– En destillering av Rosa Luxemburgs livsnödvändiga svar på tal
Fördjupning: Sociala reformer och revolution!
Sociala reformer eller revolution? är namnet på Rosa Luxemburgs pamflett som har blivit både ett tidsdokument över debatterna inom det tyska socialdemokratiska partiet kring sekelskiftet 1800-1900, och ett tidlöst verktyg att använda än idag mot reformismens avfärdande av den revolutionära socialismen.
Av Vilgot Karlsson
Texten är Rosa Luxemburgs briljanta svar på Eduard Bernsteins artikelserie Socialismens problem i Die Neue Zeit (1897-1898) och hans bok Socialismens förutsättningar (1899), vilket kortfattat kan beskrivas som ett argument för att sociala reformer bör vara socialismens slutmål, snarare än ett medel för att uppnå en slutgiltig socialistisk samhällsomvandling – en revolution. Med Bernsteins egna ord: Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.
I förordet förklarar Luxemburg att frågeställningen i rubriken egentligen inte handlar om att läsaren ska ställa sociala reformer mot en revolution, utan snarare är det Bernstein som beskriver ett motsatsförhållande mellan dessa två genom att välja bort revolutionen till förmån för progressiva reformer som vägen till ett socialistiskt samhälle. Luxemburg illustrerar tydligt i Sociala reformer eller revolution? hur Bernsteins slutsats är felaktig genom att noggrant plocka upp och sedan isär hans argument i detalj.
Kapitalismens anpassningsförmåga bevisas enligt Bernstein av tre fenomen:
För det första att de allmänna kriserna har försvunnit tack vare utvecklingen inom kreditsystem, företagarorganisationer, kommunikationer och nyhetsförmedling.
Luxemburgs svar: Krediten ökar produktionens möjligheter till expansion och höjer framför allt produktionens expansionsförmåga till enorma dimensioner och utgör den inre kraft, som ständigt driver produktionen ut över marknadens gränser. Genom att förjaga den sista resten stabilitet ur alla kapitalistiska förhållanden och göra dem så elastiska som möjligt, att i största möjliga utsträckning göra kapitalismens krafter tänjbara, relativa och sårbara blir kreditsystemet en synnerligen mäktig drivkraft vid krisernas uppkomst. Företagarorganisationer/karteller är inte heller de ett verktyg för stabilisering, utan finns till för att utesluta konkurrentföretagen inom en viss bransch.
Vidare menar Bernstein att medelklassen har blivit mer motståndskraftig eftersom produktionsgrenarna differentieras, och eftersom breda skikt av proletariatet kommit upp till medelklassnivå.
Att medelklassen växer gör inte motsättningarna mellan arbete och kapital tydligare, utan trubbar snarare av dem.
Luxemburgs svar: Att medelklassen växer gör inte motsättningarna mellan arbete och kapital tydligare, utan trubbar snarare av dem.
För det tredje menar Bernstein att proletariatets ekonomiska och politiska situation har förbättrats genom fackföreningarnas kamp.
Luxemburgs svar: Fackföreningarnas verksamhet inskränker sig alltså i huvudsak till lönekamp och förkortning av arbetstiden, det vill säga till att reglera det kapitalistiska utsugandet efter marknadsförhållandena; enligt tingens natur har de ingen möjlighet att inverka på produktionsprocessen och reduceras där av nödtvång alltmer till att endast försvara förut uppnådda positioner.
Resultatet blir att socialdemokratins uppgift koncentreras till att förbättra arbetarklassens situation och genomföra socialismen genom en gradvis utvidgad kontroll över samhället istället för att genomföra socialismen under ett socialt och politiskt kristillstånd.
Genom att förneka det faktum att kapitalismen går mot en allmän ekonomisk krasch menar Luxemburg att Bernstein har brutit med den vetenskapliga socialismens grundvalar, i synnerhet den första av dessa tre uppräknade konsekvenser av den kapitalistiska utvecklingen:
- Den kapitalistiska ekonomins växande anarki, vilken oundvikligen leder till dess undergång.
- Produktionsprocessens fortskridande socialisering, som skapar positiva utgångspunkter för den framtida sociala ordningen.
- Proletariatets ökande organisering och klassmedvetande, vilka utgör den aktiva faktorn i den förestående omvälvningen.
Luxemburg förtydligar: Från den vetenskapliga socialismens ståndpunkt bevisas den socialistiska omvälvningens historiska nödvändighet framför allt av den växande anarkin i det kapitalistiska systemet, och det är denna anarki som tvingar kapitalismen in i en återvändsgränd. Om man däremot accepterar Bernsteins åsikt, att den kapitalistiska utvecklingen inte går mot sin egen undergång, så upphör också socialismen att vara objektivt nödvändig.
Sammanfattningsvis menar Luxemburg att eftersom de sociala reformerna trubbar av motsättningarna mellan kapital och arbete så blir det svårare att se behovet av att förändra kapitalismen i grunden. Reformerna blir inte någon språngbräda för socialismen, utan grumlar snarare vattnet. Hur många reformer krävs det för att genomföra socialismen? Bernstein kan inte leverera något tillfredsställande krav, utan lämnar saken hängande i luften.
Bernsteins teorier döps av Luxemburg till ”antingen-eller”: Antingen leder kapitalismens inre motsättningar till ett oundvikligt sammanbrott och en socialistisk omdaning eller så kommer ”anpassningsmedlen” att förebygga ett sammanbrott, upphäva kapitalismens inre motsättningar, och därmed skjuta upp socialismen i all oändlighet.
Följer man Bernsteins logik, att sammanbrottet aldrig kommer, så blir fackföreningar, sociala reformer och, enligt Bernstein, statens politiska demokratisering, de medel, med vilka man successivt skall genomföra socialismen. Luxemburgs svar om fackföreningarnas roll har nämnts ovan, men kan reduceras till att dess viktigaste funktion för arbetarnas del den att
förverkliga den kapitalistiska lönelagen, det vill säga försäljningen av arbetskraft till respektive marknadspriser.
Bernstein får uppbackning av en annan teoretiker, Konrad Schmidt, som även han hamnar i Luxemburgs skottglugg för sitt misslyckade försök att förvandla det tyska förbundsrådets menlösa arbetarskyddsbestämmelser till socialistiska övergångsåtgärder av det tyska proletariatet genom att rubricera det hela som ”samhällskontroll”.
Luxemburgs svar: Bedrägeriet är här tydligt. Den nuvarande staten är nämligen inget ”samhälle” i betydelsen ”en uppåtsträvande arbetarklass”, utan i stället en representant för det kapitalistiska samhället, det vill säga en klass-stat. Därför är inte heller de av denna stat genomförda sociala reformerna något utslag av ”samhällskontroll”, det vill säga av det fria, arbetande samhällets kontroll över sin egen arbetsprocess, utan i stället en kontroll, som kapitalets klassorganisation utövar över kapitalets produktionsprocess.”
Det leder oss in på det tredje medlet som successivt ska genomföra socialismen enligt Bernstein: Staten och dess politiska demokratisering.
Den kapitalistiska utvecklingen har gett den borgerliga staten nya funktioner och nödvändiggör statlig inblandning och kontroll speciellt i fråga om det ekonomiska livet, exempelvis genom ovannämnda reformer för arbetsskydd. Men som ett organ för härskarklassen i första hand innebär det att om staten övertar vissa allmännyttiga funktioner, så sker detta endast emedan dessa allmänna intressen och samhällsutvecklingen stämmer överens med den härskande klassens allmänna intressen.
Luxemburg tar upp två statliga verktyg som oumbärliga för den kapitalistiska utvecklingen, men som båda har skiftat i sina användningsområden: Tullpolitiken och militarismen. Hon beskriver hur tullarna spelade en viktig roll för utvecklingen av stora industrier, men att de inte längre tjänar som skyddsmedel för en uppåtsträvande kapitalistisk produktion mot en annan, mer utvecklad produktion, utan i stället som kampmedel mellan nationalistiska kapitalistgrupper. Samtidigt har militarismen förändrats, från koloniala erövringar till konflikt mellan kapitalistiska stater. Luxemburg beskriver hur nationella ekonomiska intressen hotas av konflikter och krig, men samtidigt är militarismen oerhört viktig för kapitalistklassen eftersom den:
- Skapar konkurrens mellan nationella gruppers intressen.
- Har blivit ett investeringsobjekt för finans- och industrikapital.
- Är ett verktyg för det inhemska herraväldet över det arbetande folket.
omöjliga reformistiska vision vid att förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till ett hav av socialistisk sockerdricka genom att tillsätta några flaskor socialreformatorisk lemonad.
Hur uppnås då demokratiseringen av staten? Konrad Schmidts argument är att uppnåendet av socialdemokratisk majoritet i parlamentet till och med kan leda raka vägen till denna successiva socialisering av samhället. Men som Luxemburg poängterar om de ”formella demokratierna” är faktum att bourgeoisin och dess representant, staten, offrar de demokratiska formerna, så snart demokratin tenderar att ta avstånd från sin klasskaraktär och bli ett verktyg för verkliga folkintressen.
Även om delar av produktionen socialiseras vid reformer, och statens inblandning ökar, växer samtidigt privategendomen och utsugningen.
Luxemburg liknar Bernsteins omöjliga reformistiska vision vid att förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till ett hav av socialistisk sockerdricka genom att tillsätta några flaskor socialreformatorisk lemonad.
Hon ger Bernstein ett rätt när han betonar vikten av fackföreningar, kamp för sociala reformer och för en demokratisering av de politiska institutionerna, men betonar att striderna ska inte endast utkämpas med tanke på omedelbara resultat, det vill säga en förbättring av arbetarnas materiella situation, en successiv inskränkning av den kapitalistiska utsugningen och en expansion av samhällskontrollen, utan ses som metoder att successivt uppfostra proletariatet och leda det fram till ett politiskt maktövertagande.
Luxemburg varnar för att jakten på omedelbara resultat leder till en förskjutning i taktiken och att klasståndpunkten – att ett politiskt maktövertagande är nödvändigt – överges till förmån för kompensationspolitik, kompromisser, och i slutändan besvikelse.
Vägen framåt blir allt tydligare i och med att Bernsteins argument så skickligt dissekeras av Luxemburg. Den dagliga kampen för en förbättrad livskvalitet, utökad demokrati, och en omfördelning av resurser till arbetarklassens fördel är alla viktiga komponenter i steget mot en bättre, socialistisk värld. Men arbetarklassen är fortfarande exploaterad, hotad, förtryckt och förslavad, sociala reformer till trots. I slutändan kommer det reformistiska sisyfosarbetet alltid att vara otillräckligt för att verkligen avskaffa kapitalismen. Den organiserade arbetarklassen kommer att behöva genomföra sin historiskt nödvändiga uppgift, beväpnad med århundraden av marxistiska lärdomar och erfarenheter. I det socialistiska biblioteket har Sociala reformer eller revolution? förtjänat sin plats som ett värdefullt verktyg för kampen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.