Arbetarfredskongressen 1916: ”Fred till varje pris” var budskapet

av Offensiv

Arbetarfredskongressen i Stockholm den 18-19 mars 1916, som det Socialdemokratiska ungdomsförbundet hade tagit initiativ till, var en milstolpe i arbetarnas kamp mot det första världskriget och överklassens kampanj för att Sverige skulle gå med i kriget.

Arbetarfredskongressen samlade representanter från den allt starkare vänstern inom arbetarrörelsen och blev till den allvarligaste utmaningen av den borgfred som de socialdemokratiska ledarna och fackföreningstopparna hade slutit med högerregeringen när första världskriget bröt ut 1914.
Staten och den härskande klassen svarade arbetarfredskongressen och det växande krigsmotståndet med att åtala och fälla tre socialister: Zeth (Zäta) Höglund och Erik Hedén – som tillhörde den socialdemokratiska vänstern – samt ungsocialisten Ivan Oljelund för landsförräderi, vilket möttes av en enorm kampanj för att de skulle friges.
Hedén frikändes av högsta domstolen, medan Höglund och Olje­lund vardera dömdes till fängelse i ett år respektive åtta månader.

Högersocialdemokratin å sin sida svarade arbetarfredskongressen och den efterföljande kampen med att fatta beslut om att driva ut vänstern, och i början av 1917 splittrades socialdemokratin och ett nytt vänsterparti bildades som senare blev Sveriges kommunistiska parti.
Kongressen, som manade till kamp mot att kung Gustav V och den icke-parlamentariska högerregering som han hade utsett efter ”borggårdskuppen” i februari 1914 skulle dra med Sverige i en ”modig uppslutning på Tysklands sida” under det pågående första världskriget, utmynnade i ett flammande manifest rubricerat ”Fred till varje pris”.
Att 265 delegater för ungdomsklubbar, arbetarkommuner, fackföreningar och Verdandiloger (arbetarrörelsens nykterhetsorganisation) med 40,000 medlemmar hade deltagit och ställt sig bakom manifestet var en stark varning till makthavarna för masskamp och kommande revolution, som framkallade en lika rasande som skakad reaktion från såväl den aktivistiska högerpressen som kungens regering och domstolar.
”Då erfarenheten lärt, att de härskande klasserna och deras politiska organ i yttersta hand icke ryggar tillbaka för annat än den makt folket kan sätta bakom sin fredsvilja, och att den parlamentariska kampen är otillräcklig för detta syfte, uttalar kongressen sig för nödvändigheten av, att förberedelser vidtas för organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner”, löd manifestets första stycke.

Som ett medel för detta talade manifestet om en omfattande, väl förberedd storstrejk som även, om de härskande sätter sig till motvärn, ”kan komma att drivas över i en kamp av långt mer tillspetsad karaktär”.
Skulle en svensk regering i strid med neutralitetspolitiken kasta landet i ett folkmördande krig, ”då kommer självklart alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra”.
Med Arbetarfredskongressen och denna appell utmanades också den borgfredspolitik i förhållande till Sveriges utomparlamentariska högerregering, som bedrevs av Hjalmar Branting och den socialdemokratiska partiledningen ända sedan krigsutbrottet 1914.
Arbetarrörelsen hade goda skäl att frukta för att även Sverige skulle dras in i ett kommande världskrig, vilket bekräftas av att Tyskland och Sverige redan under Arvid Lindmans högerregering 1910 hade inlett hemliga förhandlingar mellan ländernas generalstabschefer Helmuth von Moltke och Knut Bildt (Carl Bildts farfars far) om ett militärt samarbetsavtal riktat mot Ryssland.
”En stark tyskorientering rådde under världskrigets två första år bland de tongivande inom de härskande klasserna”, skriver Zäta Höglund om denna tid i sina memoarer.

Dagarna innan krigsutbrottet (första världskriget startade i augusti 1914) hade kungen hälsat den tyska kejsaren att i ett tyskt-ryskt krig skulle Sverige under inga omständigheter stå på Tysklands fienders sida.
Krigsutbrottet och det tysk-ryska krig som utbröt följdes omedelbart av en intensifierad kampanj från högern (rustningsaktivisterna, därav namnet ”aktivistkampanjen”) för en ”ny utrikespolitik” i linje med vad kungen hade hälsat den tyske kejsaren.
Högerns aktivistkampanj besvarades främst av att det socialdemokratiska ungdomsförbundet utgjorde vänsterns och krigsmotståndets huvudkraft genom en ny massiv verksamhet med ett tusental möten, debatter, artiklar och broschyrer under sommaren 1915.
Aktivisthetsen ledde också till en ny utrikespolitisk kris i början av 1916, samtidigt som rykten kom i svang om en allmän svensk mobilisering. Sverige hade också hamnat i en allvarlig kris i relationerna till England, som krävde ett stopp för svenska handelsfartygs transporter av krigsviktiga varor utifrån till Tyskland.

Det var mot en bakgrund som denna som ungdomsförbundet självt, sedan man misslyckats med att få med sig partistyrelsen och LO:s landssekretariat, började förbereda 1916 års Arbetarfredskongress.
Man inspirerades också av att oppositionen hade börjat växa även i de krigförande länderna. I Tyskland hade Karl Liebknecht redan i december 1914 som första socialdemokrat i riksdagen brutit mot partidisciplinen och röstat emot krigspolitiken, samtidigt som en grupp socialdemokrater runt Rosa Luxemburg, spartakisterna, redan hade börjat organisera motstånd.
I nära samarbete med Lenin och dennes anhängare Aleksandra Kollontaj, som under några år hade vistats i Sverige, spelade de skandinaviska ungdomsförbunden en inte oviktig roll även i uppbygget av den internationella vänsteroppositionen.
Bland det 40-tal delegater från ett tiotal länder som hade samlats i den schweiziska byn Zimmerwald i september 1915 representerade svenskarna Zeth Höglund och Ture Nerman både de svenska och norska ungdomsförbunden.

Utan tvekan uppfattades även den svenska Arbetarfredskongressen som ett led i väckelsen efter Zimmerwald. ”Den nya Internationalen reser sig med en naturlags nödvändighet, med ledarna om dessa följer, utan ledarna om de tvekar, mot ledarna om dessa gör motstånd”, hade ungdomsförbundets tidning Stormklockan slagit fast.
På mängder av möten landet runt svarade lokala arbetarekommuner (socialdemokratiska lokalorganisationer), fackföreningar och Verdan­diloger – mot ledningens vilja – ja på ungdomsförbundets inbjudan till en arbetarfredskongress i Stockholm den 18-19 mars 1916, som samlade 265 representanter för organisationer med 40,000 medlemmar.
Medan både den socialdemokratiska partiledningen och LO-toppen vägrade att ställa upp kastade sig ”den aktivistiska pressen och kungens regering och domstolar” över kongressen. Men det var genom dessa attacker som kongressen verkligen kom att påverka den allmänna opinionen.

Kravet på storstrejk om domarna skulle fastställas hade fått brett stöd, samtidigt som ungdomsförbundets medlemsantal ökade från 10,000 till 15,000 och upplagan på dess veckotidning Stormklockan ökade till 25,000.
I september samlades 20,000 demonstranter och ombud från organisationer med 98,000 medlemmar – mer än dubbelt fler än till Arbetarfredskongressen – till en jätteprotest mot domarna. Höglund blev trots förkortade straff i Högsta domstolen tillsammans med Liebknecht (som i Tyskland dömdes till fyra års straffarbete för att den 1 maj samma år 1916 iförd uniform ha ropat ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” inför 10,000 antikrigsdemonstranter) Zimmerwaldrörelsens mest kända antikrigsmartyrer.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets kamp mot krig och militarism som kulminerade med Arbetarfredskongressen bidrog till att Sverige kunde hållas utanför det första världskriget, samtidigt som den också bildar en upptakt till partisplittringen 1917 och de revolutionära händelser som skakade även Sverige under 1917 och 1918.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!