Israels offensiv mot Iran

Endast arbetarklassen kan stoppa kriget – akuta internationella arbetaraktioner behövs för att stänga krigsmaskinen

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Den folkmordsbenägna israeliska regimens storskaliga militära attack mot Iran kan vara början på ett större och längre regionalt krig. Arbetarklassen och de fattiga massorna, liksom regionens reaktionära regimer, väntar nu på nästa steg från Teheran och Jerusalem, i rädsla för förödande och turbulenta konsekvenser.

Miljontals arbetare, fattiga och förtryckta människor kommer att bli de största offren för ett eskalerat krig mellan den mordiska israeliska staten och diktaturen i Iran. Konsekvenserna kommer att spridas över hela världen och ytterligare eskalera processer av militarisering och auktoritarism. Det kommer också att få enorma ekonomiska och politiska effekter.

Mot detta står rörelser och protester underifrån, vilket den starka internationella rörelsen mot folkmordskriget i Gaza har visat. Antikrigskamp från arbetarklassen i regionen och globalt kommer att vara avgörande och är det enda sättet att begränsa och stoppa ett större krig, och störta diktaturer och krigshetsande regeringar, som är den enda vägen till en avgörande lösning. Fackföreningar bör omedelbart vidta åtgärder mot krig och militarism, i likhet med hamnarbetare i Frankrike, Sverige och Italien som nyligen vägrade att hantera vapenleveranser på väg till Israel. FN-resolutioner och hycklande kommentarer från regeringar kommer inte att stoppa ett krig, och vi bör inte ha några illusioner om att dessa institutioner vidtar avgörande åtgärder.

Attacken var en fortsättning på den terror Netanyahus högerextrema regering i Israel har tillfogat i hela regionen under de senaste månaderna, och den logiska slutsatsen av att den i åratal har pekat på Iran som sin huvudfiende. Varför ägde den rum just nu? En viktig anledning är Irans militära försvagning de senaste månaderna, särskilt dess ”motståndsaxel” som omger Israel. Hizbollah och Hamas har förlorat det mesta av sin stridsförmåga efter Israels militära angrepp. Assadregimen i Syrien, en allierad med Iran, kollapsade i slutet av förra året. Dessutom förstörde missilutbytet mellan Iran och Israel i april och oktober förra året en stor del av Irans luftförsvar.

För Netanyahu har det senaste året också bevisat att krig och militära attacker är medel för att undergräva den officiella oppositionen i Israel och stärka den reaktionära nationalistiska stämningen i samhället. Hans regering har inte majoritetsstöd. Opinionsundersökningar har visat att 60-70 procent är för ett slut på folkmordskriget mot Gaza och reservister har uttryckt en ökande tvekan, tillsammans med kritiska kommentarer från vissa tidigare politiska och militära chefer. Denna bloddränkta regering hoppas nu att dess angrepp mot Iran kommer att ha en liknande effekt som dess angrepp på Hizbollah förra året, vilket ledde till en kraftig, om än tillfällig, nedgång i protesterna mot regeringen.

Netanyahus regering är full av hybris, stärkt av stödet från Trump. I mars bröt man den  tillfälliga ”vapenvilan” i Gaza och inledde ett ”totalt krig” för fullständig ockupation av Gaza. Den har också genomfört de starkaste militära angreppen på Västbanken på länge. I båda fallen åtföljs detta av folkmordsförklaringar från ministrar som öppet argumenterar för etnisk rensning. Samtidigt har den israeliska armén etablerat nya baser över gränsen i både Libanon och Syrien, och genomfört regelbundna militära attacker i båda länderna. Det har också upprepade gånger attackerat Jemen och inlett storskaliga bombningar efter att Trump förklarat att de amerikanska bombningarna där hade upphört efter en osäker överenskommelse mellan USA och Houthistyrkorna.

De nya bombningarna i Iran är den största israeliska attacken någonsin, med 200 stridsflygplan av Israels rapporterade totala flotta på 300. Netanyahu uppgav att detta bara var början, och med liknande språkbruk som han använde i förhållande till Gaza, sa han att attackerna kommer att fortsätta tills hans slutgiltiga mål är uppnått. Detta understryker Netanyahus regerings överdrifter och hybris. Hur händelser, massmedvetenhet och protester utvecklas nu kommer att bero på Irans vedergällning och dess effekter i regionen.

Den iranska regimen är uppenbarligen skakad. Sedan förra året har den försökt att reparera sitt militära försvar och förbereda sig för en attack. Ändå kunde Israel nu attackera militära anläggningar såväl som bostadsområden i större städer. Högsta militära ledare dödades, inklusive chefen för ”revolutionsgardet” och arméchefen. Sex ledande kärnforskare dödades också.

Den påstådda och falska anledningen till attacken var Netanyahus påstående att Iran var ”inom några dagar” från att utveckla en atombomb. Ett av huvudmålen var Natanz, centrum för Irans kärnkraftsindustri, inklusive urananrikning. Detta mål motsäger den uppfattning som uttrycks av de flesta observatörer, inklusive nyligen publicerad amerikansk underrättelsetjänst: ”…så sent som i mars sa Tulsi Gabbard, USA:s chef för nationell underrättelsetjänst, att dess underrättelsetjänster hade dragit slutsatsen att ’Iran inte bygger kärnvapen och att den högsta ledaren ayatolla Ali Khamenei inte har godkänt det kärnvapenprogram som han avbröt 2003’” (The Economist).

Militära experter har också länge varnat för att Israels flygvapen inte har den kapacitet som krävs för att nå de underjordiska baser som används för kärnvapenutveckling i Iran. Endast USA har tillräckligt med bomber och flygplan för att hantera det, och även då bara som ett resultat av en lång kampanj. ”Experter har tidigare uppskattat att även USA:s största ”bunker-buster”-bomb, GBU-57, som inte kan bäras av israeliska stridsflygplan, skulle behöva användas många gånger på samma punkt. Israel kan ha riktat in sig på ingångar, tunnlar och ventilationsschakt till dessa anläggningar för att sätta dem ur spel.” (The Economist). Det möjliga radioaktiva nedfallet från sådana attacker har ännu inte heller mätts tydligt.

Trump stöder starkt Israels regering, men har försökt undvika krig genom samtal i Oman (nästa omgång var planerad att äga rum i Jordanien nu på söndag). Detta är kopplat till påtryckningar från regimerna i Gulfen – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Oman – som fruktar ett iranskt svar och som har återupprättat diplomatiska förbindelser med Teheran de senaste åren. Trump ser den saudiska regimen som nyckeln till sina planer för Gaza och regionen, och siktar på en överenskommelse mellan Jerusalem och Riyad. Nu har den saudiska regimen oundvikligen starkt fördömt Israels attack och samtalen mellan USA och Iran spårar troligtvis ur permanent. Efter misslyckandet med hans Ukraina-diplomati är detta ytterligare en katastrofal katastrof för Trumps hycklande försök att ”skapa fred”.

Vita huset informerades om Israels attack men deltog inte. Morgonen efter bombningarna dök Trump upp för att fira attackerna och använda dem som utpressning för att pressa Teheran till en överenskommelse på hans villkor. Han publicerade på sin plattform ”Truth Social”:

”Jag sa till dem att det skulle vara mycket värre än något de vet, förutsett eller fått höra, att USA tillverkar den bästa och dödligaste militära utrustningen i världen, och att Israel har mycket av den, med mycket mer att komma – Och de vet hur man använder den.

Vissa iranska hardliners talade modigt, men de visste inte vad som skulle hända. De är alla DÖDA nu, och det kommer bara att bli värre!”

Diktaturen i Teheran kommer att ha inget annat val än att slå tillbaka så hårt de kan. År 2019 förstörde iranska missiler en stor del av Saudiarabiens oljeanläggningar. Förra årets missilattacker mot Israel var relativt begränsade men den förstörelse som orsakades, särskilt på en militärflygplats, var större än vad israeliska myndigheter medgav. Denna gång kan attackerna även riktas mot oljeleveranser i Gulfen. Risken för att detta skulle ske orsakade faktiskt en omedelbar kraftig höjning av oljepriserna inom några timmar efter Israels bombningar. Mindre troligt, men inte heller uteslutet, är iranska attacker mot amerikanska militärbaser i Irak, Qatar och Oman.

Regimen i Iran har skakats av stora rörelser underifrån flera gånger under senare år. År 2022 blev protesterna ”Kvinna, liv, frihet” en massrörelse av kvinnor och ungdomar, som knöt an till förtryckta nationaliteter och arbetarnas kamp. Lärare, busschaufförer och andra har också organiserat strejker och kamper sedan dess. På senare tid har lastbilschaufförer strejkat i mer än 130 städer.

Regimen kommer inte att störtas av Israel eller USA. Tvärtom kan regimen använda krig för sin propaganda och för att ytterligare öka förtrycket internt. Arbetarklassens uppgift i Iran är att kämpa mot regimen, för demokratiska rättigheter och mot exploatering och ekonomisk kris. Detta måste vara en internationalistisk och socialistisk kamp, ​​mot den iranska regimen såväl som mot imperialismen. Regimen är också nära sammankopplad med det kinesisk-ryska imperialistiska blocket. Teheran ska inte ses av någon som motsätter sig den israeliska statens folkmordshandlingar som en kraft som genuint kämpar för de förtryckta mot USA eller Israel.

Ett antal faktorer kommer att avgöra hur långt kriget kommer att utvecklas. Mest sannolikt under de kommande dagarna och veckorna är fortsatta israeliska attacker mot Iran, med Teheran som vedergällning. Ytterligare utveckling återstår att se. Man bör komma ihåg att andra krig på senare tid alla har varat längre än de flesta förväntat sig.

Världen har blivit ännu farligare, med rädsla för ännu större krig i takt med att konflikten sprider sig. Trump och Netanyahu har sänkt tröskeln för nya krig, och tillsammans med Putin och Ukraina har kriget turboladdat militariseringen och en ny kapprustning. För socialister, arbetare och antikrigsaktivister bevisar detta behovet av en konsekvent och organiserad internationell kamp mot krig och militarism, och det system av kapitalism och imperialism som föder dem, för ett alternativ till fred och internationell socialism.