingen marginell i de flesta länder.

Samtidigt har andelen människor utan tillgång till mat i Afrika ökat under de senaste decennierna, trots att världens BNP vuxit kraftigt under samma period. Hur kan ekonomin expandera samtidigt som de materiella livsvillkoren för stora delar av mänskligheten står stilla eller försämras?

Här går en avgörande ideologisk skiljelinje. Eduard Bernstein menade i polemik mot Rosa Luxemburg att kapitalismen inte är bunden till återkommande kriser och inte heller till sin egen kollaps. Enligt honom kunde systemet gradvis reformeras till något stabilare och mer demokratiskt.

I efterhand framstår detta som en felbedömning. Kapitalismen har fortsatt präglats av återkommande kriser, koncentration av kapital och ökande ojämlikhet. liksom av en ständigt pågående klasskamp mellan arbete och kapital. Den utveckling Bernstein förutsåg har inte förverkligats. För att förstå varför måste man gå till systemets inre mekanismer.

Marx visar i sin grundläggande kritik av kapitalismen att exploateringen av arbetarna går till så att arbetarna inte får betalt för hela det värde de skapar. En betydande del av värdet är oavlönat mervärde, varav en del blir profit i ägarnas händer. Efter att kostnader för maskiner, lokaler och löner betalats återstår profiten. 

Kapitalismen som system befinner sig därför i ständig obalans. De återkommande kriserna har sin grund i att den samlande arbetarklassen med sina undermåliga löner inte kan köpa tillbaka de varor som den har producerat. Kapitalismen kan inte överkomma sina egna kriser.

Profiten kan inte ligga orörd. För kapitalisten syftar produktionen till fortsatta och växande profiter. Konkurrensen tvingar kapitalisten att återinvestera för att effektivisera produktionen eller expandera verksamheten.

Detta leder till en ständig process där produktiviteten ökar. Fler varor produceras på kortare tid, vilket pressar priserna. När priserna sjunker minskar vinsten per enhet. För att kompensera för detta intensifieras produktionen ytterligare eller effektiviseras genom ny teknik.

Här uppstår en central motsättning. Effektivisering innebär i praktiken att levande arbete ersätts av maskiner. Men det är just arbetet som skapar nytt värde. När andelen levande arbete minskar i förhållande till investeringar i maskiner uppstår en tendens till fallande profitkvot.

Detta innebär att kapitalet som helhet får det allt svårare att generera samma avkastning som tidigare. När de ”enkla” investeringarna är uttömda återstår mer destruktiva strategier: uppköp av konkurrenter, monopolbildning, lönesänkningar, ökad arbetstid och högre priser.

Expansionen bär på sin egen kollaps.

Resultatet blir en ekonomi där produktionen expanderar snabbare än människors köpkraft. Arbetarklassen, som bär upp efterfrågan, pressas samtidigt tillbaka. Därmed uppstår kriser av överproduktion – inte för att det produceras för lite, utan för att människor inte har råd att köpa det som produceras.

Detta är kärnan i det som ofta kallas ”boom and bust”. Expansionen bär på sin egen kollaps.

Efter andra världskriget försökte många kapitalistiska regeringar temporärt hantera denna motsättning genom statlig intervention och underskottsbudgetar, inspirerade av ekonomen John Maynard Keynes. Genom stora offentliga investeringar – i infrastruktur, välfärd och industri – skapades efterfrågan som kunde hålla produktionen och sysselsättningen uppe. Det var samtidigt ett svar på starka krav på framsteg från arbetare och fattiga.  

Detta var dock ingen lösning på motsättningen, utan en förskjutning av den eftersom det kapitalistiska systemet lämnades orört. Staten fungerade som en ventil för kapitalets behov av avkastning. Grundproblemet inom den kapitalistiska ekonomin kvarstår fortfarande – en produktion för profit och de statliga insatserna stoppade inte kapitalisterna från att lägga ned och göra sig av med arbetskraft.  Det i sin tur innebar att budgetunderskotten som skulle vara tillfälliga blev bestående, vilket innebar att staten måste pumpa ut ännu mer pengar för att hålla hjulen igång. Resultatet av att mängden pengar i cirkulation ökade utan uppbackning i produktionsökningar blev inflation. Detta var detta fenomen, kallat stagflation, som grävde keynesianismens grav. 

Kapitalisternas svar blev nyliberalismen, som introducerades av politiker som Margaret Thatcher (före detta partiledare för det brittiska konservativa partiet (Tories) och premiärminister 1979-1990) som försökte beskriva keynesianismen som en variant av socialistisk politik. Nu skulle det privata kapitalet släppas fritt. Det nyliberala skiftet som följde innebar inte att motsättningarna försvann, utan att de flyttades. Istället för statliga investeringar blev finansmarknaden den primära platsen för kapitalackumulation. Kapital började i allt högre grad cirkulera inom spekulativa sfärer – aktier, fastigheter och finansiella instrument – snarare än i produktiv verksamhet.

Detta skapade en skenbar tillväxt, frikopplad från den materiella ekonomin. Samtidigt möjliggjorde ökad skuldsättning för hushållen att konsumtionen kunde upprätthållas utan motsvarande löneökningar. Den globala finanskrisen 2008, den djupaste som skakat världen sedan 1930-talets ekonomiska depression, blev början till slutet för den nyliberala eran och krossade illusionen om att kapitalets globalisering dämpat systemets inre motsättningar. Det var precis tvärtom.

Idag är beroendet av finansiella bubblor ännu tydligare. Finansmarknaden har vuxit långt bortom den produktiva ekonomin, och en stor del av handeln består av kortsiktiga spekulativa transaktioner med minimal koppling till verklig värdeskapande aktivitet.

Pengar måste cirkulera för att ekonomin ska fungera. När denna cirkulation dock inte är kopplad till någonting reellt, utan i praktiken kan betraktas som en omfördelning av kapital, så är det inte konstigt att denna ekonomiska princip, likt keynesiansk teori, kommer att falla in på sig själv. 

Varje försök att dölja dessa motsättningar – genom statliga stimulanser, kreditexpansion eller finansiell spekulation – skjuter bara kriserna på framtiden och gör dem djupare.

AI – nästa bubbla

Det senaste uttrycket för denna dynamik är artificiell intelligens eller AI. Investeringarna i AI har exploderat och framställs som en ny motor för tillväxt. Samtidigt är avkastningen i många fall långt ifrån de nivåer som skulle motivera de enorma satsningar som görs. Hittills har runt 1,5 biljoner (1 500 miljarder) dollar investerats i AI, vilket är mer än alla större infrastrukturprojekt i USA:s historia tillsammans. En rapport från konsultföretaget McKinsey menar att AI kommer att kräva investeringar upp emot 6,7 biljoner (6 700 miljarder) mer till år 2030 för att upprätthålla efterfrågan. 

De stora techbolagen investerade sammanlagt 560 miljarder dollar i AI under år 2025, för en total sammanlagd avkastning på runt 35 miljarder dollar. 

Open AI, en av de, om inte den största. giganterna  inom AI, var på grund av denna avkastning på väg att acceptera ett kontrakt med den amerikanska militären som skulle tillåta användningen av AI i militära syften och massövervakning av den amerikanska befolkningen, och i andra länder också för den delen. Det avtalet må ha justerats med säkerhetsåtgärder, men grundproblemet kvarstår. Open AI är just nu beroende av den amerikanska regimen för att hålla sig vid liv.

AI används i första hand där den maximerar avkastning, inte där den maximerar samhällelig nytta.

AI används i första hand där den maximerar avkastning, inte där den maximerar samhällelig nytta. Potentialen är enorm – tekniken skulle kunna höja produktiviteten och frigöra mänsklig arbetstid till en historiskt oemotsvarad nivå. Men inom kapitalismens ramar används den för att reducera arbetskostnader och koncentrera vinster. 

Till och med centrala experter inom AI-utvecklingen, som Geoffrey Hinton, har varnat för att tekniken riskerar att skapa djupa samhälleliga obalanser utan strukturella förändringar.

Problemet är inte teknologin i sig, utan dess sociala organisering. Om AI ersätter arbete undermineras samtidigt den köpkraft som ekonomin är beroende av. För att systemet ska fungera krävs nya former av omfördelning och en grundläggande förändring av ägandeförhållandena.

I sin nuvarande form förstärker AI kapitalismens motsättningar snarare än löser dem. Under kapitalistklassen riskerar AI och den nya tekniken att fördjupa stagnationen, öka arbetslösheten, särskilt drabba ungas sysselsättning och bli ”chefens bästa vän” samtidigt som den blåser upp nya spekulativa bubblor.

Slutsatsen är tydlig: kapitalismens kriser är inte avvikelser, utan konsekvenser av dess grundläggande struktur. Ett system som bygger på privat appropriering av samhälleligt producerat värde kan inte stabilt organisera en globalt sammanlänkad ekonomi.

AI är en tydlig fortsättning på kapitalismens krisartade utveckling som förvärras år efter år. En ändrad kurs från denna utveckling kräver att vi bryter med hela det kapitalistiska systemet och bygger ett som har utgångspunkten i människor istället för extrema vinster åt privata ägare.