Det sista han ville på Netflix

Filmen belyser det smutsiga politiska spel som USA än idag spelar (Foto: Pressbild).

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Netflix har en pärla till film som nu klättrar på alla listor eftersom fler och fler vågar gå emot en nästan enig manlig kritikerkår som har sågat den, vilket är intressant i sig. 
Filmen heter Det sista han ville (The Last thing he wanted, Netflix 2020), baserad på en bok från 1996 av journalisten och författaren Joan Didion och med manus av Dee Rees och Marco Villalobos. 

Anne Hathaway har huvudrollen och Willem Dafoe spelar hennes pappa. Ben Affleck har en roll där hans svettiga teflonutseende speglar det jobb han har; personifierar allt som är fel med USA:s imperialistiska utrikespolitik och har för länge sedan glömt både samvete och skrupler.
Jag får påminna mig själv om att det här ska bli en recension. Det är svårt att veta hur jag ska börja, det är komplicerat, precis som den här filmen som har fått så mycket negativ kritik, främst från manliga kritiker. Är det en slump? 
Jag läser i Rolling Stone hur Peter Travers sågar filmen. Främst verkar det vara för att Anne Hathaway, som har huvudrollen, inte får vara så vacker och glamorös som hon kan vara. 
I filmen ser hon ut som en kvinna som kan ta vara på sig själv, hon är svettig och solbränd efter många år som reporter i Centralamerika. Elena, som hon heter i filmen, är envis, kaxig, modig och ger aldrig upp. 

Dee Rees, som har regisserat filmen, vet hur det är att inte tas på allvar, trots flera filmer och en Oscarsnominering. Här har hon medvetet behållit känslan från Didions bok, där man inte förrän på slutet kan se det komplicerade spelet bakom kulisserna, se hur politiker och säkerhetstjänst berättar en sanning som passar de amerikanska högerextrema och det konservativa USA. 
I filmen skildras händelser som sedan i verkligheten blev Iran-Contrasaffären, eller Irangate, som efter Watergate är den värsta Vita Hus-skandalen. I november 1986 briserade den politiska skandalen att amerikanska tjänstemän och säkerhetstjänster i hemlighet hade sålt vapen till Iran, trots vapenembargo. 
Dessutom hade man sedan gett Contras och andra antikommunistiska grupper minst 48 miljoner dollar (och vapen), i hemlighet. Kongressen hade förbjudit vidare stöd till Contras, men även om det inte gick att bevisa hade man stöd av president Ronald Reagan och hans administration.

Det här är inte en enkel thriller med de klichéer vi har vant oss vid, tvärtom. Med rötter i 1970-talets anti­etablissemang och ifrågasättande av makten, av samhällets normer och av USA. Det utspelas på 1980-talet med en slags nyfascism och cynisk realpolitik. Journalistens sökande efter sanningar, svar på vem och varför leder henne in i en verklighet där hon får svårt att hålla balansen. 
Joan Didion skriver om världar inuti andra världar, om komplicerade känslor och motiv hos människor, långt bortom deras roller. 
Den här filmen som har sågats för att vara krånglig tillhör de filmer som ofta har gjorts av kvinnliga regissörer och producenter, vilka senare hyllas som nyskapande och blir klassiker. 
Didion är expert på att beskriva kvinnlig ambition, att vara rak på sak om vad som driver oss. Elenas lätt utbrända, traumatiserade journalist blir bara en bricka i det smutsiga politiska spel som USA fortsätter att spela än idag.
Filmen inspirerar till fortsatt sökande, man vill veta mer om bakgrunden till politiken, till Centralamerikas explosiva historia med mera, vilket är bra!