Klimatkris, imperialism och förtryck

Imperialismens utsugning och dess klimatkatastrofala exploatering slår särskilt hårt mot redan marginaliserade grupper och områden (Foto: Image Journeys Sasha Lezhnev / Flickr CC).

av Pedro Meade, Liberdade, Socialismo e Revolução (ISA i Brasilien) // Artikel i Offensiv

Som vi vet kommer konsekvenserna av klimatkatastrofen att drabba alla, men det kommer slå hårdast mot fattigare samhällen och arbetarklassens samhällen, särskilt i fattigare länder. Detta är ett grundläggande inslag i den moderna imperialismen, där de stora kapitalistiska världsmakterna slåss om de krympande resurserna med liten eller ingen hänsyn till mänskligt liv och planeten.

För att upprätthålla ett konstant flöde av vinster måste de också upprätthålla ett system av makt och inflytande genom att exploatera hela länder och kontinenter samt förtrycka deras befolkningar. 
Idag, när de interimperialistiska relationerna i världen alltmer domineras av ett nytt kallt krig mellan den kinesiska kapitalismen och USA, måste vi titta på hur den imperialistiska exploateringen och förtrycket har påskyndat klimat- och miljökriserna, samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta människorna får ta konsekvenserna.
I den brasilianska valkampanjen 2018 sade Jair Bolsonaro att ”om jag blir president kommer det inte att finnas en centimeter kvar av ursprungsbefolkningens mark”. Sedan han blev president har han verkat för detta, samtidigt som han uppmuntrar våldsamma invasioner av dessa marker av skogsbruks-, gruv- och landgrabbingföretag.

Bolsonaro hävdar att anledningen till att dessa samhällen inte förtjänar att ha sin egen mark under sin kontroll är att de ”hindrar utvecklingen” och att den förmodade rikedom av mineraler och andra resurser som finns på dessa marker ”går till spillo”. 
Han vill öppna dem för utländska företag som kan exploatera och exportera vad de än hittar där, och ignorerar det faktum att ursprungsbefolkningars territorier är de bäst bevarade öarna av sundare ekosystem i ett hav av avskogning och förstörelse.
Detta är inget nytt i Latinamerika och förvisso inte heller i de flesta länder i det ”globala syd” (en vanlig benämning på länder som har drabbats av underutveckling på grund av imperialistisk dominans). Sedan kolonialismens uppkomst har den lokala härskande klassen i århundraden gjort allt de kunnat för att anpassa sig till multinationella företag eller imperialistiska makter för att kunna utvinna resurser med hjälp av billig arbetskraft eller slavarbete.
Denna process intensifieras emellertid nu i takt med att resurserna blir alltmer knappa och konkurrensen mellan imperialistiska makter intensifieras.

I Afrika har kinesisk gruvdrift utmanat de nordamerikanska och europeiska företagens dominans, med tunga investeringar i länder som Zambia och Demokratiska republiken Kongo för att säkra källor till koppar, litium och kobolt. Dessa investeringar når dock sällan lokalbefolkningen, som lider av bristande infrastruktur och fruktansvärda arbetsförhållanden, ibland med barnarbete.
Gyekye Tanoh, chef för enheten för politisk ekonomi vid Third World Network-Africa i Ghana, offentliggjorde nyligen uppgifter från Ghanas centralbank som visar:
”Av det guld till ett värde av 5,2 miljarder dollar som exporterades från Ghana av utlandsägda gruvföretag [mellan 1990 och 2002] fick regeringen endast 68,6 miljoner dollar [i] royaltybetalningar och 18,7 miljoner dollar i bolagsinkomstskatt. Med andra ord fick regeringen totalt mindre än 1,7 procent av den globala avkastningen från sitt eget guld.”

Tillsammans med gruvdrift förstör skogsavverkning och landgrabbing enorma skogsområden och ekosystem. De massiva skogsbränder som man ser i Latinamerika under torrperioderna är i själva verket vanligtvis en del av de sista stegen i ”rensningen” av områden som ska tas i anspråk olagligt.
Under de senaste åren har dessa bränder ständigt slagit rekord i omfattning och varaktighet. Ibland anlägger man medvetet bränder i naturskyddsområden med den enkla och brutala logiken att när bränderna har förstört alla unika exempel på biologisk mångfald finns det ingen anledning att bevara området längre och myndigheterna kan sälja det. 
Marken används sedan för enorma monokulturplantager med sojabönor och andra liknande grödor eller massiva boskapsrancher för kött- och mejeriindustrin, som alla huvudsakligen exporteras. Detta leder till en situation där länder producerar och exporterar enorma mängder livsmedel samtidigt som hungern blir alltmer utbredd.
Delar av Amazonas producerar nu mer koldioxid än vad den absorberar på grund av bränderna och den kapitalistiska verksamheten där. Det har också en direkt inverkan på tillgången på sötvatten, eftersom de ”jättelika luftfloder” som består av vattenånga som släpps ut i atmosfären av träd som torkar ut, leder till minskad nederbörd i andra delar av regionen och i hela världen. Torka blir allt vanligare, vilket leder till brist på både vatten och livsmedelsproduktion, särskilt i Afrika och Latinamerika. 

Brasilien och Argentina drabbas av omfattande torka och reservoarerna i Brasiliens södra delstater torkar ut, vilket leder till en verklig möjlighet till strömavbrott eftersom större delen av landets energi produceras av vattenkraftverk.
Vi ser redan konflikter om vattenrättigheter både på lokal nivå och i större skala. Samhällen har varit tvungna att kämpa för att få tillgång till vatten, som vanligtvis har stulits av privata företag. Detta ledde till ett uppror av fattiga bönder i ”Kriget för vatten” mot vattenprivatisering i Cochabamba i Bolivia i början av 2000-talet, som var en del av en revolutionär våg i landet. 
Men vi ser också att staten och den privata sektorn samarbetar för att säkra tillgången på färskvatten innan konkurrenterna gör det.

Denna kamp för att säkra vatten är naturligtvis inte till för välbefinnandet hos de miljarder människor som fortfarande är utan vatten, utan för att säkerställa en stadig tillgång till vatten för industrin och det storskaliga jordbruket. I en nyligen publicerad rapport från WHO och Unicef uppskattades det att 46 procent av världens befolkning år 2020 fortfarande inte hade tillgång till säkert hanterade sanitetstjänster och att en av fyra människor saknade säkert behandlat dricksvatten i sina hem. 
I de flesta länder i ”det globala syd” är detta verkligheten i många av de favelor och kåkstäder som alltid har haft denna brist på infrastruktur. Detta gäller särskilt icke­vita och kvinnor, som oftare bor och arbetar i dessa områden vilket leder till ökande hälsoproblem och sjukdomar, som vi har sett under den pågående pandemin.

Det är dessa samhällen som drabbas hårdast av konsekvenserna av den imperialistiska plundringen. 
Det är därför inte förvånande att dessa samhällen står i främsta ledet i kampen mot denna förödelse, särskilt kvinnor. Under 2019, som en del av en explosion av kamper runt om i världen, ledde ursprungsfolkens rörelse i Ecuador kampen mot nyliberal politik. I Chile och på senare tid i Colombia reste sig ungdomar, med unga kvinnor i spetsen, mot attacker och regeringar med en lång historia av amerikanskt stöd. 
Det var den inhemska arbetarrörelsen i Bolivia som genom strejker och vägspärrar lyckades vända den USA-stödda kuppen i landet 2020, och just nu står inhemska kvinnor i Brasilien i främsta ledet mot Bolsonaros attacker mot deras rättigheter, miljön och deras landområden.
Dessa exempel, liksom många fler, visar vägen framåt: att göra motstånd mot det kapitalistiska och imperialistiska vinstutnyttjande som ödelägger världen. 
Vi måste också se till att klimatkampen är en kamp mot förtryck och exploatering. Det är det enda sättet för oss att besegra imperialismen och slutligen förstöra detta barbariska system och ersätta det med en hållbar socialism fri från exploatering och förtryck.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!