Belarus: Fortsatta protester trots regimens repression

ISA:s sektion under protesterna i Minsk söndagen den 20 september (Foto: Sotsialisticheskaya Alternativa).

av Rob Jones, Sotsialisticheskaya Alternativa (ISA Ryssland) // Artikel i Offensiv

Efter veckor av dödläge mellan demonstranterna och Lukasjenkoregimen har de senaste dagarna sett en ny och möjligen farlig utveckling.

Demonstranter samlades återigen i Minsk och andra städer med krav på Lukasjenkos avgång efter lördagens Women’s March. I upptakten till demonstrationerna har retoriken från Lukasjenkos sida återigen trappats upp, och om polisen i några veckor har hållit tillbaka har nu arresteringarna varit vidspridda. Över 300 omhändertogs i lördags och dagen efter mobiliserades polis och arméfordon i hela landet. 
Under veckan har gäng av ”tikhari”, civilklädda maskerade huliganer från KGB (motsvarande Säpo) och polisen strövat omkring på gatorna och attackerat alla demonstranter de har sett med pinnar. 
Nya kampmetoder uppstår. I flera bostadsgårdar äger självförsvarsträning ofta rum inför demonstrationer. Demonstranter ses ofta i armkrok med ungdomar i fronten. 
Både ”tikhari” och ”kosmonauterna” (kravallpolisen) är bara starka i sin anonymitet. Demonstranter försöker nu slita av polisens maskeringar och hjälmar när de attackeras. En media har släppt en databas som innehåller kravallpolisens namn och adresser, som de hotade med om inte polisvåldet upphörde.

Den största vändpunkten i kampen var när arbetsplatser, en efter en, gick ut i strejk – vissa i en timme, andra en hel dag – med krav på Lukasjenkos avgång. Arbetarklassen visade att den har makten att stanna landet. Strejkkommittéer har utlysts i vissa företag, men för stunden har den rörelsen inte utvecklats. 
Det har varit fall av massuppsägningar från de statssponsrade facken, men strejkkommittéstrukturerna är väldigt oklara och lägger fram krav som inte går att utskilja från det generella motståndet.
Detta har låtit den ickevalda ”koordinations­kommittén”, startad av Svetlana Tichanovskaja valkandidaten som flydde och vann mot Lukasjenko, och som stöds av affärsmän, mediakonsulter och före detta regeringsministrar som utnämnt sig själva till ”oppositionsledare”, att använda arbetarkampen för att främja sina egna krav utan att tillåta att den utvecklas till att spela en självständig roll.
De oberoende fack som finns influeras av den internationella fackbyråkratin som uppmanar  till ”sociala partnerskapsprojekt” och förhandlingar med Lukasjenko. 

Arbetarklassen visade att den har makten att stanna landet.

Massorna är redo att ta stora risker, där man ställs inför arresteringar, misshandel, tortyr och att förlora sina jobb för att protestera mot Lukasjenkos auktoritära regim. 
Många argumenterar att spontanitet och självorganisering är positiva drag i rörelsen, vilket de är. Men det innebär också att rörelsen saknar en koordinerad strategi för att vinna, eller en plan för vad som händer efter att Lukasjenko störtas.
Lukasjenko har sökt stöd från Ryssland. I ett möte med Vladimir Putin i Sotji gick Ryssland med på att ge Belarus ett räddningspaket på 1,5 miljarder dollar, inte tillräckligt för att täcka landets skuld på 8 miljarder dollar, och att utföra gemensamma militärövningar med Belarus.
Andra delar av överenskommelsen hemlighålls, men innebär troligen att Ryssland deltar i privatiseringsprogrammen. Efter åratal av undanflykter verkar Lukasjenko nu acceptera en mer robust ”unionsöverenskommelse” mellan de två staterna, vilket ger Ryssland ett högre mått av kontroll.
Ryssland vill desperat behålla Belarus som en vän för att agera som en buffert mellan Ryssland och EU/Nato. Samtidigt kan, om protesterna i Belarus fortsätter, det inspirera den växande oppositionskänslan inom Ryssland självt.

Planer och förhoppningar är dock en sak, och vad som faktiskt sker en annan. Aggressionsnivån från Lukasjenko mot oppositionen växer.
Oppositionen har varit noga med att säga att protesterna varken är ”pro-EU” eller ”anti-Ryssland”. Det har alltid funnits en samhörighet mellan folken i Belarus och Ryssland. Men nu anser många i Belarus att Ryssland backar upp en impopulär diktator. 
Ett starkt vänsteralternativ som kan ingripa med rejäla krav och en strategi för att vinna är nödvändigt för att fylla det massiva politiska tomrum som existerar. 
Det faktum att så många har visat att de inte längre är rädda har uppmuntrat många, som i åratal har lidit under repression och diskriminering i tysthet, att ansluta sig till massrörelsen.
Offer för våld i hemmet har forsat in i kvinnostödsgrupper, och välorganiserade grupper bestående av hbtq+-aktivister har deltagit i protesterna. Men de organisationer som existerar är överväldigade. 

Organisering behövs i demonstrationerna för att lyfta en tydlig socialistisk profil. Självförsvar behöver koordineras på en internationell basis för att skydda Belarus rätt till självbestämmande, samtidigt som man går emot försök att splittra folk längs nationalistiska linjer. Länkar måste byggas med arbetarkollektiv och universitetsgrupper. 
Det nuvarande dödläget kan bara brytas till det vanliga folkets fördel om det blir en återgång till oberoende aktioner av arbetarklassen via strejkaktioner. 
Uppmaningar på att Lukasjenko ska avgå och att alla politiska fångar ska släppas måste länkas med krav på ett stopp för privatiseringar, kontraktssystemen och pensionsreformer, samt att återställa gratis och bra sjukvård och utbildning.

Arbetarklassen kan genom att organisera sig som en självständig kraft och nya strejkaktioner, koordinerade och landsomfattande  åter sätta sin prägel på oppositionsrörelsen  och ge den en större tyngd. Detta i sin tur skapar förutsättningar för bildandet av ett massarbetarparti med ett socialistiskt program  och som ställer upp i val med arbetarkandidater samt kämpar för att sammankalla en ny demokratisk, konstituerande församling på kampens grund.
Ett demokratiskt, oberoende socialistiskt Belarus som en del av en bredare federation av demokratiska socialistiska stater.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!