Ett rasistiskt terrordåd – aldrig igen

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Den 22 juli 2011 mördade terroristen Anders Behring Breivik 77 personer på Utøya. Iklädd polisuniform jagade och sköt han unga deltagare på AUF:s sommarläger. 
Ali Esbati är en av de överlevande. Hans bok 10 år efter Utøya skärskådar terrordådets koppling till rasism, islamofobi och samhällsutvecklingen i stort.

Det är inte svårt att förstå att projektet med boken har tagit tid. Det är en personlig bok med en stark berättelse, och samtidigt ett viktigt inlägg om dagens rasism. De kapitel som behandlar timmarna på flykt undan Breivik är lika realistiska som skräckfyllda. Här finns grupper av ungdomar som springer undan skotten, den unga kvinnan som skjutits i ansiktet, två 10-åringar som får hjälp att hålla sig undan, en flytväst i vattnet som visar sig vara en död kropp. 
Ali Esbati, tidigare ordförande i Ung Vänster och idag riksdagsledamot för Vänsterpartiet, bodde 2011 sedan några år i Oslo och var inbjuden att föreläsa på det traditionella sommarlägret som Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF håller på Utøya. Under föreläsningen kommer information om ett bombdåd i centrala Oslo. Åtta personer dödades i vad som ingen ännu visste bara var inledningen. En halvtimme senare anlände Anders Behring Breivik till Utøya.
Ingen kunde föreställa sig omfattningen av hans mördande. När Ali Esbati räddas med båt, sedan polisen till sist anlänt, tror han sig veta att antalet döda är fler än två. Senare, i bil på väg hem, förstår han att radionyheterna talar om åttio döda, inte åtta som han först trott att de sa.
Dådet blir också personligt. I polisförhören och senare under rättegången framgår att ett av Behring Breiviks främsta hatobjekt är Ali Esbatis sambo Marte Michelet, som terroristen benämner som ”en av de mest av de mest extrema kommunisterna i Norge”. Marte är gravid, och den flicka de sedan får kallas av Behring Breivik för ”berberarabisk avkomma”. Direkt efter den 22 juli evakueras paret från sin bostad av säkerhetsskäl.

Bokens centrala fråga är, hur skapades Anders Behring Breivik? ”I det politiska universum Breivik rörde sig var han långt ifrån ensam”, konstaterar Ali Esbati. Han visar hur Fremskrittspartiet (FrP) satte tonen i en stor del av den politiska debatten i Norge, särskilt 2008-2009. Under samma tid startar terroristen sina förberedelser.
FrP-ledaren Siv Jensen drev kampanj mot ”smygislamiseringen” av Norge. Hon använde ofta Sverige som avskräckande exempel, påstod till exempel att ”sharialagen fullständigt tagit över” i Malmö. Andra norska media talade om Rinkeby som en krigszon, ”Sveriges Mogadishu” (Somalias huvudstad).
FrP började och följdes snart av ledarsidor i högertidningar. De påstod att det handlade om att ”våga ta debatten”, ”våga tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem”.
Andra partier följde efter, även socialdemokratiska Arbeiderpartiet, i att fördöma de ”främmande” som sades bryta mot norsk kultur. Även tidningen Klassekampen, där Ali Esbati var debattredaktör, ansåg på ledarsidan att FrP väckt en viktig fråga.
Det är svårt att läsa boken utan att tänka på den senaste tidens debatter i Sverige. Moderatledaren Ulf Kristersson, som 2018 sa att M inte kunde samarbeta med Sverigedemokraterna på grund av de stora skillnaderna i värderingar, anser idag ”att invandringen i Sverige har blivit en belastning” (intervju med Sveriges Radio den 7 juli 2021). Detta en vecka efter att han betonat att M och SD har stor samsyn.

I samhällets brister finns jordmånen för rasistisk och högerpopulistisk propaganda.

I Norge fanns en ledande skribent och agitator inom ”kontrajihad” på internet, alltså de som varnade för att muslimer och islam var på väg att genom jihad (de menade krig) ta över Europa. Peder ”Fjordman” Jensen drev linjen att muslimer måste ”permanent avlägsnas” från Norge. En annan möjlighet var att bomba islams heliga städer Mecka och Medina.
Timmarna innan terrordåden mejlade Behring Breivik ut ett manifest på 1 516 sidor samt la upp en film på Youtube. Det mesta i manifestet var kopierat av andra högerextrema rasister och islamofober. Temat var att Europa måste driva en civilisationskamp för sin överlevnad.
Hatet gäller inte enbart muslimer. Ännu värre var ”förrädarna” – socialister, ”kulturmarxister”, feminister och ”PK-eliten”. Under rättegången sa Behring Breivik att det handlar om att först ta den militära och politiska makten, sedan ”ta itu” med muslimerna. Han jämförde AUF med Hitlerjugend.
Islamofobin odlas och understöds av samhällets toppar, bland dem ”terrorexperterna”. 
Den 22 juli 2011 kommenterade den ständigt anlitade Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan till NRK att det var ”troligen al-Qaida” eller en ”lokal gruppering från invandrarmiljöer”. Hans kollega Magnus Norell sa till Expressen att ”Islamister har inte svårt att hitta motiv”. 
Ali Esbati visar hur dåden den 22 juli kallades ”terror” 35 gånger de första timmarna i norsk radio-tv, fram till att Behring Breiviks identitet blev känd, och bara två gånger därefter. 

Inför rättegången ansåg den första psykiatriska undersökningen att Behring Breivik var ”otillräknelig”. Ett argument var hans användning av ”udda termer”. I själva verket var det vanliga begrepp i de högerextrema miljöerna, vilket Mattias Gardell vittnade om i rättegången. Nästa utredning avfärdade mycket riktigt idéerna om att terroristdådet skett under någon form av psykos. 
Under rättegången underströk Behring Breivik och hans advokater också att han agerat planerat och medvetet. Han gjorde också entré med en facisthälsning i rättegångssalen. 
I sitt manifest hyllade Behring Breivik Peter Mangs, som mördade två och sköt ytterligare minst åtta personer i Malmö 2003-2010, som ”den störste motståndsmannen i Skandinavien efter det andra världskriget fram till den 22 juli”. I boken om Mangs, Raskrigaren, berättar Mattias Gardell hur polisen inte såg att att attentaten hade samma gärningsman och domstolen senare nonchalerade hans nazistiska åsikter. 
Ali Esbati visar hur detsamma skedde senare när Anton Lundin Pettersson dödade tre personer i ett attentat på skolan Kronan i Trollhättan, 2015. Den tydliga politiska grunden, nazism och rasism, tonades ner på ett sätt som aldrig sker efter islamistiska dåd. Då uppmanas muslimer ta avstånd, medan nazistdåden beskrivs som tragedier.

Till minne av offren på Utøya. Tio år senare har ”de partier som bärs fram av och driver på rasistiska föreställningar stärkt sina positioner” (Foto: Kim Erlandsen / NRK).

Terrordådet för tio år sedan besvarades med en mycket stark motreaktion. Tre dagar senare, den 25 juli, samlades en miljon deltagare på Norges gator. Chock och sorg gjorde att idén att ha tåg av rosor fick starkt stöd. 
För samhällets toppar ingick det i en strategi att inte politisera terrordådet. Vi ska ”akta oss för att dra alltför många och alltför bastanta slutsatser”, sa statsminister Jens Stoltenberg i en typisk kommentar.  
Ali Esbati konstaterar: ”Det är som att det i norsk offentlighet snabbt utkristalliseras en oskriven regel om att diskussioner om Breiviks politiska ståndpunkter inte bör peka på eller stöta mot Frp”. Medan verkligheten var den motsatta: 
”Det var främst – om än inte uteslutande – genom Fremskritts­partiet, inte minst några av dess mest aktiva toppolitiker, som konspirativa, ’kontrajihadistiska’ troer och utsagor fann sin väg rakt in i den politiska debattens centrum.”
Det fruktansvärda dådet och den stämning mot rasism som uppvisades direkt efter borde självklart ha lett till en massiv kampanj mot rasism och FrP. Men ledningen för Arbeiderpartiet ville behålla kontrollen och uppträda som representanter för staten snarare än arbetarrörelsen och antirasismen.
Den officiella 22 juli-kommissionen betonade också hur polis, stat och regering agerat under terrordåden, inte Behrings Breiviks politik. Att den rasistiska politiska grunden tonades ner och FrP kom undan kritik gjorde att rasisterna snart tog över debatten igen. I Stortinget anklagade FrP makabert nog AUF för att ”spela offer”. Överlevande från Utøya utsattes för hot och hat. 
Normaliseringen av FrP fortsatte och 2013, två år efter terrorn, blev partiledaren Siv Jensen finansminister i en koalitionsregering med Høyre. 

”Tio år har gått sedan dess, sedan det verkligen hände. Under de tio åren har de partier som bärs fram av och driver på rasistiska föreställningar stärkt sina positioner och satt sin prägel på det politiska landskapet i Norge och Sverige”, beskriver Ali Esbati. En stor del av boken handlar om rasismen och dess effekter. 
Han konstaterar att högerpopulismen är det senaste politiska uttrycket för dem som försvarar dagens ekonomiska system. De personliga banden mellan kapital och rasistisk politik handlar till exempel om Johan Jakobsson, kommunikationschef på Svenskt Näringsliv, en av arkitekterna bakom försöken att driva Folkpartiet/Liberalerna i dansk riktning. 
”I princip varje politisk och social frågeställning graviterar mot att handlar om migration och invandring, om invandrare och barn (och barnbarn) till invandrare.” Dessa ska kontrolleras, begränsas, studeras och hanteras, sammanfattar han hur den politiska debatten vridits högerut.
I Norden har den här utvecklingen gått längst i Danmark, där Socialdemokraterna och traditionella borgerliga partier tävlar med Dansk Folkeparti om att lägga fram de värsta förslagen. Partierna i  Norge och Sverige följer i samma spår. Det gör även stora delar av media, till exempel SVT:s Agenda.

Rasismen är en del av det kapitalistiska samhälle som måste avskaffas och ersättas av demokratisk socialism.

Ali Esbati påminner om att Moderaterna tog stora steg i den här riktningen redan 2008. En speciell M-konferens betonade behovet att vara ”tydliga med vad som gäller i Sverige” och att den som bryter mot lagen inte skulle kunna använda religion eller kultur som ursäkt. Ett påhittat problem för att peka ut invandrare. Moderaternas vändning försenades av finanskrisen, men är nu fulländad. 
Ali Esbati ger konkreta exempel på återkommande rasism från sina egna och familjens erfarenheter. Han visar hur rasismen formar livet, möjligheter till arbete och bostad, hälsa och levnadsstandard. Att ”erkänna de problem som finns” och ”våga ta debatten” borde handla om det som verkligen underminerar välfärden – de växande skillnaderna i livsvillkor. I samhällets brister finns jordmånen för rasistisk och högerpopulistisk propaganda.
Ali Esbati visar också helt korrekt hur flyktingpolitiken har gett rasisterna grogrund. Från Socialdemokraternas ”Luciabeslut” om att ta emot färre flyktingar 1989, som banade väg för rasistpartiet Ny Demokratis inträde i riksdagen två år senare, till Löfvens vändning och chockdoktrin 2015, som drev officiell svensk politik kraftigt högerut. 

10 år efter Utøya är en bra och viktig bok, som skulle tjänat på att ge fler konkreta exempel på antirasistiskt motstånd, hopp och solidaritet, liksom gemensamma intressen och gemensam kamp för unga och arbetare som nämns men inte utvecklas. Till exempel hur Lasermannens skjutningar 1991-92 fick ett mäktigt svar när vi i Koalitionen mot rasism samlade 10 000 i Kungsträdgården och stoppade nazistmarschen den 30 november 1991, något som för en tid tryckte tillbaka den tidens rasism. Även de stora mobiliseringarna i Kärrtorp 2013 och Göteborg 2017 stärkte motståndet mot rasism.
”Den rasistiska hets som idag bedrivs mot muslimer kan inte på samma sätt som tidigare brukas mot judar eller svarta”, skriver Ali Esbati, och hänvisar till  ”en historiskt upparbetad social anständighetsnivå”. 
Det kräver ytterligare förklaringar – hur arbetarrörelsen, antirasistisk kamp och kvinnokamp tvingat tillbaka högern och rasismen. Som konstateras i boken, ”det går inte att informera bort detta hot”, och att andra än staten, till exempel fackföreningarna, har ett stort ansvar. En viktig iakttagelse är att antirasismen är stark bland unga.
Det behöver också betonas att rasism och reaktionära idéer återkommer när kampen och vänstern försvagas. Samhället måste i grunden förändras. Ali Esbati borde varit tydligare än att tala om ”reformering av ekonomin och omfattande omfördelning av resurser”. Rasismen är en del av det kapitalistiska samhälle som måste avskaffas och ersättas av demokratisk socialism.
Det vore mycket bra om bokens underrubrik, ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle”, kan sätta tonen i fortsatta diskussioner.

Författare: Ali Esbati
Förlag: Leopard
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 316

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!