Iraks torgrevolution trotsar terrorn: Intervju med Widad från Irak

Barrikadens väktare vid bron närmast den gröna zonen (Foto: Widad Zaki).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

– ”Ut med dem alla” är precis som i det parallella upproret i Libanon massrörelsens allra tydligaste krav.
Det säger Widad Zaki som nyligen kom tillbaka till Sverige efter sin resa i upprorets Irak.

Den massrörelse som sedan två månader lamslår Irak och har tvingat regeringen att avgå bygger på en enormt omfattande ockupation av inte bara Bagdads Tahrirtorg (Befrielsetorget), utan en lång rad av alla större städers torg i centrala och södra Irak. Den terror som riktas emot proteströrelsen från statens säkerhetsstyrkor och inte minst Iranstödda miliser har när detta skrivs kostat 460 döda, 17 000 skadade och otaliga kidnappade. Än så länge har detta inte kunnat kväsa upproret, utan har hittills snarast piskat fram en ökad beslutsamhet. 
Offensiv har talat med svensk-­irakiska Widad Zaki som just har kommit hem till Stockholm efter elva dramatiska dagars besök den 19-30 november på sju av hemlandets många torgockupationer, i Bagdad, Karbala, Najaf, Hilla (nära gamla Babylon), Diwania, Samawa och Nasiria. 
Widad är för Offensiv en välkänd profil ända sedan vi kämpade tillsammans först i protesterna mot USA:s krig mot Afghanistan 2001 och sedan i Nätverket mot krig mot Irak 2003. För Widad var det lika självklart att bekämpa Saddam Husseins blodiga diktatur som att bekämpa den USA-ockupation av Irak, som bara skulle ställa irakierna inför nya enorma svårigheter.

Dagens unga irakier har också fått nog av det korrupta system baserat på etnisk och religiös tillhörighet som utarbetades under den USA-ledda ockupationens styre 2003-2011. 
– ”Ut med dem alla” är precis som i det parallella upproret i Libanon massrörelsens allra tydligaste krav.
Enligt den sekteristiska maktdelningen, som utvecklades under Paul Bremers tid som en slags vicekung för USA:s ockupationsmakt, ska Iraks premiärminister vara shiamuslim, presidenten kurd och parlamentets talman sunnimuslim. 
Konsekvensen är som Widad Zaki berättar ett korrupt system där 5-6 sunnipartier, 10-15 shiapartier och 4 kurdiska partier tävlar om att roffa åt sig vad de kan till sin egen grupps politiska elit, alla mer eller mindre beväpnade med egna miliser.
– Bara 24 procent deltog i det senaste valet 2018 och irakierna har fått nog av ett partisystem som inte har förmått att lösa något av de mest brännande sociala problemen.

Bremers stora utrensning av Saddamregimens militär och statsapparat slog särskilt hårt mot de sex sunnimuslimska regionerna i norr och väster, där diktaturens Baathparti hade flest medlemmar. De protester som därför först svepte genom dessa regioner sedan den arabiska våren 2011 följdes av en repression som starkt bidrog till IS genomslag i både Irak och Syrien. 
Efter kriget mot IS 2014-2017 har istället flera omgångar av allt mer omfattande massprotester utvecklats i de shiamuslimska södra och centrala delarna av Irak, som inte har varit lika krigshärjade. Tusentals av den radikale shiapredikanten al-Sadrs anhängare som har ockuperat Tahrirtorget stormade redan i april 2016 den Gröna zonens regeringsbyggnader och parlament i Bagdad.
Och i de månadslånga protester med 16 dödade demonstranter som spred sig från hamnstaden Basra sommaren 2018 upp över landet blockerades gator, flygplatser ockuperades och offentliga byggnader samt partihögkvarter liksom bilder av Irans ayatollor brändes.
De sociala protesterna bäddade för ett lågt deltagande i valen 2018. De ledde också till en oväntat stor framgång för den på papperet sekulära reformallians (Sairoon) som bildats mellan den shiamuslimske predikanten Muqtada al-Sadrs parti och det lilla, men växande irakiska kommunistpartiet. Både Sadristerna, med dess bas bland fattiga shiamuslimer och länge skarpa kritik av både USA:s och Irans inflytande, och det irakiska kommunistpartiet hade vuxit i styrka under protesterna. Sairoon blev det enskilt största blocket i parlamentet, dock utan egen majoritet. 
Men utan några framsteg alls att visa upp efter valet har missnöjet vuxit sig starkt. Allra mest bland Iraks 70 procent unga under 30 år.

Den senaste vågen av protester tycks ha utlösts av brutal repression mot en grupp unga akademiker, som den 25 september hade samlats bakom krav på jobb utanför premiärministerns kontor i Bagdad. Till protesterna bidrog också utbredda reaktioner mot att premiärministern Adel Abdul Mahdi strax därpå fråntog en populär kommendant för Iraks antiterroriststyrka sitt uppdrag, vilket uppfattades som en eftergift till Iraks proiranska miliser.
Efter en första våg av först trevande men växande protester den 1-8 oktober är det efter ett tvåveckors uppehåll för en religiös högtid som oavbrutna och i huvudsak fredliga torgockupationer nu har lamslagit Irak sedan den 24 oktober. 
Att missnöjet i hög grad riktas mot den iranska regimens inflytande i landet betyder enligt Widad inte att USA:s står högre i kurs.
– Alla vet att det är amerikanerna som har gjort det system som Irak lider av. Men de USA-soldater som fortfarande finns i landet syns inte till och håller sig mest inom baser i norr och väster.
Det finns tusen skäl till det sociala missnöjet. Den höga arbetslösheten bland både välutbildade unga och fattiga, nepotismen, växande klyftor, elavbrotten, förgiftat vatten, överfulla klasser i skolor byggda i lera är några.

Widad Zaki pekar också på att de unga har fått nog av det förkvävande religiösa inflytande som förknippas med den iranska regimen. 
– ”Sekterismen är död” har torgockupanterna utropat under flera symboliska begravningar i ämnet.
– ”Vi vill ha ett värdigt liv” är budskapet i ett land där de unga inte får skratta, sjunga och dansa fritt, utan istället uppmanas att tänka på religiösa martyrer för 1 400 år sedan.
Gentemot allt detta är det sprudlande livet på de ockuperade torgen raka motsatsen, en väldig befrielse. 
– För Iraks kvinnor, sången och kulturen har den irakiska torgrevolutionen redan vunnit, säger Widad. 
Hon talar varmt om en nära vän som har blivit en av de mest framträdande kvinnorna på Tahrirtorget i Bagdad, Suhaila al Aasam, en bibliotekarie som var en av de första kvinnorna att ansluta sig till torgupproret. 
– Cool, rätt och utan huvudduk har Suhaila blivit en hyllad superhjälte bland de barrikadkämpar vid entréerna till Tahrirtorget som hon dagligen söker upp.
– Ingen kan som hon peppa dem som har tagit på sig den största personliga risken att skjutas ner och få dem att sjunga och lekfullt dansa till rytmen av de dagsaktuella slagord och kampsånger som hon tar med sig till fronterna.
Henne har Widad Zaki känt ända sedan 2005 då Suhaila var en av de kvinnor som utbildades till att sköta de två barnbiblioteken i Bagdad som den Svensk-irakiska kommittén har varit med om att starta upp med stöd av Palmecentret och SIDA och som sedan varit aktiv i Irakiska kvinnoförbundet.
– Flera av de ungdomar som sedan barnsben har varit engagerade i biblioteken är idag aktiva på Tahrirtorget.

Widad Zaki på ”Turkiska restaurangens” tak vid Tahrirtorget i Bagdad.

På Tahrirtorget i Bagdad liksom i dussintals andra städer samlas innanför de ständigt bevakade entréerna hundratusentals, som ett befriat samhälle av tältläger. På frågan hur många tält som kan rymma upp till 60 personer det finns gissar Widad på ett tusental i Bagdad, 250-300 i Nassiria och 200 i Najaf.
Där finns tält för all sorts logistik, matlagning, föreläsningar, skola, sjukvård, poesi, sång, musik, teater och bibliotek som organiseras av lärarförbundet, apotekare och andra yrkesgrupper.
– På torget har det skett en explosion av konst, och de fattigaste av de fattiga har blivit torgets hjältar. 
Här har också kvinnorna, som Widad uppskattar till 40 procent av torgockupanterna, tagit stor plats. Kvinnoförbundet har tagit på sig att utbilda och försöka organisera en fackförening för de mycket unga, fattiga och outbildade tuktukförarna i 13-14-årsåldern. Just de som har blivit Tahrirtorgets hjältar genom att ofta riskera livet genom att transportera skadade och andra uppdrag.

Över torget reser sig den 14 våningar höga ”Turkiska restaurangen” som bombades ut under invasionen, men som demonstranterna på något sätt har lyckats förse med el och vatten.
– På första våningen finns konstutställningar, på 4-5:e musiker och därutöver allt möjligt, som minnesutställning av de martyrer som dödats. Från detta utsiktstorn kan demonstranterna också spana ut över 4-5 broar.
Widad berättar också om en dygnsrytm på torgen, där skolelever som samlas vid sina skolor vid 10-11-tiden tågar in till det stora torgets tältläger, liksom även universitetsstudenter tågar in som samlats på närbelägna torg. Ibland är de klädda i vitt, ibland i svart för att hedra dödade martyrer. På dagarna befolkas torget till 30-40 procent av kvinnor, och på kvällarna kommer hela familjer dit. De flesta av dem som sover över är unga killar.
– Särskilt när torget har attackerats marscherar det fattiga folket från till exempel stadsdelen Sadr City in.
Vid de obeväpnade barrikaderna som ändå försvarar torget finns inte bara unga killar, utan även kvinnor. En del av svaret på hur detta kan räcka för att hålla angripare borta är närvaron av de ”blåa mössorna”, en fredsstyrka av Sadr-anhängare som visserligen är obeväpnade på torget, men som där utanför har nära band till sadristernas milis.

Den hittills största delsegern i kampen kom sedan Mahdi tvingades avgå som premiärminister och upplösa sin regering efter den blodiga massakern i Nasseria, då även de irakiska shiamuslimernas högste andliga ledare Ali al-Sistani uppmanade honom att avgå. Det hälsades givetvis med jubel som en delseger i kampen.
– Men inte för mycket, då alla förstod att det bara var ett första steg, till ett högt pris. Det kan inte jämföras med det enorma jublet som bröt ut på Tahrirtorget efter det irakiska fotbollslandslagets seger över Iran i VM-kvalet.
Widad Zaki hade tillsammans med en vän lyckats ta sig till Nasseria genom många vägspärrar av både säkerhetsstyrkor och demonstranter på morgonen efter den attack som krävde 47 människors liv, då militärer hade försökt gå in och rensa torget från sovande ockupanter.
– Inte ett enda skott hade avlossats från demonstranter som innan hade utmålats som terrorister. Men attacken fick uppretade demonstranter att gå till attack mot de militära högkvarteren och jaga bort militärerna från deras baser.
– Sedan guvernören sagt upp sig säger polismästaren att han tar sina order från beslut i tälten.
– Det var en väldigt dämpad stämning när vi kom dit. Här spelade Satutaförarna av små fyrhjuliga bilar, unga fattiga pojkar från 12-årsåldern och lite äldre tonåringar, samma roll som tuktukförarna i Bagdad. Liksom dem hade dessa ofta föräldralösa analfabeter, som levt på gatan och kanske varit inblandade i droghandel, blivit hyllade hjältar för sina transporter av sårade och ansvariga för kommunikationerna när internet stängts av.

På torget har det skett en explosion av konst, och de fattigaste av de fattiga har blivit torgets hjältar.

Torgprotesterna genomsyras av en stämning mot alla som försöker ta en ledande roll och som Widad uttrycker det ”surfa på massrörelsen”. Det gäller inte bara alla partier, utan även andra som försöker se sig som talespersoner, till exempel den grupp som bränt sig genom att samtala med FN-representanter. 
Vilka är då torgprotesternas krav på den premiärminister i en övergångsregering fram till ett nyval med en ny vallag och utan partier som det tycks finnas stor enighet om?
– Det finns 16 listor från olika städer med negativa krav som i stort sett, till 80-90-procent, är desamma, säger Widad Zaki. 
– Alla gäller vad en premiärminister i en ny övergångsregering fram till nya val inom sex månader inte ska vara. Den premiärminister som torgen vill ha får inte vara dubbelmedborgare, aldrig ha varit minister, guvernör eller generaldirektör, inte ha haft kontakter med andra regeringar eller globala centra (det vill säga USA, Iran och andra stater), inte vara rädd för att driva kampen mot korruption till åtal, inte själv kandidera i nästa val, inte stödja något parti eller utse några ministrar i en övergångsregering som heller gör det.
Sadristerna, som anses vara det största blocket i parlamentet, har uppmanats att föreslå en ny premiärminister, men vägrar att göra det och hänvisar till att det är torgens uppgift, vilket betyder att presidenten nu har misslyckats med att utse en ny premiärminster inom den tid som föreskrivs av konstitutionen.
Alltså råder i dagsläget ett fullständigt dödläge, där torgrevolutionens fiender inte har lyckats knäcka den rörelse som i sin tur har misslyckats med att ta ledningen.

– Hur revolutionen ska kunna eskaleras fredligt utan att leda till ett blodbad är en fråga på allas munnar. Vi ser brinnande däck och blockader som stänger ned fler gator och myndigheter, men sedan?
På oljefälten försvåras fackliga strejker enligt Widad Zaki av att majoriteten av den oljeproduktion som hela landets ekonomi bygger utförs av den utländska och billigare arbetskraft som oljebolagen hyr in, som indier och pakistanier. 
Liksom i många andra oljestater driver oljan upp en så hög växelkurs att Iraks industri och jordbruk inte kan konkurrera med billiga importerade varor från Iran, Jordanien och andra länder. Widad beskriver Iraks ekonomi som en oljeberoende statskapitalism, där de rika berikar sig genom korruption och handel med grannländerna.
– Strejker förekommer av järnvägsarbetare på de få tåg som går. Även hamnarbetare har strejkat och blockerat hamnar. 
– Men utan annan produktion i industrier där arbetare ibland avlönas utan att de är i drift biter inte strejker och demonstranterna frågar sig vad som slår mot rege­ringen och vad som slår mot landets befolkning? I Irak har också varje parti sin egen fackförening.
– Däremot strejkar skolungdomen från de skolor med 80-90 elever i varje klass som ofta är byggda av lera utan betong, och som under de senaste två månaderna får sin utbildning i torgens tältläger.
Huvudproblemet är givetvis att torgockupanterna vet vad de inte vill ha, men har svårare att enas om ett alternativ. Widad Zaki frågar sig vart ett val leder utan tydliga program eller partier?

Offensivs kommentar: 

Vi lever i en tid av allt fler långvariga sociala uppror som Iraks, där det är förståeligt men ändå en komplikation att alla partier dras över samma kam och ses som skräp. Risken är förstås stor att denna typ av rörelse till slut tröttas ut, slås ner och att det i ett politiskt vakuum kan bli reaktionära stamledare, militärer eller andra auktoritära figurer som stiger fram.
Hoppet måste i Iraks fall knytas till att det ur torgockupanternas mäktiga rörelse kan utvecklas demokratiska församlingar och att det ur de fackliga och sociala rörelser som där gör sig gällande också kan födas krav på en revolutionär konstituerande församling och idéer om ett nytt och obefläckat socialistiskt parti. 
I en oljestat som Irak med en stor korrumperad statlig sektor, som styrs av religiösa och etniska eliter, blir en demokratisk, socialistisk och sekulär plan central för att lösa de mest brännande demokratiska, ekonomiska och sociala utmaningarna och bryta det osunda beroendet av både oljan, den iranska regimen, USA och andra stormakter. 
På längre sikt anser vi också att detta kommer att kräva en frivillig, demokratisk och socialistisk federation i hela regionen.