Offensiv 50 år: COP15, ett kapitalismens klimatfiasko

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Detta är en förkortad version av Offensivs kommentar till kapitalismens klimatfiasko i Köpenhamn, COP15, i december 2009 som publicerades i Offensiv den 5 januari 2010.
Vid COP15 i Köpenhamn genomfördes de dittills största klimatprotesterna någonsin. Den 12 december 2009 demonstrerade uppemot 100 000 på den danska huvudstadens gator.

USA:s president Barack Oba­ma kom till Köpenhamn likt en Ceasar, bara för att avslöjas li­ka skoningslöst som kejsaren i H.C. Andersens berömda saga Kejsarens nya kläder.
Medan det i sagan var en fattig pojke i folkmassan som först vågade ropa att kejsaren var naken, var det denna gång de uppåt 100 000 unga demonstranterna på den danska huvudstadens gator som först utropade kapitalismens klimatfiasko, med slagord som ”Vår planet, inte er profit”, ”Bla, bla, bla… Agera nu” och ”Systemförändring, inte klimatförändring”.
Att döma av Köpenhamn kan också kapitalismens fiasko le­da till en ny aktivism, kopplat till en fördjupad socialistisk medvetenhet.
Inga spinndoktorer i världen har kunnat framställa det 2,5-sidiga papper, det så kallade Copenhagen Accord, som till sist ”noterades” i COP15:s protokoll, men utan att antas, som ett framsteg. Det har också allmänt beskrivits som ett fiasko av press, miljöorganisationer och flertalet politiker, som startat en ny tävling i att skylla ifrån sig sitt ansvar.
Innehållet är så svagt att till och med den svenske miljöministern Andreas Carlgren (C) ett par veckor efteråt anser att ”det hade väl varit lyckligast om EU inte alls varit en del av den­na överenskommelse” (DN Debatt den 3 januari 2010).

Vad som präglade Köpenhamn var ett försök av Obamaadministrationen att i förhandlingar bakom lyckta dörrar med några av de mäktigaste klimatsyndarna få till stånd en överenskommelse som föll de rikaste och mäktigaste i smaken.
Kompromissen mellan Obama och Kinas ledare Wen Jiabao, med mer eller mindre motvilligt stöd av de övriga BASIC-länderna (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina) och EU var, som Andreas Carlgren påpekar, ”ett resultat av världens nya geopolitiska läge. Från olika håll sammanföll stormaktsintressena från USA och Kina”.
Därmed vred världens ledande koldioxidutsläppare USA och Kina, som båda har intresse av att ge sken av att leda för att kunna avleda alltför långtgående krav, initiativet ur EU:s händer.
Kompromissen kom för många delegationer i Syd som en chock. Särskilt som mötet till dess präglats av en tydligare konflikt än någonsin mellan delegationerna från ”rika och fattiga” länder, mot bakgrunden av den väx­ande oron över de redan tydliga konsekvenserna av klimatförändringarna för de fattiga i spåren av torka, skyfall, smältande glaciärer samt tilltagande brist på sötvatten och bördi­ga jordar.

Många upprördes över hur lätt USA och Kina lyckades flytta EU till baksätet och splittra de fattiga (Syd) ländernas klimatsamarbete – dels genom att köpa stöd från Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, och dels genom Hillary Clintons (USA:s utrikesminister) hot om att de som motsatte sig en överenskommelse inte skulle få del av de 100 futtiga miljarder dollar i årligt stöd till som utlovats till de fattiga ländernas klimatanpassning fram till år 2020 – och 30 miljarder dollar i ”startstöd” de två åren fram till 2012.
Den svenska högerregeringens statsminister Fredrik Reinfeldt och andra EU-ledare har i jakten på syndabockar, trots deras eget stöd till överenskommelsen, framför allt pekat finger dels mot Kina och dels mer svepande mot vad Reinfeldt kallat ”diktaturer” i tredje världen.
Mot detta står övertygelsen från många fattiga länder och miljörörelsernas sida om att fiaskot istället måste skyllas på hur USA och dess allierade i värdlandet Danmark och EU som lät de rikaste länderna kapa mötet för att därefter försöka pracka på de övriga deltagar­na det usla resultatet.
”Uppgörelsen” är trots sin bekännelse till 2 grader och ett vagt löfte om ett visst ekonomiskt stöd till klimatanpassning närmast innehållslöst när det gäller mål, etapper och medel. Varje stycke är fyllt av kryphål och självmotsägelser.

Mycket talar för att klimatfrågan under 2010-talet kan bli den enskilt viktigaste frågan.

Kapitalismens fiasko i Köpenhamn har fördömts i skarpa ordalag. ”Genom att skjuta upp handling har de rika länderna dömt miljoner av världens fattigaste folk till hunger, lidande och död medan klimatförändringarna accelererar. Skulden för den­na katastrofala utgång ligger helt på de utvecklade länderna”, förklarade Nnimmo Bassey, ordförande för Friends of Earth International.
Den alltmer antikapitalistiska klimatrörelsen uppmuntras också av den backlash som fiaskot i Köpenhamn betydde för de finansiella eliter som sett fram mot en marknad värd triljoner dollar för den konstlade handeln med utsläppsrätter (cap and tra­de), som ett sätt för de största nedsmutsarna av atmosfären att köpa sig fria genom billiga och svårkontrollerade åtgärder någon annanstans.
Vad vi såg på Köpenhamns gator kan ha varit ett nytt ”Seattle moment”, med avstamp för en ny sorts mer omfattande, kampinriktade och systemkritiska klimatrörelser, som in­te heller lät sig hämmas av den höga grad av repression som den danska polisen använde i Köpenhamn med politiskt stöd av den så kallade lymmellagen.
Polisen drog sig inte ens för att med batonger och pepparspray attackera en stor grupp delegater, som fyra dagar senare försökte ta sig ut ur konferenslokalerna på Bella Center för att ansluta sig till en Climate Justice-manifestation utanför.
Tilltron till att frivilligorganisationerna (NGO:s) med goda argument och exempel skulle kunna övertyga makthavarna genom ”progressiv lobbyverksamhet” för en ny sorts grönare kapitalism har fått sig en rejäl knäck.

De plakat som dominerade den stora klimatdemonstrationen med uppåt 100 000 deltagare lördagen den 12 december hade distribuerats av Greenpeace, men utan organisationens logo och med paroller som röstats fram via internet, som: ”Naturen kompromissar inte”, ”Det finns ing­en planet B”, ”Bla, Bla, Bla… Agera nu”, ”Ändra systemet, inte klimatet”, ”Klimaträttvisa nu”.
Talkörer som ”Vår planet, inte era profiter” och ”Systemförändring, inte klimatför­ändring” ekade längs gatorna.
Bland klimataktvister uttrycktes, om än i vaga ordalag, behovet av ett nytt samhällssystem som inte bygger på profiter och konkurrens samt behovet av en ny kamprörelse – en rörelse av rörelser – för det långsiktiga målet att främja vad som kallas en hållbar samhällsförändring.
Marxister måste fullt ut delta i en sådan rörelse för att till exempel försäkra att kampen för gröna jobb och en hållbar utveckling inte ställer arbetare mot arbetare.
Uppgiften är tvärtom att presentera förslag som tacklar såväl kapitalismens ekonomis­ka kris och arbetslöshet som dess existentiella miljökris genom att socialisera och ställa om till exempel banker, transporter, tung industri och bygg- och bilföretag till en klimatanpassad produktion och konsumtion under arbetarnas kontroll.

Mycket talar för att klimatfrågan under 2010-talet kan bli den enskilt viktigaste frågan, som för en hel ny generation inpräntar nödvändigheten av global socialism och demokratisk planhushållning som enda alternativ till kapitalismens urartning till rent barbari.
Det momentum som byggdes upp till de oväntat stora mobiliseringarna i Köpenhamn kan förhoppningsvis nu bära vidare till fortsatta protester vid klimattjuvarnas möte i Frankrike i april-maj, FN-processens halvårsmöte i Tyskland i juni och COP16 i november i Mexico City.