Finlands marknadshyror: Ingen bostadskö för rika – fattigare för alla andra

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Kanske kan SVT Agendas inslag om marknadshyra, med avstamp i ett reportage från Husby och gräsrotskampanjens varningar för ännu värre fattigdom, trångboddhet och bostadssegregation, innebära att motståndet äntligen börjar tas på större allvar även i media. Det finska exemplet med marknadshyror förskräcker.

I den efterföljande debatten mot Nooshi Dadgostar (V) använde Nyamko Sabuni (L) de marknadshyror som 1995 infördes i Finland som ett exempel på att sådana skulle öka byggandet av bostäder för hushåll med ”hög betalningsvilja”. Därmed skulle enligt Sabuni nya flyttkedjor även friställa billigare bostäder till mindre bemedlade. 
Det är ett påstående om bostadsflyttkedjor som enligt en litteraturstudie av bostadsforskare vid Malmö universitet (Markus Rasmusson, Martin Grander och Tapio Salonen, 2018) helt saknar stöd. Rörligheten bland hyresgäster är redan mycket högre än bland ägare av villor och bostadsrätter.

Bostadskrisen gäller inte de rika. För de som har råd att betala och låna dyrt råder ingen bostadsbrist. De flesta av dem kommer hellre att köpa en bostad, som också på alla sätt gynnas av statliga skatteregler. Höginkomsttagare som flyttar till en nybyggd hyresrätt i Stockholm kanske lämnar en billigare lägenhet efter sig på en ort där efterfrågan inte är lika stor. 
Sanningen är att de finska marknadshyror, som inneburit mycket kraftiga hyreshöjningar, bara omfattar drygt halva beståndet av hyreslägenheter. 
Det finns därutöver i Finland ideella (allmännyttiga) så kallade ARA-bostäder. Det är en form av social housing som stöds av betydligt mer omfattande regleringar och subventioner från den finska staten än den svenska staten ger till svenska hyreslägenheter.

De finska marknadshyrorna har samtidigt blivit så tunga att bära för många medelinkomsttagare att de ”reduceras till låginkomsttagare”, har den finska nyhetsbyrån YLE berättat. Priserna har medfört brist på arbetskraft och kan ”bidra till att nativiteten sjunker ytterligare”.
– Det blev inte fler hyresrätter, men dyrare att bo, konstaterade till och med Sveriges finansminister Magdalena Andersson om de finska marknadshyrorna i Sveriges Radio så sent som 2017.
Enligt Sabunis och Timbros nyliberala myter skulle marknadshyror göra bostadsmarknaden mer flexibel. Vad de i suveränt klassförakt menar är att högre marknadshyror ska tvinga hyresgäster att tränga ihop sig ännu mer än de redan gör, så fler får plats.
Som Sven Bergenstråhle och Peder Palmstierna har påpekat i Arena Essä har ordet rörlighet blivit ”ett kodord för att dagens hyresgäster ska tränga ihop sig för att ge plats för personer med större plånbok”. ”Hyresgäster med låga inkomster anses ibland till och med snylta på ett boende som andra med högre inkomster anses har rätt till.” 

För de som har råd att betala och låna dyrt råder ingen bostadsbrist.

Det mesta talar för att dagens nybyggnadshyror redan ligger i nivå med eller mycket nära marknadshyror. Det fastighetsägarna är ute efter, men av taktiska skäl mörkar, är att hyrorna i de hus som byggs idag över tid inte ska kopplas till förhandlingar med hyresgästföreningen om en bruksvärdering. 
De ska istället kopplas till ännu högre kommande nyproduktionshyror och ett snabbare genomslag i hela beståndet med hjälp av ett nytt tariffsystem som kopplar hyror i nybyggen till kommande nybyggnadspriser. I samma riktning ska faktorer som läge, standard och fortsatt fri hyressättning efter renoveringar av tomställda lägenheter pressa.
Förutom av bankernas, byggherrarnas, fastighetsbolagens och deras alltmer kräsna investerares krav på feta vinster påverkas byggandet av statliga skatte- och avskrivningsregler, planregler, markpriser och avgifter, generella och individuella stöd till boende, konjunkturer och flyttmönster. 

Det är enligt Hyresgästföreningen i snitt 4,000 kronor billigare att bo i en nybyggd bostadsrätt på 70 kvadratmeter än att bo i en ny hyresrätt. Centrala krav är då att den grovt orättvisa favoriseringen av ägda boendeformer framför hyresrätter genom borttagen fastighetsskatt, ränte-, RUT- och ROT-avdrag etc inte bara upphör, utan vänds till sin motsats. 
I en ny social bostadspolitik som inriktas på att bygga bort den extrema bostadsbristen och trångboddheten hos dem som inte har råd att köpa och låna har marknadshyror ingen plats.
För det krävs istället en demokratisk planering för ett massivt byggande av allmännyttiga hyresrätter i samklang med en klimat­smart stadsplanering, statliga bolån och kommunala eller statliga byggbolag. Därmed skulle också ett mer industriellt byggande i hög grad kunna pressa byggkostnaderna.

Frågan måste ställas hur det i en tid av skenande klassklyftor, extremt segregerat boende, stor uppmärksamhet på mäns våld mot kvinnor, usla skolresultat och växande problem med gängkriminalitet i fattiga och trångbodda förorter alls är möjligt att lägga förslag som systematiskt skulle öka fattigdomen, klassklyftorna, trångboddheten och segregationen i boendet?