Föräldraförsäkringen näst på tur?

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

M, L, KD och SD kom i det ökända Tidöavtalet överens om att ”reformera” föräldraförsäkringen, men inte på vilket sätt. Nu meddelar socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) att föräldrapenningen ska kunna tas över av vem som helst som har en sjukpenninggrundande inkomst, en ändring som öppnar för ett skattefinansierat ”nanny-system”. Det är en genomgripande förändring med stora konsekvenser.
Istället för att reglera efter de verkliga behoven hos dagens familjer och föräldrar går man näringslivets intressen tillhanda som riskerar att öka klyftor och otrygghet.

Föräldraförsäkringen är ett samlingsbegrepp för flera socialpolitiska åtgärder i Sverige för föräldrar. Den består av föräldrapenning, 10 dagar som kan tas ut i samband med ett barns födelse, tillfällig föräldrapenning som tas ut när barnet är sjukt (vård av barn, VAB), mammaledighet, pappaledighet och rätt till förkortad arbetstid. Föräldraförsäkringen är individuell.
Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar för ett barn. I 390 dagar baseras ersättningen på den inkomst du har (dagar på sjukpenningnivå). De övriga 90 dagarna är ersättningen 180 kronor per dag (dagar på lägsta nivå). Om du har ensam vårdnad om barnet har du rätt till alla 480 dagar.
Föräldraförsäkringen infördes 1974. Den ersatte moderskapsförsäkringen som endast riktade sig till mammor. I och med föräldraförsäkringen kunde båda föräldrarna vara hemma med sina barn och få ekonomisk ersättning.

År 2016 reserverades en tredje månad för vardera föräldern. I slutet av 2022 tog män ut 30 procent av föräldrapenningen och kvinnor 70 procent. I Sverige behöver inte föräldrar strida för rätten att vara lediga med sina barn, jobba deltid eller vårda sjuka barn. Det är en lagstadgad rättighet.
Att föräldrar ska fördela ansvar för hem och barn lika är en central jämställdhetsfråga. Alla barn har rätt till en bra relation med sina föräldrar. Familjer ser olika ut och det är viktigt att föräldraförsäkringen gäller även för regnbågsfamiljer och familjer där föräldrarna har separerat och gått in i nya förhållanden.
Ensamstående föräldrar behöver få ökat stöd, och försäkringen måste också bli tillgänglig lättare för alla som idag saknar fast arbete, går på timmar eller jobbar obekväm tid. En del av föräldrapenningen kan idag överlåtas till vårdnadshavarens make/maka, sambo eller registrerad partner. När barnen blir sjuka kan också andra än föräldrarna, till exempel en mormor eller farfar, ta hand om dem med hjälp av den tillfälliga föräldrapenningen.

I slutet av 2022 tog män ut 30% av föräldrapenningen.

Regeringens nya förslag innebär en backlash för jämställdheten, riskerar att skapa en kvinnofälla och öka pressen på småbarnsföräldrar att låta någon annan ta hand om sina barn, särskilt på mansdominerade arbetsplatser där normen om föräldraledighet inte är lika etablerad.
Ett alltför flexibelt utnyttjande av föräldradagarna skulle leda till ett ”nanny-system”.
Svenskt Näringsliv trycker på för att få en mindre ”generös ledighetslagstiftning”, och får de som de vill och önskar blir det inte roligt. Catharina Bäck är socialförsäkringsexpert på Svenskt Näringsliv och sitter med i deras utredning om framtidens föräldraförsäkring. Hon anser att dagens ”generösa och flexibla lagar” måste förändras, helst koncentreras till endast de första två åren, så att inga föräldrar ska kunna vara hemma med sjuka barn eller ta ledigt för till exempel skolärenden.
Idag har föräldrar rätt att vara hemma med sjuka barn fram till 12 års ålder. Det så kallade näringslivet vill också att hela försäkringen ska vara individuell, mot idag när dagar är reserverade så att båda föräldrarna ska ha rätten att vara lediga med sina små barn.
Att främlingar kommer hem och tar hand om sjuka barn och föräldrar tvingas arbeta ses inte som ett problem. Får högern och näringslivet som de vill blir föräldraförsäkringen ett skattefinansierat extra bidrag till medel- och överklassen, likt dagens RUT- och ROT-avdrag.

Om man verkligen vill ”underlätta livspusslet” som regeringen hycklande hävdar behövs stora satsningar på förskola och fritids, minskade barngrupper, barnomsorg utanför kontorstid, rejält höjda löner och skrotade karensdagar, 6 timmars arbetsdag och gratis kollektivtrafik, samt höjda barnbidrag och sjukpenning.
När den materiella nöden raderas ut, när alla har mat, bostad, välfärd, trygghet med mera, skapas de bästa förutsättningarna för att också radera ut förtryck – ett förtryck som bara gynnar den härskande klassen. Men för att nå dit krävs kamp, organisering och en socialistisk demokratisk planering av ekonomin och alla viktiga beslut.