COP27: FN:s egyptiska klimatmöte på randen till ekologisk ruin

COP27:s öppningsceremoni i egyptiska Sharm el-Sheikh. Trots ett akut nödläge för klimatet kommer inga effektiva åtgärder vidtas av världens makteliter (Foto: UK Government / Flickr CC).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Förutsättningarna för några som helst framsteg i klimat­omställningen kunde inte ha varit sämre än inför årets tjugosjunde klimattoppmöte, COP27, i den egyptiska turistorten Sharm el-Sheikh den 6-18 november. Som FN:s generalsekreterare Antonio Guterres uttryckte det vid mötets inledning befinner sig världen på en ”motorväg mot klimathelvetet med foten fortfarande på gasen”.

Trots att nödläget för klimatet och andra överlappande miljö- och sociala kriser är det mest illavarslande under hela den FN-ledda klimatcirkusens historia väntas inga resultat från den kapitalistiska världens rivaliserande ledare.
Sedan pandemins tillfälliga svacka i utsläppen och makthavarnas illusoriska löften som avslutade COP26 i Glasgow om att stå fast vid 1,5-gradersmålet och uppmaningen till alla länder att skärpa sina nationella mål till COP27 har nästan allt gått käpprätt fel. Det förödande kriget i Ukraina, det nya kalla kriget mellan USA och Kina, och den militära kapprustningen har ökat takten i den planetära kris som drivs av det kapitalistiska systemets konkurrensdrivna vinstjakt och ohämmade rovdrift på både människor och natur.
Innan världen ens har hunnit resa sig från covidkrisen har den kastats ner i en än värre energi- och livsmedelskris, där de avbrutna leveranserna av rysk gas har skapat en ny högkonjunktur för kol-, olje- och andra gasleverantörer.
Samtidigt som utsläppen därmed slår nya rekord hålls det egyptiska COP27 i slutet av ett år som har kantats av extrema väderkatastrofer. Rekordartad hetta har ofta följts av omfattande bränder. I Europa, Mellanöstern och Nordafrika har uppvärmningen varit dubbelt så stor som det globala genomsnittet, i arktiska områden fyrdubbelt så stor.
På Afrikas horn och östra Afrika har den ihållande torkan skapat nya svältkatastrofer. Fruktansvärda översvämningar, som tvingat miljoner att lämna sina hem, har inte bara satt en tredjedel av Pakistan under vatten utan också svept över Bangladesh, Sydafrika, Nigeria och Australien.

Nya vetenskapliga larm visar att världen ganska säkert missar 1,5-gradersmålet och kusligt snabbt närmar sig tippunkter som kan göra den globala uppvärmningen ohejdbar. Enligt världens ledande klimatforskare kan vi redan idag ha passerat fem av 16 oåterkalleliga tippunkter, inklusive en ohejdbar om än utdragen kollaps av Grönlands istäcke, förändrade havsströmmar i Nordatlanten och en tinande permafrost.
Tre purfärska FN-rapporter strax innan COP27 understryker det minst sagt kritiska klimatnödläget. Enligt FN:s miljöorgan UNEP finns ”ingen trovärdig väg till 1,5C (grader Celsius) på plats” samtidigt som ”bedrövligt otillräckliga” framsteg görs för att minska koldioxidutsläppen. Detta innebär enligt rapporten att det enda sättet att begränsa de värsta effekterna av klimatkrisen är en ”snabb omvandling av samhällen”.

Trots sina löften vid COP26 i Glasgow i slutet av förra året har endast ett fåtal länder (24 av 193) skärpt sina planer något inför COP27 och då ytterst marginellt. Till dem som kapitalt har misslyckats med detta hör flertalet länder i Europa, inklusive Sverige.
Även om alla länders makthavare mot all förmodan skulle leva upp till sina egna nationella åtaganden till 2030 pekar dessa mot oförändrade utsläpp jämfört med idag, vilket då går mot en uppvärmning med katastrofala 2,4-2,6 grader. För att nå nettonoll 2050 och klara 1,5 grader skulle utsläppen enligt rapporten istället behöva halveras till 2030.
Samtidigt är konsekvenserna redan vid dagens 1,2 graders uppvärmning mycket allvarligare än vad forskarnas modeller har förutspått. Även 1,5 grader får extrema konsekvenser och 2,5 grader skulle enligt FN:s klimatorgan skulle orsaka katastrofala klimatsammanbrott.
FN:s meteorologiska organ har rapporterat att alla de viktigaste växthusgaserna nådde rekordhöga utsläpp 2021, med en särskilt alarmerande ökning av den allra mest potenta metangasen.

Världen är enligt Johan Rockström, numera chef för det tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning och professor i Earth System Science, mycket, mycket illa ute, så illa ”att vi är väldigt, väldigt nära oåterkalleliga förändringar – vi närmar oss tippunkter”, citeras Rockström av The Guardian i ett uttalande som andas av uppgivenhet.
Trots att den kapitalistiska världsordningen har börjat likna ett sjunkande Titanic är världens politiska makthavare helt besatta av att bekämpa varandra och klara nästa val istället för att förändra det havererade systemet. Trots framsteg för förnybara energikällor svarar de fossila fortfarande för 82 procent.
Fullständigt obscent är USA-presidenten Bidens och andra världsledares uppmaningar till olje- och gasindustrin att öka sin produktion för att klara energikrisen, trots medvetenheten om att det får katastrofala konsekvenser.
Varje ökning av fossil produktion får förödande konsekvenser och omöjliggör även enligt Internationella energiorganet (IEA) 1,5-gradersmålet. Ändå subventionerar världens regeringar den fossila industrin fyra gånger mer än de fattiga länderna får i klimatstöd och fördubblas enligt IEA nettoinkomsten för världens olje- och gasproducenter 2022 till oemotsvarade 4 000 miljarder dollar. Det är återigen enligt IEA samma summa som hela världen 2030 skulle behöva investera i fossilfri energi varje år för att nå nollutsläpp 2050.

Som redan Karl Marx förklarade innebär det kapitalistiska systemet en olöslig reva i ämnesomsättningen mellan människa och natur, en reva som idag har vuxit till en avgrund.

”De kombinerade vinster, skatter och royalties som genererats av olje- och gasindustrin under de senaste månaderna skulle räcka för att fånga upp varje enskild molekyl av CO2 som produceras av deras verksamhet och återinjicera den tillbaka under jorden. Så varför talar vi bara om att förändra samhället och inte om att tvinga en mycket lönsam industri att städa upp i röran som orsakas av de produkter den säljer?”, har Oxfordprofessorn Myles Allen kommenterat i The Guardian.
Dessvärre har FN i sin klimatpolitik tvärtom alltmer förlitat sig på finansmarknadens egna frivilliga initiativ i stil med Glasgow Financial Alliance for Net Zero. Därmed tillåts också den finansmarknad och oljeindustri som har skapat klimatnödläget att blockera varje försök till regleringar och förslösa den korta tid vi har på oss med falska marknadslösningar som är förenligt med ”business as usual” och passar deras fortsatta vinstintressen.
20 av världens största olje- och gasproducenter som alla uttalar en läpparnas bekännelse till klimatmålen planerar enligt en ny analys som kampanjen Global Witness har gjort baserad på data från Rystad Energy att spendera 932 miljarder dollar på att utveckla ny produktion av olja och gas till 2030 och 1 500 miljarder dollar till 2040. Allt givetvis bakom en tjock rökridå av falska förhoppningar om att fortsatta utsläpp kan elimineras genom ineffektiva och dyra metoder för negativa utsläpp.
Sådant kan ske genom att avskilja och lagra eller återanvända koldioxid (Carbon Capture and Storage, CCS) och Beccs (bio-CCS-odlingar av förnybara energigrödor i gigantisk skala) eller naturliga tekniker för negativa utsläpp som trädplantager i fattiga länder.
För att klara sådana trädodlingar i tillräcklig skala skulle det enligt den australiska forskaren Kate Dooley krävas en yta som är 15 gånger större än Sveriges.

Hyckleriet är monumentalt när till exempel en oljestat som Norge låtsas vara en föregångare i grön omställning med målet att nå koldioxidneutralitet redan 2030, vilket är möjligt genom att den olja som exporteras till förbränning i andra länder inte räknas in i de nationella klimatmålen. Norge öppnade så sent som 2020 John Svedrup-fältet, Västeuropas största oljefält, som planeras för att pumpa olja i ytterligare 50 år!
I ett uttalande med rubriken ”COP27: Take power over climate finance from financial corporations – strict regulation is needed to save the planet” den 2 november kräver 89 civilsamhällesorganisationer att finansmarknadens och olje- och gasbolagens stadigt ökade grepp över FN:s klimatförhandlingar måste detroniseras.
I en tidigare inlaga av 126 civilsamhällesorganisationer i augusti 2022 citeras också ett uttalande av FN:s generalsekreterare Antonio Guterres där denne själv säger att ”vi tycks vara fångade i en värld där fossila producenter och finansiärer har tagit strupgrepp på mänskligheten”.
Utan några som helst genombrott i sikte för minskade utsläpp väntas de mest akuta motsättningarna vid ”Afrikas” COP27 istället att gälla de utvecklade ländernas ständigt svikna löften om finansiellt stöd för att skydda sig gentemot de väderkatastrofer som drabbar deras befolkningar värst, men som dessa bär det minsta ansvaret för. Av de 100 miljarder dollar som utlovats fram till 2020 har hittills bara 83 miljarder betalats ut.

Som SVT:s klimatreporter Erika Bjerström rapporterat har de fattiga länderna inför det COP-möte som kallats Afrikas COP gaddat ihop sig som aldrig förr med krav på en ny global fond för förluster och skador (loss and damage), som till exempel de som orsakats av katastrofer i still med torkan i Östafrika och de översvämningar som i år har lagt en tredjedel av Pakistan under vatten.
När frågan om en sådan fond togs upp i Glasgow förra året lade både USA och EU in sina veton. Denna gång har Skottland och Danmark varit först med att utlova mindre bidrag och blir USA:s och EU:s svar det lackmustest som avgör om COP27 ska ge något resultat alls eller bli ett fullständigt fiasko.
Enligt FN-chefen Guterres kommer kostnaden för ”utvecklingsländers” anpassningsbehov att öka till 340 miljarder dollar om året 2030. Det är mer än tio gånger så mycket som de utvecklade länderna levererar idag och nio gånger mer än de 40 miljarder dollar årligen som de förra året lovade att höja till 2025.
”Det är en nödvändig diskussion, men det leder till en djupare klyfta mellan globala norr och söder. Och det är precis vad vi inte behöver nu”, har Rockström kommenterat, som uppenbarligen oroar sig för att hela den FN-ledda klimatcirkusen kan kollapsa.
Både årets COP27 i Egypten och nästa års COP28 i Förenade arab­emiraten innebär toppmöten som effektivt isoleras från folkliga massprotester utanför dem. Vad värre är, så visar avsaknaden av nya internationella klimatprotester denna höst på att luften även har gått ur den globala klimatrörelsen, som inte har lyckats komma igen efter pandemin – frågan är för hur länge?

Det är den fortsatta kampen underifrån och bygget av en rörelse av rörelser för ett socialistiskt samhällsskifte som kan förändra situationen och rädda klimatet (Foto: Natalia Medina).

Nya fruktansvärda klimatkatastrofer kommer ganska säkert att väcka nytt liv i klimatprotesterna. Med början bland världens unga kommer detta även att leda till politiska tippunkter i medvetenheten om att hoten mot de planetära gränserna är rotade i det kapitalistiska systemets rovdrift på både människor och natur. Dessvärre blir detta nu en gastkramande kapplöpning mot tiden då klockan tickar för en ohejdbar global uppvärmning.
Även många av världens forskare graviterar i denna riktning. Så har till exempel det tyska Potsdam Institute for Climate Change som Johan Rockström idag leder tillsammans med institutioner som Romklubben, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School startat ett initiativ kallat Earth4All, som säger sig vilja ompröva kapitalismen (”rethink capitalism and move beyond GDP”).
Initiativet säger sig bygga på den vetenskapliga uppfattningen att livet på jorden måste hållas inom nio planetära gränser, samt på de sociala rörelsernas mantra som System Change Not Climate Change och People Not Profit. I boken Earth for All: A Survival Guide for Humanity som har publicerats inför COP27 argumenterar författarna för nödvändigheten av ett ”gigantiskt språng” för sammankopplade vändningar inom fem områden innan 2050 som kan:
1) lyfta 3-4 miljarder människor ur fattigdom genom att reformera det finansiella systemet;
2) angripa ojämlikheten genom att begränsa de 10 procent rikastes förmögenhet till 40 procent av nationalinkomsterna;
3) ge kvinnor makt till full jämställdhet;
4) förändra matsystemet för hälsosamma dieter för människor på en frisk planet och
5) ge ren energi för nettonollutsläpp.

Upplägget tyder på en insikt om att vi står på randen till olika förödande tippunkter inom en rad sinsemellan sammanbundna miljö- och sociala kriser som kan härledas till det kapitalistiska systemet och dess enorma ekonomiska klyftor.
Dessvärre fördunklas skärpan hos Earth4All av en naiv tilltro till att de vinstdrivna kapitalistiska företag som måste ”ackumulera eller dö” i konkurrensen ska tygla sig själva. Något som paras med en reformistisk klockartro mot allt förnuft på att förnuftiga argument ska räcka för att övertyga världens makthavare om att själva ändra systemet.
Rockström oroar sig över att fattiga länders krav på stöd vid COP27 ska fördjupa motsättningarna mellan nord och syd. I själva verket står mänskligheten så nära randen av ekologisk ruin att det nu krävs en global socioekologisk revolution för att i tid undvika detta.
De kapitalistiska makthavarnas åtgärder är dömda att förbli för små och för sena. De vet sedan länge vad som står på spel, utan att på allvar kunna göra något åt det. Det innebär en kurs som bara kan ändras av en global och revolutionär motrörelse. Fridays For Future kunde innan pandemin mobilisera miljoner ungdomar för klimatet och en rättvis omställning. Småbönder och ursprungsfolk har i omgångar stått på barrikaderna.
Nyckeln blir förmågan att väcka nytt liv i befintliga och nya globala massrörelser av rörelser, där ledningen till sist för att lyckas måste tas av en klassmedveten och organiserad arbetarklass i vidaste mening som ensamt kan stanna produktionen, på allvar utmana det ekonomiska och politiska systemet och lägga grunden till ett nytt demokratiskt och socialistiskt system.

Som redan Karl Marx förklarade innebär det kapitalistiska systemet en olöslig reva i ämnesomsättningen mellan människa och natur, en reva som idag har vuxit till en avgrund. För den mänskliga civilisationens överlevnad krävs en ny och högre samhällsordning där privat ägande av jorden måste framstå lika absurt som privat ägande av andra människor. ”Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samtidigt existerande samhällen tillsammans, är ägare till jorden. De är helt enkelt dess förvaltare, dess förmånstagare, och måste efterlämna den i ett förbättrat tillstånd för kommande generationer.”

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!