Dödens hav: Då Östersjön, idag Medelhavet

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

En promenad längs stranden kan leda till oväntade upptäckter. För Mirja Arnshav ledde en promenad längs den gotländska stranden till att hon träffade på en halvt uppruttnad upp- och nedvänd båt. Vid närmare studier kunde hon konstatera att den inte var byggd i Sverige. Den visade sig härstamma från Baltikum. Det fick henne att fundera över hur den kommit dit. Hon började forska i ämnet och hennes forskning och vad hon fann ligger till grund för en utställning som nu och fram till årsskiftet visas på Sjöhistoriska muséet i Stockholm, Flykten från Baltikum.

Under andra världskrigets slutskede flydde 30-40 000 människor undan tysk eller sovjetisk ockupation. En del flydde under ganska ordnade förhållanden, andra flydde i egen båt, medan andra flydde oorganiserat i överfulla småbåtar. De samlades i snårskogen vid havet och väntade på en plats ombord på en båt.
Uppbrottet kunde då ske snabbt, som en då fyraårig flicka berättar. När tillfället kom kände hon att hon behövde kissa. Mamman sa att hon inte hann, så hon var tvungen att kissa på sig.

Utställningen visar bilder på vrak längs den svenska kusten, de vanligaste flyktrutterna, berättelser från de som var med, de som var barn och ungdomar då samt föremål som finns kvar från flykten. Det är allt från en kär nalle till en symaskin. Man tog med sig det man trodde sig behöva vid framkomsten eller saker av sentimentalt värde. De som väntade vid stränderna kunde inte ta med så mycket i de överfulla båtarna.
Man blev tvungen att lämna en hel del på land. Andra blev tvungna att dumpa ägodelar i havet när de överfulla båtarna råkade i sjönöd. Många kom alltså till det nya landet med i stort sett bara kläderna på kroppen.

Så är situationen idag för alla som tvingas fly över havet. Den största flyktingströmmen var i september 1944. Som vi vet efter Estoniakatastrofen är Östersjön inte alltid att leka med den tiden på året.
Alla kom inte fram. Längs Sveriges östkust kan man hitta halvt uppruttnade flyktbåtar som den som Mirja Arnshav hittade. En del har naturligtvis övergetts när de väl tagit passagerarna till säkerhet. Andra har flutit i land efter att passagerarna förolyckats. En upp- och nedvänd båt tyder på en förlisning. Hur många som dog till havs är omöjligt att säga.

Jag kom osökt att tänka på det en afghansk flykting sa: ”Det var fyra båtar som startade. Två kom fram.” Det är en modern parallell till flykten från Baltikum, flykten över havet, nu Medelhavet eller Engelska kanalen. Människor är nu som då beredda att riskera sina liv i hopp om en framtid i säkerhet.
Utställningen är väl värd ett besök. Paralleller till dagens situation tränger sig obönhörligt på. Allt flyktingarna har måste lämnas bakom sig – inte bara ägodelar, utan också familj och vänner samt allt man känner till. Liksom 2015 hälsades flyktingarna välkomna av en majoritet svenskar.

Det fanns då, som nu, de som ansåg att flyktingarna tog jobben från svenskar och därför inte borde få stanna. Många i Sverige kunde inte sätta sig in i förhållandena som flyktingarna kom från. Man såg allt ur ett svenskt perspektiv. Det påminner också om dagens situation. Inget är nytt.

Medelhavet – där Fort Europa dödar världens flyktingar

26 085 flyktingar är saknade över Medelhavet sedan 2014. Samtidigt har 250 personer häktats, utretts eller åtalats för att ha bistått flyktingar mellan 2015 och 2019. År 2017 avslöjades det att flyktingar har sålts som slavar i Libyen. Slavhandeln pågår fortfarande. Mer än 24 684 personer som fångades upp i Medelhavet tvingades tillbaka till Libyen 2022, enligt Human Rights Watch.
Idag har över 100 miljoner människor, 1 procent av världens befolkning, tvingats fly sina hem undan krig, hunger och förföljelser. Bara en bråkdel av dem söker sig till Europa, och ännu färre lyckas nå ett EU-land för att söka skydd och asyl. De allt farligare flyktvägarna, som är en följd av att EU har flyttat Fort Europas gränser till Afrika och exempelvis Turkiet, utsätter allt fler för livsfara.