Biden sviker sina progressiva löften: Hur vinna verklig förändring?

Joe Biden har lovat runt men hållit mycket tunt, då hans huvudsakliga intresse är att upprätthålla och stärka den amerikanska kapitalismen (Foto: Gage Skidmore).

av Keely Mullen, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Strax innan valet uppmuntrade Joe Biden sina sympatisörer att föreställa sig ”alla institutionella förändringar vi kan göra”. Han tillsatte rivalerna Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez (AOC) till viktiga arbetsgrupper, och Republikanernas Nationella Kommitté (RNC) brännmärkte honom som en ”banérman för den socialistiska agendan”. Sen dess har väldigt lite faktiskt hänt.

Efter valkampanjen ifjol där han lovade väldigt lite intog han ämbetet med löften på en omfattande agenda: covid-lättnader, 15 dollar i timmen i minimilön, avskrivning av vissa studieskulder, ett jobbprogram finansierat genom att beskatta de rika, skapa offentliga sjukvårdsval, en vägkarta till medborgarskap för 11 miljoner odokumenterade immigranter, stiftandet av en historiskt profacklig lag, och en aggressiv plan för att bekämpa den förvärrade klimatkrisen. 
Under hans första dagar i Ovala rummet svepte en eufori över miljontals amerikaner som såg honom driva igenom en mängd verkställande orders som upphävde en del av Trumps värsta attacker.
Detta följdes snabbt av att han drev igenom de välbehövda covidstöden, däribland en runda stimulanscheckar, förnyad arbetslöshetsersättning, pengar till att förstärka infrastrukturen för vaccinering, och nya barnbidrag för att dämpa covid-smällen för arbetarfamiljer.

Biden njöt officiellt av en betydande smekmånad och detta desorienterade förståeligt en stor del av vänstern. Bernie Sanders kallade Biden för modig, och AOC proklamerade att Biden hade ”överträffat förväntningarna”.
Medlemmar i ”The Squad”, som blev kända under Trumps tid som president och när Republikanerna hade kontroll över kongressen, hade plötsligt verklig makt. Med en knapp demokratisk majoritet i både representanthuset och senaten kunde progressiva fördröja delar av Bidens agenda tills de mötte deras förväntningar. 
Debatter bröt ut inom vänstern om hur man skulle tvinga Biden att gå längre. Mest noterbart var debatten om huruvida progressiva i kongressen skulle tvinga fram en omröstning om Medicare for All (allmän sjukvård). 
Ett antal viktiga figurer, däribland AOC, tvekade om förslaget på att anta en sådan fientlig inställning till Nancy Pelosi och andra etablissemangsspärrvakter. Istället insisterade de på att det skulle komma bättre tillfällen att hävda sig själva. 
Flera månader senare har inget sådant tillfälle kommit. Till hela arbetarklassens nackdel kvarstår de politiskt övertygade till det lönlösa projektet om att ”ta över” Demokraterna.

Flera månader har passerat sedan Biden levererade betydande lättnader för arbetare. Minnet av checkarna på 1 400 dollar börjar falna och hans löften om ytterligare investeringar i ”mänsklig infrastruktur” förblir fördröjda. Hela hans lagstiftande agenda är i limbo och hans verkställande orders har avstannat.
Då Biden prioriterar tvåpartilek framför att ge meningsfulla förändringar åt arbetare har bräckligheten i hans smekmånad avslöjats. Vänstern kan inte se åt helt motsatt håll när illusionerna om Biden börjar krackelera. 
I slutet av juni utlyste Biden en seger då han och hans republikanska kollegor kom överens om ett infrastrukturpaket på 1 biljon dollar. 
Paketet är ett patetisk steg ner från hans redan otillräckliga ”amerikanska jobbplan” från i mars. Två tredjedelar av de föreslagna utgifterna på transport har kapats, däribland 96 procent av alla pengar satta för en övergång till eldrivna fordon. 
Omkring 83 procent av Bidens föreslagna klimatrelaterade utgifter har kapats, däribland all finansiering för billiga bostäder. För att inte tala om att den mest progressiva delen av hans ursprungliga plan, att låta de rika och storföretag betala via höjda skatter, också har skrotats.

Som han har gjort under hela sin politiska karriär har Biden visat en desperation över att vinna tvåpartiöverenskommelser. Det är särskilt viktigt från hans ståndpunkt nu då stabiliteten för tvåpartisystemet är i fara, som har tjänat den härskande klassen i USA i århundraden. 
För den kapitalistiska demokratins skull vill Biden rädda Republikanerna från sig själva och återupprätta en balansakt med de två partierna.
Bidens största lagstiftande framgång de senaste månaderna har inget att göra med framsteg för arbetarklassen. Han och Republikanerna hade inga problem med att komma överens om att försöka underminera uppgången för den kinesiska statskapitalismen på global skala.
Demokraterna och Republikanerna gick samman för att utföra enorma statliga investeringar i privata sektorn för att stärka amerikansk tillverkning och industri.
Republikaner som historiskt sett har varit tveksamma till statliga insatser i ekonomin behövde inte övertalas när det kom till Chuck Schumers mångmiljardpolicy i industrin. Detta visar Bidens villighet att löpa linan ut när det kommer till att försvara intressena och konkurrenskraften hos den amerikanska kapitalismen internationellt. 
Tyvärr för arbetarklassen globalt kan inte samma sägas om hans beslutsamhet i att försvara våra intressen eller planetens intressen. Biden har inte alls agerat med samma känsla av brådska för att leverera vaccin till de fattiga länderna där covid fortfarande härjar.

En förnyad, stridbar arbetarrörelse, robusta sociala rörelser och en kamp för politiskt oberoende från Demokraterna – ingredienserna som kan ge grundläggande förändring.

Trots hans stora löften verkar Bidens ”transformativa” agenda för arbetar- och medelklassen vid detta skede inte vara så föränderlig trots allt. Om några månader kommer pandemistödet att trappas ner, och vräkningar och skuldindrivningar att återupptas. 
Biden vägrar använda verkställande orders för att radera studieskulder som han skulle kunna med ett penndrag. Han accepterar döden av stora delar av sin lagstiftande agenda eftersom han inte vill göra sig av med den odemokratiska ”filibuster”-regeln. ”För folket”-lagen, som skulle utöka rösttillgången dramatiskt, slogs ner i senaten i juni, och ett liknande öde väntar ”Skydda rätten att organisera”-lagen och ”Jämställdhet”-lagen.
Denna approach innebär också att andra svepande vinster för arbetare skärs bort vid fotknölarna. Framför allt är hans kampanjlöften om att skapa offentliga sjukvårdsval för miljontals amerikaner och att ge 11 miljoner odokumenterade immigranter en chans till medborgarskap dödsdömda.
Hindren för dessa vinster är faktiskt inte strikt Republikanerna, även om de utan tvekan är helt emot alla dessa reformer. Men med Demokraternas kontroll över Vita huset och båda grenar av kongressen är det största hindret centristflygeln inom Demokraterna.
Om och om igen har vi sett en regisserad dragkamp mellan Biden och Manchin, centristflygelns mest framstående figur. Där Biden gör ett löfte kastar Manchin kallt vatten över det, hotar att hålla inne på hans avgörande röst, och Biden rycker på axlarna. Detta är en märkbart bekväm ursäkt för Biden som har kallat den demokratiska centern för sitt hem under hela sin politiska karriär.

Det finns dramatiskt inbyggda faror till en sån approach. Med en uppåtgående höger i USA och Republikanerna som helt är i greppet på Trumps krafter riskerar Demokraternas svaga approach att ytterligare snabba på högerns tillväxt. 
Om Bidens agenda fortsatt hålls tillbaka till när mellanårsvalen äger rum kan Republikanerna göra stora valframgångar. Detta särskilt i kon­texten av deras angrepp på rösträttigheter, som inte på ett meningsfullt sätt har utmanats av Demokraterna. 
Ovanpå att öppna för högerns tillväxt lämnar Demokraternas approach planeten i sticket. Biden och ett skikt av den härskande klassen – inklusive några Republikaner som nu erkänner klimatförändringar som ett hot – är beredda att ta viss handling för att sakta ner marschen mot en klimatkatastrof.
Men även de djärvaste förslag från Biden, som vi kan vara säkra på att han inte kommer att kämpa för, är otillräckliga för att tackla vidden av de faror vi står inför.

Innan Biden blev president utsåg ett stort skikt av näringslivet och även vänstermedia honom till nästa Franklin Delano Roosevelt. Han gick in i Vita huset i kontexten av en kris jämförbar med den Stora depressionen, och signalerade en villighet till att djärvt ingripa i situationen.
Likt FDR kommer han från en moderat politisk tradition och söker ovan allt annat att bevara den amerikanska kapitalismen. 
Alla förutsägelser om huruvida Biden kan driva igenom reformer på en skala som New Deal eller inte behöver först och främst en klar förståelse över hur New Deal vanns. Det vanns inte av presidentens godhet, som hela tiden försökte dämpa New Deals alla löften, utan vanns av en titanisk revolt från arbetarklassen. Om Biden är en ny FDR eller inte beror helt på vilken slags rörelse som byggs idag.
När Roosevelt blev president var han ekonomiskt konservativ med en fixering på att balansera budgeten och sänka skatterna. Under valkampanjen myntade han en glad fras som var menad att ge psykologisk lättnad för arbetare i kontexten av den Stora depressionen. Frasen var ”En ny deal för det amerikanska folket”. Men frasen var vid denna tidpunkt meningslös och FDR hade inte en plan för att tygla krisen. 
När han intog ämbetet konfronterades han av vidden av krisen som den amerikanska kapitalismen stod inför. Bortom det fallerande banksystemet och massarbetslösheten satt han mellan två utmärkande internationella poler: fascism i Italien och en postrevolutionär arbetarstat i Ryssland. Den senare gav arbetarklassen i världen hopp, och att ”undanröja revolution” blev FDR:s primära politiska motiv. 

Det är då som ”New Deal” gick från en glad fras till ett utmärkande drag av FDR:s administration. Den första fasen av New Deal-politiken, 1933-1934, kännetecknades av nödåtgärder i syfte att stoppa den förblödning som börskraschen 1929 utlöste.
Utan tvekan gav programmen under denna period många arbetslösa jobb och gav lättnader åt fattiga. Men dessa program var i sig själva tillfälliga och måttliga. De flesta av dessa första New Deal-programmen varade inte längre än två år. År 1935 förberedde FDR att trappa ner New Deal. I hans tal till nationen samma år sa han: ”Regeringen måste och ska avsluta dessa lättnader”.
Men när FDR förberedde att skrota dessa måttliga reformer utvecklade sig nånting dramatiskt som tvingade FDR att ändra sig: arbetarklassen gick ut i handling. Stora fackliga sammanslutningar kom till efter att tre militanta strejker vann stora segrar 1934. Bland dessa fanns Teamster-strejken i Minneapolis (som leddes av trotskister), hamnarbetarnas strejk i San Francisco och bilarbetarstrejken i Toledo. 
Följande år bildades Congress of Industrial Organizations (CIO) som blev hem för en militant och djärv flygel inom arbetarrörelsen. Arbetare anslöt sig till fackföreningar i massor, vilda strejker skakade landet, och socialister, kommunister och andra radikala spelade nyckelroller i att bygga nya fack. 

Det var i denna kontext som den andra fasen av New Deal påbörjades och FDR:s djärvare och mer långsiktiga program vanns. För att förhindra att en våg av klasskamp övertog landet introducerade FDR ”National Labor Relations”-lagen 1935, etablerade socialförsäkring 1935, bildade USA:s bostadsmyndighet 1937, och bildade myndigheten Works Progress Administration 1939 som anställde över 8,5 miljoner arbetare. Den federala minimilönen etablerades också under Roosevelt. 
Även om han stötte på ett starkt motstånd för dessa förslag bland ett skikt inom den härskande klassen lyckades han få kongressen med sig genom att peka på Sovjetunionen som ett exempel på vad arbetarklassen kan åstadkomma när de tar tag i händelserna.
Från hans ståndpunkt var dessa djärva åtgärder det minimum som krävdes för att förhindra att sådana saker hände i USA.

Oljeledningarna och exploateringen av naturresurser har fortsatt under Biden, men så även protesterna underifrån (Foto: Ron Turney, @blackcloudstudiosllc / Indigenous Environmental Network / RISE Coalition).

Frågan från liberala kommentatorer innan Biden blev president var: ”Kommer Biden att ha ett presidentskap i FDR-mått?”. Frågan för oss är dock inte ”hur vi får en modern FDR?”, utan ”hur vinner vi grundläggande förändringar?”. 
En förnyad, stridbar arbetarrörelse, robusta sociala rörelser och en kamp för politiskt oberoende från Demokraterna. Dessa är ingredienserna som kan leverera grundläggande förändring som går bortom reformer i ”FDR-storlek”.
Medan vi för närvarande bevittnar hur Demokraterna viker sig på stora delar av sin agenda betyder det inte att mer inte kan vinnas under det kommande året fram till mellanårsvalet. På många sätt har situationen aldrig varit så mogen för arbetarklassen att vrida reformer ur den härskande klassens händer.
Demokraterna kontrollerar Vita huset och båda grenarna av kongressen. I rädsla för generell instabilitet har de signalerat en teoretisk villighet att spendera pengar på program för arbetare, och progressiva håller maktbalansen i såväl representanthusen som senaten.
Som Frederick Douglass briljant sa 1857: ”Makten beviljar inget utan ett krav”. Trots att det på många sätt är en vidöppen situation för arbetarklasskamp har en sån kamp ännu inte uppstått. Men historien lär oss att detta kan förändras på ett ögonblick och att hinder som en gång verkade oöverstigliga kan raseras. 

En masskamp kan uppstå på flera olika sätt. En lyckad facklig drive kan sporra organiseringsinsatserna på arbetsplatser i hela landet, som snabbt förändrar arbetarrörelsens landskap. 
Ungdomarnas klimatrörelse kan kicka igång när studenter är tillbaka i skolorna igen efter en sommar av extrema värmeböljor och bränder i västra delen av landet, som kan sporra formationen av nya eller förnyade ungdomsorganisationer. 
I denna kontext är de stora hindren som måste övervinnas bland annat den konservativa approachen till fackledningen som vägrar att leda arbetare in i öppen konflikt med det politiska etablissemanget, och den svaga approachen som högprofilerade progressiva som Bernie Sanders och AOC har, som än så länge har prioriterat att nästla sig in i Demokraternas apparat, istället för att bygga ett nytt politiskt hem för sina sympatisörer.
Deras politiska approach i att fortsatt vara fångade i ett totalt näringslivsförespråkande Demokraterna är vad som till så hög grad har lamslagit rörelsen. 

Vi behöver inte vänta på masskamp att uppstå för att tackla dessa hinder. Vi behöver kämpa för att övervinna dem nu så att vi är förberedda på att ta tillfällen framåt på en vinnande grund när de uppstår för arbetarklassen.
Socialister har en nyckelroll att spela i denna process, i att outtröttligt kämpa för att omvandla arbetarrörelsen och kämpa med näbbar och klor för politiskt oberoende från Demokraterna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!