Ingen klimatframtid utan en systemförändring

Kapitalismens globala uppvärmning antänder bränder och orsakar andra samt ännu flera extrema naturkatastrofer. Hög tid för systemförändring (Foto: CSIRO / Wikimedia Commons).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

När den globala klimatstrejkrörelsen fyller två år med strejkerna den 19 mars är det trots det akuta läget en kamp som inte dominerar nyheterna. Covid-19 har pressat alla andra politiska frågor till bakgrunden när miljoner människor har dött eller blivit allvarligt sjuka. Pandemin har triggat en ekonomisk kris för kapitalismen som är den värsta sedan 1930-talet. Ändå är det nya coronaviruset i sig självt ytterligare en dom över det kapitalistiska produktionssättet, som pressar och förstör ekosystem och skapar biologiska och miljömässiga faror som hotar utvecklingen av hela vår biosfär – livet på jorden.

Varningarna om hur kapitalismens funktionssätt pressar jordens förmåga att hantera alla belastningar har fortsatt att komma i allt snabbare takt. Under det senaste året har vi sett rekordmånga tropiska stormar i Centralamerika och Sydostasien, extrem hetta i Sibiren och bränder i Australien samt Nord- och Sydamerika. 2020 var trots det avkylande väderfenomenet La Niña det varmaste året som har uppmätts (samma rekordtemperatur som 2016 under det uppvärmande fenomenet El Niño). 
Det är långt ifrån bara klimatförändringarna som skickar allvarliga varningar. Andra exempel är den snabba artdöden, övergödning och explosionen av plast och andra föroreningar. Enligt klimatforskare har vi redan lämnat den säkra zonen för fyra av de nio ”planetära gränser” som håller vår jord i det stabila läge vi har haft de senaste 11,700 åren (den så kallade Holocen). 

När Karl Marx och Friedrich Engels som den moderna socialismens grundare studerade kapitalismen kunde de redan då se systemets motsättningar med naturen. Marx uttryckte det som att kapitalismen har skapat en metabolisk reva mellan människan och naturen. Han gav som exempel hur näringsämnen med maten transporterades från landsbygden till städerna för att sedan spolas ut i havet som avlopp, med utarmade jordar som följd. 
Marx och Engels kunde dock bara se den första glimten av vad som skulle bli en fullständig omvandling av mänsklighetens relation till naturen. I jakt på ständigt större vinster har jordens ekosystem och naturresurser behandlats som gratis och fria resurser, där råmaterial, livsmedel och andra resurser dammsugits från naturen medan föroreningar i sin tur spytts ut till mark, hav och luft. 
Med hjälp av fossilt bränsle har den fotosyntetiska barriären brutits – kapitalismen har helt enkelt för sin expansion och vinstjakt använt mer ”produktion” från naturen än vad den kan ge.

Det är inte alltid lätt att se när stegvisa förändringar övergår från kvantitet till kvalitet (ett helt nytt tillstånd), speciellt inte samtidigt som det sker. Det är först under de senaste åren som forskare har kommit till slutsatsen att det redan var i mitten av 1900-talet som jorden lämnade det som kallas Holocen – den 11,700 år långa eran med mycket stabila förhållanden i jordsystemet.
Vi lever nu i det som kallas Antropocen (människans tidsålder), även om ”Kapitalismocen” kanske vore ett bättre ord. Vad det betyder är att vi lever i en era, där mänskligheten under kapitalismen har blivit den viktigaste kraften i förändringen av liv på jorden. Jämvikten i jordsystemet (som till exempel i 2,6 miljoner år hållit vår temperatur inom -5 och +2 grader jämfört med innan industrialismen), skapad av balans och återkoppling från en mångfald av livsformer, hotas nu allvarligt.
Under hela människans historia har jorden, eller rättare sagt den del av jorden där det kan finnas liv, förmodligen uppfattats som mer eller mindre oändlig. I själva verket är det ett ytterst litet fragment av den värld vi lever i. I universum finns det minst två biljoner galaxer, och i vår egen galax, Vintergatan, finns uppemot 400 miljarder stjärnor. Kring en av dessa stjärnor, vår sol, snurrar Jorden, med ett tunt lager av liv på endast 20 km på och ovan sin yta.

De nio planetära gränserna för en planet säker för mänskligheten. Grön zon betyder ingen risk, gult osäkert/ökande risk medan rött är stor risk att passera vad som är säkert. Flera områden återstår att definiera vad som innebär risk. (Grafik: J. Lokrantz/Azote based on Steffen et al. 2015.)

Med ett kapitalistiskt system som de senaste decennierna har gått in i turbo-mode har denna biosfär av liv allvarligt skadats. Det är inte bara temperaturförändringar som hotar att dramatiskt förändra det tillstånd under vilken vår civilisation lever. 
Livet på jorden formas också av cirkulationen i atmosfären (som jetströmmar vars förändringar nyligen gav den extrema köldknäppen i Texas), av vattnets cirkulation i vattenånga, nederbörd och havsströmmar, isutbredning, jordmån, ozonlagrets utbredning, näringsämnens cirkulation och så vidare. Med inträdet i Antropocen påverkar det mänskliga samhället inte bara dynamiken i allt liv på jorden, utan också hela jordsystemet: haven, isarna, marken, atmosfären och klimatet. 
Aldrig i planetens historia, sedan den skapades för 5 miljarder år sedan, har mångfalden av livet varit lika stor som under den senaste geologiska epoken. Detta är dialektiskt kopplat till klimatförhållandena. Stabila klimatförhållanden har skapat förutsättningar för livet att utvecklas och diversifieras, men mångfalden i livet har också stabiliserat jordsystemet och skapat en elastisk biosfär som klarar av att hantera förändringar och osäkerhet. Med kapitalismen har denna mångfald snabbt urholkats. 

Sedan 1970 har kapitalismen utplånat 60 procent av populationerna av däggdjur, fåglar, fiskar och reptiler (enligt WWF). I genomsnitt hotas vart fjärde djur och växt som undersöks, vilket tyder på att cirka en miljon arter hotas av utrotning (Pervasive human-driven decline of life on Earth points to the need for transformative change).
Denna förlust av biologisk mångfald hotar oss direkt, till exempel i minskningen av pollinerande insekter som minskar livsmedelsproduktionen. Men det är också ett hot som riskerar att påskynda klimatförändringarna och göra det svårare att anpassa sig till förändringar. 
På grund av den kapitalistiska jordbruksindustrin har till exempel 90 procent av de lokala grödorna, som kan anpassa sig till klimatförändringar, gått förlorade när stora multinationella företag introducerat sina grödor med hög avkastning.
Den kapitalistiska globalisering vi sett under de senaste decennierna har alltså inte bara skapat bräckliga globala produktionskedjor, utan också gjort vår mer sammanvävda planet mer bräcklig även ur ett biologiskt perspektiv. 
Under de senaste decennierna har 50 procent av jordens mark omvandlats till jordbruk, städer, vägar och annan infrastruktur. Idag står förändring av markanvändning för 14 procent av utsläpp av växthusgaser. Ett exempel på det är den rapport som nyligen slog fast att bara en tredjedel av världens regnskogar står kvar orörda.

För att exemplifiera människans betydelse för biosfären och ekosystemen kan till exempel nämnas att vikten av den nuvarande mänskliga befolkningen är 10 gånger större än alla vilda däggdjur. Om vi ​​lägger till vikten av boskap som finns till för konsumtion av människor, står vilda däggdjur bara för 4 procent av den totala vikten.
Det är dock kapitalismen som är problemet, inte människor eller mänsklighet. Den rikaste procenten i världen är ansvarig för mer än dubbelt så mycket utsläpp av växthusgaser jämfört med den fattigaste halvan i världen under de senaste 25 åren. Den fattigaste hälften av världens befolkning har praktiskt taget inte ökat sina utsläpp alls under samma period (The carbon inequality era). 
Samtidigt är det ett fåtal storföretag som står för utsugningen av naturens resurser. Till exempel står endast 13 jätteföretag för 20-40 procent av alla marina fångster av större och mer värdefull fisk (Trans­national Corporations as ‘Keystone Actors’ in Marine Ecosystems).

Förmågan och viljan hos den styrande eliten att samarbeta och ställa om begränsas av ett system som krisar på alla plan.

Det som är speciellt hotfullt med klimatförändringarna är att det sannolikt inte kommer att vara en stegvis förändring med stigande koldioxidnivåer i atmosfären. Precis som med massprotester eller revolutioner kommer vi att se tippunkter – där ekosystem på grund av temperaturhöjningen förändrar sitt tillstånd snabbt och för alltid. 
Exempel på detta är smältningen av den arktiska isen och istäckena på Grönland och Antarktis, Amazonas omvandling till en savann, upptining av permafrosten eller minskad cirkulation i världshaven. Nyligen kom en oroande rapport om att just upptining av permafrosten går snabbare än uppskattat med stora utsläpp av växthusgasen metan som följd. Om detta stämmer innebär det att en tredjedel av den växthusgasbudget som håller oss under 1,5 graders uppvärmning redan är borta. 
Dessa tippunkter skapar i sin tur självförstärkande återkopplingar som riskerar att provocera nya tippunkter, till exempel när smältande istäcken slutar reflektera bort värme från solen eller när brinnande skogar förvandlas från kolsänkor till utsläppskällor. Resultatet kan bli en kaskad av tippunkter som förvandlar vår jord till en ”het planet”, även om koldioxidutsläppen minskar. Detta kommer naturligtvis att ta tid – kanske hundratals år – men problemet är att när vi når en tippunkt vet vi inte om det finns någon väg tillbaka.
Därför är uppmaningen att hålla sig under en 1,5 graders temperaturökning så viktig. Ny forskning visar att risken för tippunkter är mycket närmare än tidigare trott. Vissa har förmodligen redan passerat, som avsmältningen av isen i Arktis eller att minst hälften av alla korallrev kommer att dö. Trots det pekar dagens utsläppsnivåer snarare på över tre graders global temperaturökning till 2100. 

Klimatkrisen kan inte ses separat från kapitalismens andra kriser; den ekonomiska, den sociala eller de politiska kriserna. De visar alla på ett system vars motsättningar har växt sig allt starkare och skapar flera kriser som interagerar med varandra.
Till exempel spär klimatförändringar på konflikter som kan leda till krig och flyktingar, samtidigt som klimatförändringarna i sig själv skapar klimatflyktingar. Enligt Oxfam tvingades 20 miljoner fly varje år under förra decenniet på grund av klimatförändringar. Om samhället inte ändrar kurs kommer framtiden att bli mycket värre. 
Beroende på olika scenarier för befolkningstillväxt och uppvärmning beräknas det att om 50 år skulle 1-3 miljarder människor kunna uppleva Sahara-liknande förhållanden – utanför de klimatförhållanden som människor hittills har levt under. Redan idag leder klimatförändringarna, precis som pandemin och andra kriser, till ökade klasskillnader och ojämlikhet mellan könen. 
Explosionen av orättvisor med nyliberalismens privatiseringar, avregleringar och nedskärningar har underminerat den borgerliga elitens position i samhället, och med den ekonomiska krisen ökar motsättningarna mellan stormakterna i världen, framför allt mellan USA och Kina. Det innebär att förmågan och viljan hos den styrande eliten att samarbeta och ställa om begränsas av ett system som krisar på alla plan. 

Andel av ökade utsläpp från 1990 till 2015, med de fattigaste fem procenten av jordens befolkning till vänster och de rikaste fem procenten till höger. Linjen visar ökning per per capita medan staplarna visar gruppens totala ökade utsläpp som procent av total ökning. Den fattigaste hälften av jordens befolkning har knappt ökat sina utsläpp alls de senaste 25 åren (data från The Carbon Inequality Era).

Även om nedstängningen till följd av pandemin innebar minskade klimatutsläpp på cirka 7 procent 2020 finns mycket lite som tyder på att det är början på en hållbar förändring. Tvärtom har de stimulanser som stater har hällt över kapitalister för att hålla ekonomin flytande gått i mycket större utsträckning till fossilindustrin än till förnyelsebar energi. 
I november 2020 hade G20-ländernas regeringar gett 233 miljarder dollar i stöd till aktiviteter som stödjer produktion eller konsumtion av fossila bränslen, medan bara 146 miljarder gått till förnybar energi, energieffektiviseringar och lågutsläppsalternativ (Production Gap Report 2020). Istället för den nödvändiga minskningen av produktion av fossila bränslen med sex procent per år planeras en ökning med två procent per år till 2030.
Insikten om det existentiella hotet som vi står inför, djupet av den metaboliska revan som Marx bara såg början på, gör det lätt att förstå att problemet inte löses genom att ”bara” byta till elbilar, installera solpaneler eller äta mindre eller inget kött. Det kommer inte i närheten av den förändring som behövs.

Precis som hittills kommer kapitalismens företrädare i bästa fall att agera för sent och för lite. En ny rapport visar hur takten på utsläppsminskningar måste tiofaldigas jämfört med perioden 2016-2019 för att kunna nå målen i Parisavtalet (Fossile CO2 emissions in the post-COVID era). 
Oförmågan handlar inte om brist på kompetens eller kunskap, utan om det kapitalistiska systemet, där vinst och tillväxt alltid går först, vilket innebär att naturen behandlas som en fri och oändlig resurs.
Vi behöver en fullständig omvandling av samhället för att kunna hålla oss inom de planetära gränser som håller jordsystemet och biosfären i ett tillstånd som är säkert för vår framtid. Det innebär omedelbart stopp för ny utvinning av olja och gas och en demokratisk plan för minskning till nollutsläpp inom ett eller två decennier. Det innebär en omvandling av jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, transport, energiproduktion och andra aktiviteter för att skydda biologisk mångfald och omvandla utsläppskällor till kolsänkor. Det innebär också att använda minimala naturresurser och samtidigt omfördela rikedom och resurser som en del av en grön investeringsplan.
Allt det här inte möjligt inom kapitalismens ramar. Människan är inbäddad i och har sin framtid sammanvävd med framtiden för naturen och den biosfär som omger oss. Kapitalismen däremot ser naturen som en extern resurs, för att precis som med arbetare förbruka och exploatera. Det vinstintresse som driver den utvecklingen kan inte stoppas varken av fromma uppmaningar eller otillräckliga lagar av politiker som försvarar samma system. 
För en verklig förändring krävs demokratisk socialism: att det privata vinstintresset avskaffas genom förstatligande av stora företag och banker under demokratisk kontroll, för att avbryta eller ställa om miljöskadlig verksamhet, samtidigt som andra behov i samhället tillfredsställs. 

Oavsett den oundvikliga nedgång som klimatrörelsen nu upplever kommer allt fler, speciellt de unga, dra slutsatsen att klimatkampen behöver vara antikapitalistisk för att nå framgång.
Precis som kapitalismens kriser är tätt sammanvävda och interagerar, måste kampen mot det kapitalistiska systemet och dess försvarare organiseras och samlas över alla gränser. Klimatrörelsen kan bara i internationellt samarbete med arbetarkamp, kvinnokamp, kamp mot rasism och andra rörelser utmana det system som om det inte stoppas, hotar föröda förutsättningarna för liv och civilisation på den här planeten.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!