Fördjupning: Sociala reformer och revolution!

I dessa dagar filas det på program att använda i årets valkampanj, även i de socialistiska skrivarstugorna. Då uppstår lätt diskussionen om programmets roll. Ska programmet bara innehålla krav som lätt går att uppfylla inom dagens givna ramar, till exempel inom en kommuns verksamhet, eller ska programmet sikta på mer? Är det inte just socialisters roll att ifrågasätta de spelregler som satts upp, så skeva att spelet bara kan sluta på ett sätt – de rika vinner. Vad är innebörden av att vara revolutionär och vad innebär revolutionärt tänkande idag?

Av Elin Gauffin

Det har blivit lite av ett politiskt vårtecken att Vänsterpartiet har kongress och att det river upp stora debatter inom partiet. Medan de två senaste kongresserna handlat om frågor som om partiet alls ska kräva avskaffande av kapitalismen och om urvattning av socialismen så handlar vårens debatt, enligt Aftonbladet, om regeringskravet. Gräsrötter och distrikt ifrågasätter att valplattformen ska innehålla skrivningar som att partiet inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som partiet inte ingår i. Malmö argumenterar helt riktigt för att den hållningen kommer att innebära att partiet får kompromissa bort för mycket av sin politik.

I Stockholm har Stockholms Vänsterallians satts upp som ett alternativ till vänster om Vänsterpartiet i kommunalvalet. Alliansen utgörs av Socialistiskt Alternativ, Feministerna och Framtidens Vänster. I arbetet med valplattformen har Socialistiskt Alternativ argumenterat för att vi inte ska stirra oss blinda på vad som är brukligt i kommunen idag. Vi behöver utgå från behoven bland stockholmarna och skapa ett program som spränger de allt för snäva budgetramarna. Vänsteralliansen behövs för att vara annorlunda från Vänsterpartiets ledning – den som är beredd att ge upp sin politik för att få sitta med vid makten. Istället behöver det politiska programmet vara en inspiration och organisatör av masskamp underifrån som gör reformer som idag framstår som ”omöjliga” möjliga. 

Som exempel kan nämnas återkommunaliseringen av stora hyresfastigheter som tidigare sålts ut till riskkapitalister. Dessa bostadshajar har ofta bara ägt fastigheterna i några år, med misskötsel och chockhyror, och sedan sålt dem vidare i ren spekulation med människors hem. Socialister kan inte stå för att dessa svindlare ska kompenseras ytterligare en gång och gå med vinst, som när Stockholm nu i december köpte tillbaka Hjulstas hyreshus från Einar Mattsson för 1,4 miljarder kronor. Istället borde hyresrätterna tas tillbaka i offentlig ägo genom expropriering, utan ersättning till kapitalisterna. Är det möjligt? Det är möjligt om hyresgästerna mobiliseras i en massrörelse där detta får förankring, vilket skedde i Berlin 2021. Precis som en massrörelse skulle behövas, inklusive en kollektiv hyresstrejk, för att kunna verkställa Vänsteralliansens krav på sänkta hyror.

I sin närfight med Eduard Bernstein i boken Sociala reformer eller revolution (se intilliggande artikel) gör Rosa Luxemburg upp med revisionistens svepskäl att programmet inte ska vara revolutionärt för detta skulle kunna framkalla ”en för tidig” arbetarrevolution. Rosa Luxemburg svarar att man aldrig kan tala om ett för tidigt maktövertagande för arbetarklassen, med tanke på de sociala förutsättningarna. Världskrig, nazism, klimatkatastrof, dagens kriser och kaos – har tvärtom hänt för att kapitalismen har fått hållas för länge. ”Den klassmedvetna folkmassan är ju själv endast produkten av det borgerliga samhällets begynnande sammanbrott och därför bär den i sig själv sin tidsbetingade ekonomiska och politiska legitimation”, skriver Luxemburg och belyser hur arbetares uppror kommer sig ur de sociala situationer som kapitalismen skapat.  

Marxismens filosofi – den dialektiska materialismen – utgår just från det materiella. Varat bestämmer medvetandet. Men det stannar inte där. Allting är föränderligt, som dialektiken visar. Marx kritiserade mekaniska materialister som Feuerbach som inte såg hur människan inte bara är en produkt av omgivningen, utan hur hon också påverkar omgivningen och sig själv. ”Sammanfallandet av de förändrade omständigheterna och den mänskliga verksamheten, eller människans förändring av sig själv, kan bara fattas och rationellt förstås som revolutionär praxis.” (Marx, Teser om Feuerbach). 

Det är när vi tänker bortom de gränser vi ser som vi kommer att röra oss framåt. 

Vi är inte bara produkter av samhället, vi har också ett medvetande och en vilja som vi kan göra något av, mer än bara konstatera sakernas tillstånd. Att vara revolutionär är att inte acceptera nuet, att resa motstånd mot den destruktiva kraft som människan har skapat i och med kapitalismen. Det är när vi tänker bortom de gränser vi ser som vi kommer att röra oss framåt. 

För att göra en liten utvikning om hur revolutionärt tänkande i själva verket är ytterst mänskligt kommer filosofen Jonna Bornemark till hands. Bornemark är professor vid Södertörns högskola Centrum för praktisk kunskap och undervisar bland annat om vikten av det omätbara inom omsorgsarbetet. Hon grundar sig i Nicholas Cusanus (1401-1464) med bland annat verket ”Det lärda icke-vetandet”. Bornemark skriver i boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde att ”Icke-vetandet hos Cusanus är något helt annat: det är livets och varats överflöd, det är horisonterna som sträcker sig bortom det vi känner till och det är möjligheten till något nytt”…”Vi sträcker oss ständigt mot det oändliga, vi lever inom dess horisonter och behöver dess möjligheter. Vi måste helt enkelt ha en relation till det oändliga för att vara levande”. 

Okej, nu har vi en röd solnedgång där i horisonten ses  ett socialistiskt mål och en vision om en annan värld i fred, jämlikhet och frihet. Men vad är vägen dit? Hur förankrar vi målet i dagens frågor? 

Den ryska revolutionären Leo Trotskij myntade begreppet övergångsprogrammets metod för detta, även om sättet att bygga program som tar avstamp i dagsfrågor och sträcker sig i bryggor över till en socialistisk samhällsomvandling hade använts av socialister redan innan honom. ”Under den dagliga kampens gång måste vi hjälpa massorna att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innefatta ett system av övergångskrav som utgår från dagens förhållande och dagens medvetande bland breda skikt av arbetarklassen och undantagslöst leder till den avgörande slutsatsen: proletariatets makterövring” (Övergångsprogrammet). Trotskij poängterar också just att om kraven förefaller ogenomförbara eller genomförbara så är det alltid en fråga om styrkeförhållanden och kampen. 

Programmet är till för att användas. Vi gör inte bara krav för att de ska se fina ut, utan för att genast ”låna ut dem” till alla grupper som vill kämpa (och som i sin tur utvecklar nya krav som det socialistiska partiets program kan låna tillbaka). Som exempel kan nämnas att det länge för många har handlat om att kämpa för att stoppa en viss utvisning och människor har samlats kring paroller som ”Låt Sarah stanna!”. Socialistiskt Alternativ har redan sedan 20 år tillbaka lagt till ”Återinför rätten till asyl”, då asylrätten i praktiken inte har fungerat. Papper till de papperslösa – det vill säga amnesti – är också ett viktigt krav som återkommande lyfts för alla som på grund av avslagen hamnar i skuggsamhället. Nu har angreppen på flyktingar, men även grundläggande demokratiska rättigheter för alla som har föräldrar som en gång invandrat, blivit så många att rörelsen formulerat kravet ”för en human flyktingpolitik” för att ta ett helhetsgrepp. Socialistiskt Alternativ lägger till att migrationspolitiken ska ”utgå från allas lika värde. Lagar och välfärd ska vara lika för alla”, men också att detta innebär att vi måste ta kamp för omfördelning av resurser då alla har rätt till bostad, arbete och välfärd.

Av Trotskij får vi också några praktiska tips på hur klassiska programfel ska undvikas. Om programmet stannar på en alltför generell nivå utan koppling till till exempel fackföreningars faktiska situation och medvetenhet idag så görs den sekteristiska abstraktionens misstag. Som exempel kan tas de radikala grupper som på varje demonstration kommer och ropar ”one solution – revolution”, oavsett vilken fråga demonstrationen handlar om. ”Den andra faran är den motsatta, att man i alltför hög grad anpassar programmet till de lokala förhållandena, till de specifika särdragen, och förlorar den revolutionära huvudlinjen”, skriver Trotskij. Vi kan mer eller mindre drunkna i krav på allt som behöver förbättras direkt och då kommer generaliseringarna i bakgrunden. I de kommunala valmanifesten för Socialistiskt Alternativ fram parollen om ett kommunalt uppror för mer pengar till kommunerna. Det är inte möjligt att genomföra alla nödvändiga reformer som avksaffad minutstyrning inom hemtjänsten, bort med omänskliga arbtstider och scheman inom äldreomsorgen, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och så vidare inom de kommunala budgetramarna. Dessa ramar är resultatet av politiska beslut. Luleå och Stockholms kommuner (där vi ställer upp i år) måste därför gå i bräschen för ett kommunalt uppror som sprider sig till alla andra kommuner och pressar staten. Statens andel av hela samhällets resurser, som stadigt minskat under lång tid, beslutas också politiskt. Detta kan kopplas till kravet ”Rusta upp välfärden – inte militären”.

”Rusta upp välfärden – inte militären”.

Som redan poängterats så ska programmen inte hänga i luften, utan vara förankrade. Så är det även med kravet på ett kommunalt uppror. Som exempel på sådant brukar vi inom Socialistiskt Alternativ använda Liverpool på 1980-talet, som styrdes av socialister som oss själva, sprängde de kommunala budgetramarna och initierade en generalstrejk för att pressa Thatcher på mer pengar. I år finns också ett närmare uppror att hänvisa till  – nämligen Jokkmokkupproret (mot regeringens försök att få kommuner att kasta ut sina egna medborgare genom ett återvändarbidrag). Jokkmokkupproret spred sig till minst 75 kommuner – och visar att det är möjligt och rätt att göra uppror.

Redan Rosa Luxemburg var inne på hur arbetarklassen måste få öva sig i kamp och uppror för att dra lärdomar som klassen behöver samla på sig för att stärka sig. Ett ”misslyckat” uppror, eller en kamp som bara når halva vägen, har i sig ett värde genom all kunskap som vinns till nästa gång. Men vem samlar på sig alla lärdomar, och vem vaktar programmet? Det är här som partiet träder in. Det vore ämne för en egen artikel, men som avslutning kan kort sägas att programmet snabbt skulle suddas ut och lärdomarna från tidigare kamper glömmas bort om det inte fanns organisationer som jobbar med att bevara och utveckla dem. Det är därför vi bygger arbetarklassens partier. Inte partier som är separerade och hänvisade till att hålla sig inom den parlamentariska sfären utan partier för kampen.