Högerkurs bakom regeringskrisen

– ta kamp mot det blåbruna hotet

Trots att Magdalena Andersson avgick bara sju timmar efter att hon blivit vald till Sveriges första kvinliga statsminister lär hon komma tillbaka för att leda en extremt svag S-regering.

av Per Olsson // ur veckotidningen Offensiv

Onsdagen den 24 november blev historisk. Det finns knappast någon dag i landets historia, och inte heller internationellt, som varit så fylld av politiska vändpunkter. De etablerade partierna och särskilt Socialdemokraterna, befinner sig i en djup kris. Den politiska krisens grundorsak ligger i alla partiers högerkurs, som är kopplad till deras försök att rädda det krisande kapitalistiska systemet. Bara förnyad kamp underifrån som sår fröet till en ny kämpande arbetarrörelse – med ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar – kan visa en verklig väg framåt.

Dagen inleddes med att Magdalena Andersson (S) valdes till ny statsminister och blev landets första kvinna på den posten. Men bara sju timmar senare lämnade den nye statsministern in sin avskedsansökan efter att S-MP-regeringens budgetförslag röstats ned och Miljöpartiet beslutat att lämna regeringen. Det mesta pekar dock på att Magdalena Andersson kan komma tillbaka som statsminister och att Socialdemokraterna ensamt bildar en ny, ytterst svag regering som tvingas styra på nåder av andra partier. En ny eventuell S-regering blir därmed en expeditionsregering som endast kan sitta kvar eftersom inget parti önskar ett extraval bara några månader innan ordinarie val. Dessutom klargör Centerns nej till S-MP-regeringens budget och exempelvis Miljöpartiets avhopp en positionering inför valet som inte kommer att underlätta för regeringen att få stöd. Överhuvudtaget är dagens regeringskris också en startpunkt för valrörelsen och hotet från de blåbruna framträder allt tydligare efter att riksdagen igår (den 24 november) röstat ja till Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma budgetförslag.

 ”För första gången någonsin får Sverigedemokraterna inflytande över delar av statsbudgeten. Tillsammans med M och KD river SD upp delar av Magdalena Anderssons produkt – vilket innebär att det nu blir sänkt bensinskatt och jobbskatteavdrag. Men också mer pengar till rättsväsendet och mindre till socialförsäkringar”, sammanfattade Göteborgs-Posten den 24 november.
Som Offensiv skriver i veckans nummer är de blåbrunas budget i stora drag en SD-budget fylld av skuldbeläggning och attacker mot flyktingar, särskilt nyanlända: asyllagstiftningen ska anpassas efter den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten. Fler utvisningar och avvisningar ska verkställas genom en intensifierad polisjakt. Välfärdstjänsterna ska begränsas med början för nyanlända. Vidare aviserar budgeten ett bidragstak som ska vara så lågt att bidraget endast “räcker till att ställa mat på bordet och betala sin hyra”, enligt Moderaterna som först väckte förslaget.

Det är en budget mot klimatet och för fortsatta utsläpp och skogsskövling. Bensinskatten sänks med 50 öre samtidigt som de privata skogsägarna ges ökat skydd och fria händer att fortsätta avverkningen av fjällnära skog. Budgeten drar också ned på subventioner till byggande, vilket minskar nybyggnation av hyresrätter. 
De blåbrunas budgetmotion är ”ett genombrott för SD”, enligt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. En annan av SD-rasisternas pampar, Oscar Sjöstedt, partiets ekonomisk-politiske talesperson, menade i en kommentar till SVT i förra veckan att:
– Det här är enbart ett preludium (början) för vad som komma skall. 
Det är en början som varslar om vad som hotar och som måste besvaras med kamp för jobb, bostad och välfärd till alla – låt rika och storbolag betala.

Efter att Centern fått mer än de hoppats på av regeringen och nyligen också fick igenom sina krav på försämrat strandskydd och stärkt skydd för skogsägarna samt, med hjälp av LO-ledningen, att ”LAS-frågan ska vara avklarad”, ansåg C-ledningen att  tiden var mogen för att dra en gräns gentemot regeringen och Socialdemokraterna samt sända en signal till det borgerliga etablissemanget om var partiet hör hemma. Centerns nej betydde ja till en blåbrun budget och SD.  Centerns tal om att stoppa SD, visade sig vara just prat. För Annie Lööf var det viktigare att markera en gräns mot Vänsterpartiet.
Men att Magdalena Andersson sagt sig vara beredd att regera med den budgeten,  vilket hon gjorde klart redan innan den 24 november, enligt riksdagens talman Andreas Norlén idag den 25 november,  visar att det också ryms mer av batongpolitik i Socialdemokraternas kurs efter partikongressen. I sitt så kallade linjetal på  S-kongressen aviserade Magdalena Andersson hårdare krav på bidragstagare (arbetsplikt och språkkrav). 

Talman Andreas Norlén visste att Magdalen Andersson var beredd att regera på en M, SD, KD-budget. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.
Talman Andreas Norlén visste att Magdalena Andersson var beredd att regera på en
M-SD-KD-budget. (Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.)

Centern ursäktar sitt budget-nej med att hänvisa till den uppgörelse som regeringen gjorde med Vänsterpartiet att i framtiden tillåtas förhandla som en del av regeringsunderlaget samt att höja pensionerna. Pensionsförslaget – ett garantitillägg till pensionärer som ska börja träda i kraft hösten 2022 och börja betalas ut med automatik från och med januari 2023 – påstod C markerade en  ”vänstersväng” från regeringen, trots att det var osäkert om uppgörelsen någonsin skulle genomföras eftersom den förutsatte stöd från andra partier än V och regeringspartierna. Uppgörelsen var inte ett uttryck för ”vänsterpolitik”, utan snarare ett uttryck för hur långt Vänsterpartiets ledning var beredd att gå för att rädda regeringen. Men även om det är högst oklart om pensionsuppgörelsen ger de 1 000 kronor i månaden till 700 000 pensionärer som utlovats kan det på kort sikt öka stödet för V och Nooshi Dadgostar. V:s fortsatta möjligheter ligger i att inte vara dörrmatta till S.

Den överenskommelse som regeringspartierna och V slutit om samarbete är ytterst allmänt hållen  och slår endast fast att “i en stabil regeringsbildning behöver de partier som ingår i regeringsunderlaget som tolererar en statsminister ges möjlighet att förhandla med regeringen så att man når en helhet som alla parter kan acceptera.” Och efter att januariavtalet spruckit och Liberalerna anslutit sig till de blåbruna var regeringen tvungen att förhandla med Vänsterpartiet för att få ett regeringsunderlag, som Centern nu markerat mot, vilket gjorde regeringskrisen oundviklig.  Men det har inte stoppat S-märkta skribenter, även de med ”vänsteretikett”, från att lägga skulden för den nuvarande krisen på Vänsterpartiet. I Dagens Arenas ledarkommentar skrivs hårresande att: ”För ett slag i luften har Vänsterpartiet alltså sett till att Sverige får en borgerlig budget. Och att landets första kvinnliga statsminister bara kunde sitta kvar i några timmar”. 

Miljöpartiets avhopp motiveras med att de blåbrunas budget antogs. Men minst lika viktigt är antagligen det låga stödet i opinionen och kritiken mot MP:s många svek i regeringsställning. Partiets kommer troligen nu att betona klimatfrågan mer, i en tid där klimatkampen ökar. MP vill också gärna vinna röster på att profilera sig mot SD-rasismen.

Det är Socialdemokraternas högerpolitik som är den yttersta orsaken till den nuvarande regeringskrisen och som resulterade i att Stefan Löfven i juni blev den första statsminister att fällas i en förtroendeomröstning efter att ha försökt införa marknadshyror. Efter den regeringskrisen kom Stefan Löfven tillbaka som statsminister, men regeringen var svagare än tidigare och Löfven avgick till slut för att om möjligt rädda S i valet.

Det är Socialdemokraternas högerpolitik som är den yttersta orsaken till den nuvarande regeringskrisen och som resulterade i att Stefan Löfven i juni blev den första statsminister att fällas i en förtroendeomröstning efter att ha försökt införa marknadshyror.

Utgången av dagens kris tycks bli densamma som i juni vad gäller statsministerposten, men denna gång kommer Socialdemokraterna ensamt regera. Oavsett hur krisen tillfälligt löses har ett nytt politiskt läge skapats tio månader innan valet. Och denna nya politiska terräng rymmer flera olika scenarier som alla förenas av att det inte finns någon möjlighet att gå tillbaka till den gamla tidens ”stabilitet”. Det är mer en återgång till 1920-talet, ett decennium av permanent politisk och social oro och då landet i snitt fick en ny regering varje år.

Det finns få eller inga paralleller till dagens regeringskris även om det skulle få samma utgång som regeringskrisen 1978, då den första högerregeringen på 40 år (en regering bestående av Centern, Moderaterna och Folkpartiet, idag Liberalerna) kollapsade och Folkpartiet/Liberalerna ensamt till sist bildade ny regering efter att Socialdemokraterna gett sitt bifall. Efter valet 1979 tog samma högerkoalition över regeringsmakten, men också den rasade ihop och från våren 1981 var det Centern och Folkpartiet (Liberalerna) som styrde. Den politiska krisen idag är mycket djupare än då och sedan dess har de politiska landskapet ritats om inte bara en gång, utan flera. Den fortsatta ekonomiska stagnationskrisen, kapitalismens återvändsgränd, ökade klyftor och raserad välfärd, har stadigt gett det politiska systemet nya doser av instabilitet, där förtroendet och stödet till de etablerade partierna har försvagats.

Särskilt hårt har den politiska krisen slagit mot Socialdemokraterna som förlorade sin arbetarförankring efter att partiet på 1990-talet blivit det borgerliga systemskiftets chefsarkitekt. Socialdemokratin blev till sist den egna högerpolitikens fånge och ett borgerligt parti.

När Socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 2014, efter åtta år av högerstyre, var det ett parti som sedan 2002 förlorat en fjärdedel av sina väljare och ännu fler jämfört med 1990-talet. År 2014 blev början till en fördjupning av den förtroendekris som förföljt Socialdemokraterna sedan det borgerliga systemskiftet inleddes i mitten av 1980-talet och 1990-talets budgetnedskärningar. Inte ens högkonjunkturen dämpade förtroendekrisen eller den politiska kris som omfamnar alla etablerade partier.

Den nya regeringskrisen som utlösts ska ses mot bakgrund av den fördjupade politiska kris som blev utgången av valresultatet 2018, som blev Socialdemokraternas sämsta val någonsin. Även Moderaterna gick starkt tillbaka och valet markerade slutet för den gamla högeralliansen, vilket Socialdemokraterna hoppades skulle bli början till ett långvarigt samarbete med den så kallade mitten – Centern och Liberalerna, som båda var extremt nyliberala partier.

Efter valet i september 2018 dröjde det ända fram till den 18 januari 2019 innan Socialdemokraternas Stefan Löfven kunde bilda en ny S-MP-regering, vars program skrivits av det januariavtal som de båda regeringspartierna slutit med Centern och Liberalerna.

Den nya S-Mp-regeringen från 2019 var både den mest högerinriktade som Socialdemokraterna lett i modern tid och den svagaste. Det var också en regering som började med att regera på Moderaternas och Kristdemokraternas budget, som riksdagen antagit i december efter att Sverigedemokraterna röstat för M-KD-budgeten. Det var andra gången sedan 2014 som S-MP-regeringen var beredd att regera med högeroppositionens budget som grund. M-KD-budgeten var fylld av bland annat nya skattesänkningar till de välbärgade och kraftiga neddragningar i anslagen till Arbetsförmedlingen, som ett led i den planerade privatiseringen, samt kraftiga sänkningar av anslagen till miljö- och naturvård. Med rätta kallades den för en ”katastrofbudget”, men S-Mp-regeringen var inte bara beredd att regera med den, utan tog heller inte tillbaka M-KD-budgetens skattesänkningar. Istället gavs nya skattegåvor till superrika och bolag.  S-MP-regeringens första egna budget innehöll både avskaffande av värnskatten och fortsatt sänkning av bolagsskatten. Samtidigt som man började genomföra de utfästelser som gjorts i januariavtalet som exempelvis att slutföra privatiseringen av Arbetsförmedlingen, försämra anställningstrygghet och införa marknadshyra med början i nyproduktion. Därmed var det inte långt till nya kriser och decimerat stöd i opinionen.

Vänsterpartiet gjorde ett historiskt misstag när partiet släppte fram den nya S-MP-regeringen och januariavtalet genom att lägga ned sina röster och trycka gult. Enligt V-ledningen fanns det inget alternativ. Det var antingen en S-MP-regering eller en ren högerregering med stöd av SD. Samma linje hade för övrigt vänstersocialdemokraterna i Reformisterna.

Men det fanns ett annat alternativ – ett nyval som skulle bli till en kamp mot högern och som byggde vidare på viljan att stoppa SD som i valet slutskede delvis räddade S och på det motstånd som ”katastrofbudgeten” mött i form stora spontana demonstrationer.

Medan den nya S-MP-regeringen och januariavtalet tog politiken en ny tvär sväng till höger, vilket spelade den traditionella högern och SD i händerna. De formade ett blåbrunt block, allt medan Socialdemokraterna och regeringen närde illusionen om att man nu lämnat blockpolitiken bakom sig.

En ny vändning skedde i början av 2021 när de krisande Liberalerna deklarerade att partiet kommer att lämna januariavtalet och gå över  till de blåbruna. Därmed förlorade januariavtalets partier sin majoritet och S-MP-regeringen blev beroende av Vänsterpartiets stöd, vilket gav partiet en styrkeposition gentemot regeringen som kunde ha använts för att organisera kamp och pressa fram förbättringar. Det visades i kampen mot marknadshyror där gräsrotskampanjen Nej till marknadshyra var avgörande.

Formeringen och cementeringen av ett blåbrunt block resulterade i att regeringen inte kunde nå den ”breda” uppgörelse om försvaret som man eftersträvade, trots den kraftigaste militära upprustningen sedan 1950-talet och att Moderaterna valde de övriga blåbruna partier före en uppgörelse med S om en ny hård migrationspolitik.

Det ger en bild av hur svårt det kommer att bli för en ny eventuell S-regering att nå både överenskommelser med högeroppositionen och överhuvudtaget få igenom sina förslag. 

Varje försök att göra en försiktig vänstersväng konkret innebär också att S måste vara berett att klippa banden till C, vilket vi ännu inte sett tecken på.

Situationen är polariserad. Samtidigt som SD vunnit sin största framgång någonsin med inflytande över statsbudgeten, verkar V och MP förstå att de har möjlighet att profilera sig själva inför valet på de stämningar som finns att det nu är dags att ta itu med ökade klyftor och en annalkande klimatkris. 

För Centerpartiet är det ett vågspel. Markeringen mot S-MP-budgeten var ett sätt att inte tappa stöd högerut, samtidigt som resultatet blev att SD fick inflytande över statsbudgeten – vilket går helt emot Centerns linje om “inget inflytande till SD” – en hållning som partiet allt mer förlitat sig på för att vinna borgerliga väljare.

Med en stukad och  svag Socialdemokratisk regering lär den delvis nya kursen mot vinster i skolan och vården och signalerna om att ”även rika ska betala” bli retorik med sikte på valet. Varje försök att göra en försiktig vänstersväng konkret innebär också att S måste vara berett att klippa banden till C, vilket vi ännu inte sett tecken på. 

Januariavtalets nyliberala attacker, särskilt försämringen av anställningstryggheten och förslaget om marknadshyror, slog stadigt nya spikar i regeringskistan. Kampen mot marknadshyror visade att motstånd lönar sig och att det går att vinna, men också att principfast vänsteropposition ger resultat. När Vänsterpartiet äntligen satte ner foten fick partiet både ökat stöd och tusentals nya medlemmar. Tyvärr byggde partiets ledning inte vidare på det momentum som getts, men genom en fortsatt gräsrotskamp vanns ännu en seger – Stockholmshyra stoppades. Även om kampen pausat en aning under hösten så har  ilskan mot en utveckling som går åt fel håll och viljan att laga de djupa revor som högerpolitiken rivit upp i välfärden, och som blev så förödande tydliga under pandemikrisen, börjat att resultera i nya protester.  Ett  tecken på detta är barnmorskornas revolt och dess genomslag. Samtidigt har klimatkampen fått en nystart och blivit än mer systemkritisk. Med regeringskrisen och den nya budgeten växer också det blåbruna hotet som bara kan slås tillbaka om klassfrågorna kommer i förgrunden genom förnyad kamp underifrån som sår fröet till en ny kämpande arbetarrörelse – med ett nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar – att gro. Det är genom den kampen som en stark och politisk självständig vänsteropposition kan formas och nå resultat.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!