Kinas massrevolt – vad händer nu?

De omfattande massprotesterna i Kina skakar KKP-diktaturen, och oavsett utkomst kommer inte massornas missnöje att försvinna (Foto: Creative Commons).

av Li Yong och Vincent Kolo, chinaworker.info // Artikel i Offensiv

De senaste dagarnas demonstrationer utgör den allvarligaste utmaningen på 30 år för det så kallade kommunistpartiets (KKP) diktatur och dess nyligen krönte ”kejsare” Xi Jinping.

I skrivande stund (tisdagen den 28 november) har regimen mobiliserat sin polis i ett försök att slå ner den senaste protestvågen. Protesterna fortsätter dock vid universiteten.
En våg av massprotester har svept över Kina. Efter tre år av obeskrivligt brutala kontroller och nedstängningar som en följd av regimens nollvisionpolitik mot covid har människor fått nog.
Den dödliga brand i Xinjiang som denna politik orsakade blev den utlösande faktorn, men denna protestvåg är mycket mer än bara en rörelse mot ”nollvisionens” nedstängningar och kontroller, hur viktig den frågan än är.
Krav på demokratiska rättigheter och ett slut på diktaturen har kombinerats med upprördhet över diktaturens vansinnigt ovetenskapliga envishet att till varje pris försöka utrota ett virus som inte går att utrota.

Den senaste veckan har det dagliga antalet nya covidfall nått över 40 000 – en ny rekordsiffra. Även om siffran är lägre än vad som var fallet i många västländer under pandemins höjdpunkt är regeringens svar, som alltid, fler nedstängningar, eftersom den har målat in sig i ett hörn och insisterat på att ”nollvisionen” kommer att lyckas.
Detta beror delvis på att konsekvenserna av en övergång till den ”samexistens med covid” som de flesta andra regeringar har beslutat om skulle få dramatiska följder i Kina med hundratusentals döda på grund av landets starkt underfinansierade sjuk- och hälsovårdssektor. En nyligen genomförd undersökning av Bloomberg Intelligence visade att Kina endast har fyra intensivvårdsplatser per 100 000 invånare, vilket är mycket lägre än i västländerna.
Diktaturen har blint följt en förlorande strategi, som förstärkts av Xi Jinpings personliga roll: Han har a) använt ”nollvisionen” som ett vapen i det styrande ”kommunistpartiets” (KKP) interna makt- kamp och tvingat de regionala regeringarna att visa ”lojalitet”, b) han har använt politiken för att massivt förstärka diktaturens övervaknings- och kontrollkapacitet.
Denna strategi har tonat ner vaccinering och istället fokuserat på intensiva masstester, kontaktspårning, karantän och brutalt påtvingade isoleringar. En miljon kineser – däribland familjen till en av skribenterna av denna artikel – befinner sig just nu i ett karantäncentrum (fancang), som allmänt beskrivs som ”värre än fängelser”. Ett femtiotal städer med omkring en fjärdedel av Kinas befolkning är för närvarande drabbade av någon någon form av nedstängning – det är rekordmånga.
Nedstängningarna och den påtvingade isoleringen har gett upphov till en psykisk kris av ofattbara proportioner.

Varningar om en social explosion har funnits där för dem som har brytt sig om att se. Den massiva kampen i oktober med tusentals arbetare på världens största iPhone-fabrik (Foxconn) i Zhengzhou fick ett enorm genomslag i medvetenheten.
Många av de universitet där spontana protester mot nedstängningarna och mot regeringen har brutit ut har upplevt flera omgångar av nedstängningar, där studenterna har varit instängda i veckor i sina sovsalar och klagat över brist på allt, inklusive hygienprodukter. När fotbolls-VM i Qatar inleddes var effekten i Kina chockerande. Åsynen av stora folkmassor utan ansiktsmasker eller synliga covid-restriktioner fick vissa att fråga ”är Kina på samma planet?”.
Den 26-27 november exploderade slutligen allmänhetens samlade ilska mot ”nollvisions-politiken”, då människor samlades över hela landet för att kräva att nedstängningarna och inlåsningarna skulle hävas. Den 27 november hade studenter från minst 85 universitet runt om i landet anordnat protester med ett dussintals till och ibland hundratals deltagare.

Den utlösande faktorn var dödsbranden den 24 november i ett hyreshus i ett uiguriskt distrikt i Urumqi, huvudstaden i Xinjiangprovinsen. Urumqi är en stad som till 80 procent består av hankineser. Detta har stor betydelse när vi ser den spontana enighet som han- och uigurer visar, trots åratal av vidrig rasistisk KKP-propaganda mot uigurer som ”terrorister”.
Branden i sig var inte stor, men brandbilarna kunde inte komma fram i tid för att släcka branden på grund av de stängsel som uppförts för att upprätthålla avspärrningen. Man misstänker att offren inte kunde fly eftersom deras dörrar och flyktvägar var låsta. Videoklipp av människor som ropar att deras dörrar måste öppnas spreds i stor utsträckning på nätet innan de raderades av censuren.
Tio personer, alla uigurer, dödades i branden, även om vissa rapporter på nätet hävdar att dödssiffran är högre. KKP-tjänstemännen undvek senare sitt ansvar genom att säga att utrymningsvägarna var tydliga och skyllde på invånarna för att de inte kände till dem. Detta bara ökade ilskan, och samma kväll bröt ett stort antal invånare i Urumqi, både hankineser och uigurer, igenom pandemibarriärerna och tågade till motsvarande kommunhuset för att protestera.

Inte sedan 1989 har Kina upplevt en rörelse på en sån här nationell skala.

Natten till den 26 november bröt människor i Shanghai sig igenom pandemikorridoren och marscherade nedför Wulumuqi Road, som är döpt efter Urumqi, för att hedra offren för branden och ge utlopp för sin ilska. Folkmassan deltog i skanderandet ”Ned med kommunistpartiet!” och ”Ned med Xi!”. De blockerade också fysiskt polisbilar och kämpade för att befria demonstranter som hade gripits av polisen. Utöver i Shanghai bröt stora protester ut i Peking, Nanjing, Guangzhou, Chengdu, Wuhan och andra städer.
Vid Tsinghuauniversitetet i Peking den 27 november höll hundratals studenter upp tomma pappersark i protest och skanderade ”Demokrati, rättsstatsprincipen, yttrandefrihet” och ”Länge leve proletariatet” – samt sjöng Internationalen.
I motsats till tidigare protester visar den nuvarande protestvågen en förändring mot ett mer uttalat motstånd mot diktaturen, med sällsynta direkta slagord mot KKP och Xi Jinping som ofta används. Återigen är detta första gången sedan 1989.

Inte sedan 1989 har Kina upplevt en rörelse på en sån här nationell skala. De nuvarande protesterna är ännu inte på den nivån, men Kinas ekonomiska och sociala kris är på många sätt allvarligare än den gången.
De nuvarande protesterna kommer från många samhällsskikt: migrantarbetare som i Zhengzhou och Guangzhou, studenter, etniska minoriteter som uigurer och många unga kvinnor i demonstrationernas frontlinjer, och den har redan eskalerat från en rörelse mot nedstängningarna till politiska krav på demokrati, mot förtryck, för ett slut på diktaturen och att Xi Jinping ska avsättas.
I Urumqi ändrade det lokala styret omedelbart sin ståndpunkt efter branden och meddelade att covidutbrottet i staden hade ”slagits tillbaka” och att kontrollerna därför kunde lättas, men folk fortsatte att gå ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje. Många andra lokala styren har intagit en liknande hållning och i all hast genomfört vissa kosmetiska förändringar.
Detta är KKP:s klassiska strategi för att avvärja protester: en blandning av ”morot”, alltså eftergifter, och ”piska”, det vill säga arresteringar. KKP-diktaturen är ökänd för att ge ”falska” löften och eftergifter. Den har avvecklat miljöprotester genom att meddela att förorenande industrier kommer att stängas, för att sedan tillåta dem att fortsätta när den omedelbara oron har avvärjts.

Ett viktigt inslag i dagens protester i Kina är de många offentliga uttrycken om att ”Vi borde ha stött Hongkong”. Detta visar att medvetandet börjar komma ikapp situationens behov. Genom att dra lärdomar från Hongkongrörelsens nederlag kan kampen i Kina drivas vidare. Hongkongrörelsen var isolerad till en enda stad och kunde därför inte hoppas på att besegra diktaturen.
Den borgerligt liberala ideologins dominans inom kampen i Hongkong, de pandemokratiska oppositionspartiernas bankrutta kompromisstrategi, tillsammans med den ännu mer extrema inåtvända mentaliteten hos lokalisterna i Hongkong, blev ett självförvållat hinder.
Vi får inte underskatta hur långt KKP-regimen är beredd att gå i sin grymhet för att upprätthålla sitt blodiga förtryck. Diktaturen kommer inte lättvindigt att ge efter för massornas krav eller ens partiella krav på en förändring av pandemipolitiken, av rädsla för att det ska stärka deras moral och orsaka en kedjereaktion som resulterar i mer masskamp.
Ännu mindre kommer KKP att gå med på ens begränsade demokratiska reformer som, mot bakgrund av landets enorma storlek samt djupa sociala och ekonomiska problem, skulle spränga diktaturen i bitar.

Den viktigaste sociala kraften i Kina som överallt är arbetarklassen, som redan nu är en betydande faktor i protesterna, men som inte har några organisationer av något slag, inte ens fackföreningar för att kämpa för sina arbetsvillkor. Arbetarklassen är genom att organisera sig först på produktionsplatsen och sedan i samhället i stort den naturliga och i själva verket enda drivkraften för en framgångsrik rörelse mot förtryck, diktatur och kapitalism.
Stora klasstrider, oftast med en strejkvåg i spetsen och avgörande ingripanden från arbetarrörelsen, har alltid varit de viktigaste ingredienserna i en framgångsrik kamp för att besegra en diktatorisk regim och vinna demokratiska rättigheter.
Hongkongrörelsens nederlag 2019, trots folkets heroiska insatser, visar att det inte finns någon möjlighet till ”reform”, inget möte på halva vägen, med en diktatur som till sin natur måste behålla full kontroll.

För att ställa sig i spetsen för den nuvarande protestvågen måste arbetarna resa strejkvapnet och vädja till studenterna att följa efter.
En generalstrejk skulle vara det mest kraftfulla vapnet mot Xis diktatur, om den kopplas till bygget av strejkkommittéer, nya oberoende fackföreningar och ett nytt massarbetarparti för demokratisk socialism.

Vi uppmanar till:

  • Aktiv solidaritet med massrevolten i Kina – bygg proteströrelsen.
  • Inga fler nedstängningar – sätt stopp för ”nollvisionens” vansinne.
  • Massiva satsningar att bygga ut och rusta upp sjuk- och hälsosektorn, intensifiera vaccinationsprogrammet och omedelbart upphäva förbudet mot utländska mRNA-vacciner.
  • Förstatliga läkemedelsföretagen och de enormt vinstrika vaccinbolagen utan kompensation, och fördela deras resurser till den offentliga sjukvården.
  • För anständiga jobb och löner, höjda minimilöner – förstatliga alla företag som inte betalar sina anställda.
  • Bygg upp ett starkt välfärdssystem, med anständiga pensioner samt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar för alla.
  • Omedelbara och fullständiga demokratiska rättigheter: yttrandefrihet, ingen censur, mötesfrihet, strejkrätt, organisationsrätt.
  • Bygg upp oberoende och demokratiska arbetar- och studentfackföreningar.
  • Frige de politiska fångarna.
  • Avskaffa lagen om nationell säkerhet. Stäng fånglägren. Demokratiska rättigheter för Hongkong och Xinjiang.
  • Ned med diktaturen, ned med det statliga förtrycket.
  • För en revolutionär folkförsamling som väljs i allmänna val, med mandat att införa en genuint socialistisk politik för att konfiskera miljardärernas och de ”röda” kapitalisternas rikedomar.
  • Inget kallt krig, utan istället global klasskamp mot kapitalisterna i öst och väst. För internationell socialism.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!