EU:s kris djupare än någonsin

Ytterst visar EU-krisen att på kapitalistisk grund finns ingen möjlighet att förena Europas länder (Foto: CC0).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I veckan ska EU diskutera förslaget till en ny flerårsbudget för 2021-2027. Inför budgetförhandlingarna har en ny strid blossat upp om hur och i vilken mån EU ska stötta de enskilda medlemsländernas ekonomier. Under våren har flera försök gjorts för att nå enighet i denna fråga, men alla har misslyckats.

Mycket pekar mot att budgetförhandlingarna slutar i en liknande oenighet, trots att den tyska och franska regeringen, EU:s två dominanter, gemensamt har lagt förslaget om att EU ska upprätta en tillfällig återhämtningsfond på 500 miljarder euro (omkring 5 300 miljarder kronor). Pengarna till fonden ska gå till hårt drabbade EU-länder i form av bidrag, och fondens medel ska EU gemensamt låna upp och lånen ska också gemensamt återbetalas av alla 27 medlemsstaterna. Detta kommer att belasta och öka EU:s kommande budgetar. 
De gemensamma lånen betyder också någon form av euroobligationer, vilket den tyska regeringen tidigare alltid har avvisat. Alla medlemsstater ska dock enligt förslaget förbinda sig att bedriva en ”sund ekonomisk politik och en ambitiös reformagenda”, det vill säga en fortsatt högerpolitik.

När det tysk-franska förslaget presenterades den 19 maj hälsades det av såväl finansmarknaderna som flertalet kapitalistiska kommentatorer. Lovorden var många och översvallande: ”Ett historiskt steg”, skrev Financial Times, ”Merkel (Tysklands förbundskansler) och Macron (Frankrikes president) visar vägen framåt i coronatider”, skrev tyska Der Spiegel och Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson menade att ”detta förslag sätter EU i rörelse igen”. 
Det fanns till och med de som drog liknelser med 1700-talet, då den amerikanska federala regeringen enades om att ta på sig skulderna från frihetskriget mot det brittiska imperiet. Det var ett beslut som bidrog till att forma dagens USA som nation. Men den liknelsen haltar på alla områden – EU är ingen federal nation och varje ytterligare steg idag mot ökad federalism och överstatlighet inom EU möter motstånd från allt mer nationalistiska regeringar som i skydd av nationalstaten strävar efter att gynna det egna landets kapitalism.
Visserligen utgör den hårdnade rivaliteten och maktstriden på världsarenan en press på EU-regeringar att komma samman och ständigt försöka återuppliva processen mot ökad integrering, men varje steg i den riktningen tenderar att snabbt undergrävas av kapitalismens kris och nationalstaten som till följd av krisen får en allt mer framträdande roll. 
De utfästelser som görs om att ”vi ska göra allt som krävs” för att rädda EU och dess medlemsstater blir därför inte skrivna i sten. 
Till sist kan den fortsatta krisen i kombination med de politiska villkor som reses för att medlemsstater ska få stöd resultera i sådana motsättningar att svaga regeringar, ställda mot väggen, inte ser någon annan möjlighet att rädda sig kvar vid makten än att beträda en väg som leder bort från EU och euron. 

Enligt Merkel är coronakrisen EU:s största utmaning någonsin och i förlängningen kan krisen leda till att EU börjar falla samman och att eurozonen spricker. Ställd inför det perspektivet och med insikten om att det blir hennes efterträdare som får uppgiften att försöka genomföra förslaget om det någonsin realiseras, valde Merkel och den tyska regeringen att ge upp motståndet mot krisstöd i form av bidrag som gemensamt upplånas och betalas av medlemsländerna. 
Tidigare har den tyska regeringen och EU haft inställningen att krisstöd ska ges i form av lån, som mottagarländerna återbetalar, samt stödinsatser från Europeiska centralbanken (ECB). Det sistnämnda har dock den tyska författningsdomstolen rest invändningar mot. I början av maj slog den tyska författningsdomstolen fast att ECB:s stödköp av euroländernas statsobligationer kan strida mot den tyska konstitutionen och bryta mot EU-fördraget som säger att euroländer inte får subventionera andra euroländers statsskulder. 
Det i sin tur kan också ha varit en orsak till den tyska regeringens omsvängning. En annan är att den tyska regeringen inte ville framstå som ansvarig för att inte särskilt krisdrabbade länder som Italien inte får det stöd man har begärt. 
Det har resulterat i att en klar majoritet av italienarna nu anser att EU-medlemskapet är mer negativt än positivt samt att en tredjedel (35 procent) vill att landet överger euron, mot mindre än en fjärdedel (23 procent) för några månader sedan,

För Macron, som nyligen förlorade den egna majoriteten i parlamentet efter ytterligare avhopp från det egna regeringspartiet och vars popularitet fortsatt att rasa under coronakrisen, är förslaget ett försök att vinna stöd på hemmaplan och upprätthålla skenet av att det är Frankrike som sätter tonen inom EU.
Men oavsett skälen till det tysk-­franska förslaget är det långt ifrån tillräckligt. Till det ska läggas att det redan från första stund stod klart att det inte finns den enighet som krävs för att förslaget i sin nuvarande form ska bli verklighet. 
Samma dag som förslaget lades fram deklarerade de så kallade ”sparsamma fyra” – regeringarna i Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike – att man var emot. 
Under den gångna helgen presenterade de fyra regeringarna sitt eget motförslag, som innebär nya krislån, inte bidrag, till enskilda medlemsstater. Dessa lån ska som tidigare betalas av låntagarländerna. 
I ett gemensamt uttalande, med tydlig adress till Merkel och Macron, säger de fyra ländernas regeringar att ”vi inte kan gå med på några instrument eller åtgärder som leder till en gemensam skuldbörda eller betydande ökningar i EU:s budget”.  
Med två helt motsatta förslag tycks det inte finnas ett annat utfall än att budgetförhandlingar slutar i att de avgörande besluten skjuts på framtiden i väntan på en kompromiss som ska rädda ansiktet på de olika regeringarna.  
Men även om EU-ledarna snabbt skulle lyckas bli eniga om hur nästa stödpaket ska utformas väntar nya EU-kriser. 

Krisen inom EU, särskilt i fråga om Italien, är den djupaste någonsin. Den italienska ekonomin, EU:s tredje största, beräknas krympa med 15 procent under årets första sex månader, budgetunderskottet som andel av BNP är nu lika stort (drygt 10 procent) som Greklands var under det svåraste året 2011 och statsskulden är på väg att öka till 160 procent av BNP.  I mitten av maj uppskattades att 11,5 miljoner anställda, hälften av landets officiellt sysselsatta, förlorat sin löneinkomst.
Italien tvingas också ta allt dyrare lån när underskotten växer och kreditbetyget sänks.
En fortsatt snabbt fördjupad kris i Italien eller Spanien, EU:s fjärde största ekonomi, innebär att EU och euron kan stå inför en betydligt värre kris än 2009-2011 då flera euroländer sattes under tvångsförvaltning. Att dessa länder nu öppnas igen innebär att det som den italienska regeringen benämner som en “kalkylerad risk” kan visa sig bli en ödesdiger risktagning som leder till ny smittspridning och ekonomisk kollaps.

Ytterst visar EU-krisen att på kapitalistisk grund finns ingen möjlighet att förena Europas länder. För en tid, när ekonomin växte och med stimulans från kapitalets globalisering, kunde EU ständigt ta nya steg mot ökad integrering och därmed delvis och tillfälligt övervinna nationalstaternas begränsningar.
Men den tiden är nu förbi och istället för ökad integrering stärks de motsatta trenderna – splittring och att EU paralyseras allt mer.
Bara arbetarklassens kamp, organisering och solidaritet kan riva ner de hinder som står i vägen för att förena Europa länder. Nej till kapitalets EU och EMU – för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!