Kampdiktare i folkhemmet berör

av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

När jag tog på mig uppdraget att skriva en recension av Kampdiktare i folkhemmet – arbetarpoeten Stig Sjödin trodde jag att jag inte kände till Stig Sjödin överhuvudtaget, men det visade sig att där hade jag fel – det gjorde jag visst! Jag snubblade nämligen över honom genom en av hans dikter på den tiden jag gick i gymnasiet, på en av lektionerna som handlade om bland annat moderna svenska författare.

En av hans mest kända korta porträttdikter av i huvudsak arbetare i ett brukssamhälle i avdelningen Porträtt från bruket i diktsamlingen Sotfragment lyder:
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.

Jag mindes själva dikten från då jag läste den på en svensk historie- och litteraturtimme på naturvetenskaplig linje (det hette ju linje, inte program på den tiden) i gymnasiet någon gång 1977-79 i min gröna tonårsungdom. 
Men framför allt hur den vid genomläsning bildligt talat drämde till mig med kraften av rejäl råsop på grund av den delvisa och mycket starka igenkänningen och hågkomsten av framför allt mina far-och morföräldrars generation på 1930- och 40-talen och deras samtidiga miljö och villkor som just kroppsarbetare.
Detta präglade därför delvis även den miljö som även mina egna föräldrars uppväxt och unga vuxna tid, även om de sedermera kom att lyfta sig själva upp till tjänstemannayrkesskiktet under efterkrigstidens rekordår på 1950- och 60-talet.

Som Jan Sjödin själv skriver i ett brev till Sonja Bergvall på Bonnier (den 4 oktober 1945) föddes han den 7 oktober 1917 (och var därmed, slår det mig i skrivande stund, hyfsat jämnårig med min kära gamla torparfarfar i Jämtland) i Sandviken. 
Han framhöll kortfattat i brevet sin egen arbetarbakgrund: 
”Miljö: Järnbruk, arbetare. Jag har jobbat tio år i järnbruk och då med diverse. Jag är fullt högskoleutbildad, för att tala med Hasse Z. En årskurs på Brunnsvik och en på Sigtuna./ Jag vet inte om det nödvändigtvis ska dras fram./ Jag har arbetat på verkstad, fabrik på posten och så har jag gjort ingenting. Allt detta i Stockholm.”

Kampdiktare i folkhemmet framhåller verkligen föredömligt tydlig, anser jag, att Stig Sjödin verkligen kom från arbetarklassen och under hela sitt yrkesverksamma liv skrev både om arbetarklassen och dess villkor och direkt till och för samma arbetarklass.
På 1930- och 40-talen var det mer om arbetarklassen han skrev, i den borgerligt präglade litteratur som kännetecknas av bland annat och kanske främst av mediahuset Bonnier. Bland annat diktsamlingen Sotfragment, som verkligen var tämligen sotsvart i sin beskrivning av hur tungt industriarbetare under riskfyllda villkor bokstavligen sliter ut och förbrukar arbetares fysiska kroppar, utgavs på Bonniers förlag. 
Senare, på 1950-, 60- och 70-talen, blev hans skrivande mer inriktat på att förmedla det han skrev om till just den fackligt och politiskt (inom socialdemokratin) organiserade arbetarklassen. 
Hans viktigaste litterära insatser inom arbetarrörelsen bestod, enligt Kampdiktare i folkhemmet, i att publicera sig i arbetarrörelsens tidningar och tidskrifter, som till exempel: Svensk typografitidning, Lantarbetaren, Beklädnadsfolket, Skogsindustriarbetaren, Kommunalarbetaren och Metallarbetaren.

Han verkar också ha radikaliserats en bit vänsterut, under det sena 1960-talets och tidiga 1970-talets radikaliseringsvåg.

Stig Sjödin var och förblev vad jag förstår av genomläsningen av Kampdiktare i folkhemmet social­demokrat i hela sitt yrkesverksamma liv, ända fram till sin död i cancer 1993. Han betecknas i boken som en socialdemokratisk reformist som markerade emot allt vad revolutioner och våldsamheter hette, till förmån för envist steg för steg-inriktat reformarbete. 
Dock inte, vilket jag finner intressant, genom att ta avstånd från själva tanken på att klasskonflikter och klasskamp verkligen finns och är högst påtagliga företeelser i det kapitalistiska samhället.
Han verkar också ha radikaliserats en bit vänsterut, under det sena 1960-talets och tidiga 1970-talets radikaliseringsvåg, som påverkade också de dåvarande arbetarrörelseorganisationerna på bas­planet på ett påtagligt sätt. 
Stig Sjödin försvarade och fram­höll i sitt skrivande den socialdemokratiska (inomkapitalistiska) välfärdsstaten (framför allt miljonprogrammets välfärdslyft för arbetarklassen ifråga om bostäder) som ett verkligt reformistiskt framsteg för den organiserade (industri)arbetarklassen (och arbetarklassen generellt, i bred bemärkelse). 
Dock inte utan kritik: Inte av vad den under en period av några årtionden faktiskt lyckades med, utan av vad den inte nådde fram till: Att i grunden bestående rubba maktbalansen på arbetsplatserna till arbetarklassens förmån.

Ett tidigt exempel på detta är följande rader, som verkligen är gripande när jag återigen läser dem i skrivande stund:
Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen,
inte heller hemgång med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
att få slita ut sig,
den stora favören att få välja
där val ej fanns.

Magnus Nilsson jämför också i slutet av Kampdiktare i folkhemmet Stig Sjödin som arbetar- och arbetarrörelsediktare och författare med två relativt unga och sentida sådana på 1990- och 2000-talet: Jenny Wrangborg, som bland annat har skrivit Kallskänken, och Johan Jönsson, mest känd för sin bok Efter arbetsschema. Efter att ha nämnt likheterna, som han menar onekligen finns mellan dessa skilda generationer av arbetarrörelse- och arbetarpoeter, framhåller han också träffande olikheterna:
Stig Sjödins skrivande präglas av en reformistiskt präglad framtidstro och optimism under en period av framgång och glansdagar för det socialdemokratiska välfärdsreformbygget, trots avigsidorna och det nämnda (inomkapitalistiska) välfärdsbygge inte nådde fram till.
Jenny Wrangborgs och Johan Jönssons skrivande utifrån egna arbetarklasserfarenheter präglas desto mer, enligt Magnus Nilsson, av uppgivenhet och frustration, samt i fallet Johan Jönssons fall av ett bittert individuellt klasshat mot hans egna exploatörer, som han uppfattar dem. 
Fullt begriplig med tanke på att arbetarrörelsens huvudsakligen socialdemokratiska ledning alltmer har hjälpt den traditionella borgerligheten att montera ner, rentav riva ner, sitt tidigare välfärdsreformbygge – och på kuppen i stort sett också gröpa de egna arbetarrörelseorganisationerna till tomma skal, utan att ett organiserat och välformulerat socialistiskt massalternativ än så länge har kunnat formuleras.

Således: Införskatta och läs gärna Kampdiktare i folkhemmet – arbetarpoeten Stig Sjödin. Det är en mycket intressant skildring av en på många sätt ganska ovanlig typ av arbetarrörelseförfattare och arbetarpoet. Komplettera gärna med att läsa på om Stig Sjödin på Wikipedia också.

Författare: Magnus Nilsson
Förlag: Verbal förlag
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 222

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!