Kriget i Ukraina, den nya eran och kapitalismens kris

Uttalande från ISA:s internationella kommitté.

Det här uttalandet om kriget i Ukraina och dess konsekvenser för den globala kapitalismens många olika kriser diskuterades, debatterades, ändrades och godkändes enhälligt vid ett möte mellan den 28 mars och 1 april i Wien, Österrike, med ISA:s internationella kommitté – vår internationella styrelse som valdes på vår världskongress.

Kriget i Ukraina visar slutgiltigt att världsrelationerna har gått in i en ny era, en förändring som utvecklats sedan 2007-2009 och ytterligare fördjupats av covid-pandemin. Vilka är kännetecknen för denna nya era, efter nyliberalismen? Ett viktigt kännetecken är den klart ökande imperialistiska militarismen, som åtföljs av en uppvigling av nationalism och en snabb uppdelning av världen i två imperialistledda läger i ett nytt, inte så kallt krig. Under de senaste åren har vi bevittnat en partiell frikoppling av USA:s och Kinas ekonomier, de två största i världen, som har gått från att vara drivkrafter för globaliseringen till drivkrafter för avglobalisering. Nu har vi den snabba, radikala frikopplingen av Ryssland från de västerländska ekonomierna samt Japan och Australien.
Detta är en era av djupgående kapitalistisk nedgång. Kriget och möjligheten att det kan eskalera till en mer fullskalig konflikt är i sig ett erkännande av olösliga motsättningar. Imperialistiska länder från Kina till Tyskland till USA ökar bokstavligen produktionen av sina dödsarsenaler, samtidigt som mänskligheten står inför en existentiell klimatkris som blir värre för varje dag. Kriget är ytterligare en ekologisk katastrof.
Detta krig kommer också under en förödande pandemi som har dödat långt över 20 miljoner människor världen över och som fortfarande rasar. Kinas noll-covidpolitik håller på att bryta samman inför omikronvarianten. I västvärlden har de härskande klasserna i princip gett upp efter att helt ha misslyckats med att begränsa epidemin eller utveckla en seriös strategi för global vaccinering.
Till detta kommer att den kapitalistiska ekonomins underliggande kris, som föregick pandemin men förvärrades av den, går in i en ny fas som utlöses av en energichock och snabbt stigande inflation. Förutom den ryska ekonomins kollaps som utlöses av brutala sanktioner från Väst kan kriget leda till att Europa och USA hamnar i recession. Konsekvenserna för den nykoloniala världen kommer att bli än mer förödande när livsmedelspriserna stiger och skuldkrisen förvärras. På det hela taget har de senaste två årens pandemi och ekonomiska kris massivt ökat ojämlikheten på global nivå liksom den absoluta fattigdomen.

Marxister och imperialism

Marxister idag utgår från motstånd mot all imperialism, vilket Lenin, Trotskij och andra internationalister gjorde för hundra år sedan. De förklarade hur imperialismens uppkomst och finanskapitalets dominans är en fas i den kapitalistiska utvecklingen och pekade på hur produktionskrafterna i själva verket har utvecklats bortom det kapitalistiska produktionssättet. Idag kunde det inte vara tydligare hur den kapitalistiska nationalstaten är ett absolut hinder för den mänskliga ekonomins fortsatta utveckling.
Vi motsätter oss fullständigt den ryska imperialismens invasion av Ukraina som föregicks av Putins tal där han gav bolsjevikerna skulden för Ukrainas existens och i huvudsak förnekade den ukrainska nationens historiska verklighet. Putins ytterst reaktionära invasion har redan skapat en humanitär katastrof med över fyra miljoner som har tvingats fly utomlands och över sex miljoner internflyktingar.
Putin hävdar att hans mål är att ”demilitarisera” och ”avnazifiera” Ukraina. Vi stöder det ukrainska folkets kamp mot den militära ockupationen, men vi motsätter oss helt och hållet Zelenskyj-regimen som – även om den uppenbarligen inte är fascistisk – också är reaktionär i grunden. Både Putin och Zelenskyj samarbetar med extremhögern i sina egna länder och internationellt. Putin har stött och till och med finansierat högerextrema och fascistiska partier i Europa, däribland Gyllene Gryning i Grekland och Front National i Frankrike, som nu har bytt namn till Rassemblement National (Nationell samling), medan Zelenskyj stöder den nynazistiska Azovbataljonen och hans regim har rehabiliterat nazistkollaboratörer från andra världskriget.

Den ledande roll som Zelenskyj har tagit i motståndet mot Rysslands invasion har gjort honom till en hjälte i miljontals ukrainares ögon och även internationellt, inte minst med hjälp av propaganda från västliga medier. Zelenskyj är dock upp till halsen knuten till några av landets mäktigaste oligarker och har gått i spetsen för åtgärder som ytterligare utarmar majoriteten av ukrainarna. Han är själv ägare till offshoreföretag. Efter att redan under sitt styre före kriget ha slagit ner på arbetarnas rätt att organisera sig var en av hans första åtgärder när kriget började att införa krigslagar som innefattar ett strejkförbud. Utan att ignorera de illusioner som finns måste vi tålmodigt förklara att Zelenskyj och hans regim inte är några vänner till vanliga ukrainska arbetare från arbetarklassen.
Vi motsätter oss också klart och tydligt den amerikanska och västerländska imperialismens agenda, att genom Nato gå in för att omringa Ryssland och bidra till att skapa förutsättningarna för detta krig. Nu häller de in krigsmaterial i landet och inför exempellösa sanktioner mot Ryssland som är en form av kollektiv bestraffning av det ryska folket och en krigshandling, samt en varning till Kina.
Vi pekar på arbetarklassens solidaritet som den enda kraft som kan förhindra glidningen mot en mycket mer omfattande konflikt som hotar den mänskliga civilisationen. Även om krigspropagandan har haft en betydande effekt i västvärlden och i Ryssland självt kommer detta att ebba ut. Arbetarklassens massa är ännu inte redo att utmana kriget, men ungdomen kommer att börja slå tillbaka när västvärldens ”demokratiska” anspråk börjar avslöjas på riktigt och särskilt när krigets fruktansvärda ekonomiska konsekvenser börjar avslöjas. I Ryssland ser vi redan glimtar av hjältemodigt motstånd. Kapitalismen föder krig, men krig är historiskt sett också revolutionens barnmorska.

Perspektiv för kriget

Vi måste vara ganska villkorliga när det gäller hur kriget kommer att utvecklas hädanefter på grund av det antal variabler som är inblandade. Det är till exempel svårt att få en klar bild av situationen på marken mitt i den obevekliga krigspropagandan från alla sidor. Det är dock mycket tydligt att Putin och hans generaler drastiskt missbedömde sina invasionsplaner. De förväntade sig att välkomnas som befriare av den rysktalande befolkningen i östra Ukraina, men har mött ett våldsamt motstånd både i rysktalande städer som Kharkiv och i sina försök att omringa Kiev.
Möjligheten till krig mellan Nato och Ryssland är nu större än någon gång under det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Det råder redan ett partiellt krigstillstånd mellan Nato och Ryssland eftersom en svindlande mängd vapen strömmar in från Natoländerna. Detta skulle kunna eskalera till ett fullskaligt krig på grund av en missbedömning, om Ryssland skulle angripa Natos försörjningsledningar i stor omfattning, även i Polen, eller om Nato förhastat skulle försöka införa en ”flygförbudszon” över en del av eller hela Ukraina. Ryska styrkor har redan angripit en bas i västra Ukraina som uppenbarligen var en Nato-uppställningsplats och angripit ett annat mål i västra Ukraina med en överljudsmissil.
Ett mer omfattande krig mellan USA/Nato och Ryssland skulle kunna förbli ”konventionellt”, men risken för en kärnvapenutväxling skulle öka betydligt, även om det fortfarande är osannolikt med tanke på de potentiellt förödande konsekvenserna för alla parter. Under Sovjetunionens existens fanns det mycket farliga ögonblick som Kubakrisen, men en starkt begränsande faktor var att Sovjetunionen, trots sin fruktansvärda stalinistiska regim, inte var ett imperialistiskt land. Dess ledarskap prioriterade sin egen makt och fruktade revolutioner och sökte därför anpassning och ”fredlig samexistens” med västimperialismen.
I verkligheten är den situation vi nu har kommit in i redan farligare än någon gång under det första kalla kriget. Att ha enorma kärnvapenarsenaler i händerna på Putins och Xi Jinpings rovgiriga reaktionära regimer samt den senila USA-imperialismen är ett koncentrerat uttryck för kapitalismens hot mot vår existens.

Putins krigsplaner byggde på erfarenheterna från erövringen av Krim och Donetsk/Luhansk 2014, Rysslands militära framgångar i Syrien och beräkningen att västimperialismen inte skulle ingripa direkt i Ukraina. Tre och en halv vecka in i kriget har Natos och USA-imperialismens position inte ändrats i grunden. Joe Biden har hittills bestämt motsatt sig åtgärder som en flygförbudszon.
Ändå måste man notera att parlamenten i Nato-medlemmarna Estland, Litauen och Slovenien alla har godkänt resolutioner som kräver en flygförbudszon. Även om dessa staters vikt inom Nato fortfarande är marginell visar detta att det finns en högljudd minoritet och att Natos ”enighet” kan komma att prövas ytterligare när kriget fortsätter. Det är också så att medan huvuddelen av Nato försöker bromsa ett direkt militärt ingripand, agerar man militärt väldigt nära att ingripa direkt, vilket gör den bron allt lättare att korsa.
Skulle Ryssland kunna förlora militärt och vad skulle konsekvenserna bli? Det är uppenbart att de allvarliga missbedömningar inför Putins invasion nu förstärks av ett våldsamt ukrainskt motstånd som leder till tusentals ryska dödsoffer och moralproblem i den ryska militären. I skrivande stund har den ryska militären endast lyckats ta kontroll över en av Ukrainas tjugo största städer.
Ryssland har dock fortfarande en överväldigande överlägsen eldkraft. Kriget har gått in i ett mycket brutalare skede, som följer Rysslands spelplan i Syrien och Tjetjenien med belägring, bomber och missiler. Ryssarna förbereder sig också på att i större utsträckning förlita sig på legosoldater, hittills 16 000 från Syrien, brutala skurkar som den tjetjenske krigsherren Ramzan Kadyrov och andra ”irreguljära” styrkor.

Men även om den ryska militären lyckas inta nyckelstäder efter att ha lagt dem i spillror står de sedan inför utmaningen att ockupera landet. Baserat på vad som har hänt hittills skulle ett ukrainskt uppror kunna tillfoga mycket stora förluster och i slutändan leda till att den ryska militären bryts ner som militär styrka, även om ukrainarna inte direkt skulle kunna besegra den, vilket hände USA i Vietnam. Detta i kombination med ekonomisk kollaps skulle kunna provocera fram massomvälvningar i Ryssland. Detta ”Vietnam-scenario” kommer med den viktiga skillnaden att den reaktionära ukrainska regimen är en ställföreträdare för den västerländska imperialismen, medan FNL/NLF i Vietnam vilade på en social revolution.
Effekterna av sanktionerna – inklusive att Ryssland stängs av från det finansiella systemet i Väst, att handelsförmåner tas bort och att multinationella företag drar sig tillbaka från landet – kan dock vara motsägelsefulla. Det är tydligt att de påverkar en del av den urbana medelklassen som är knuten till världsekonomin och är mer västvänlig, men devalveringen av valutan, inflationen och hotet om massarbetslöshet främst kommer att påverka majoriteten av arbetarklassen. På kort sikt kan sanktionerna dock också stärka delar av befolkningens stöd för regimen eftersom de bekräftar berättelsen att Väst är ute efter att förstöra Ryssland.
Putin verkar just nu mer nervös för oligarkernas ställning och risken för en palatskupp än en allmän revolt. USA har uppenbarligen som mål att åtminstone hota Putin med ”regimskifte” som en del av att pressa den ryska imperialismen. Detta är ett farligt spel eftersom ytterligare bakslag också skulle kunna göra Putin desperatare och troligen ta till ytterligare militär upptrappning.
Trycket på en diplomatisk lösning kommer att öka på grund av den enorma fara som en eventuell utvidgning av kriget innebär. Den kinesiska regimen, Putins viktigaste allierade, är inte intresserad av ett totalt krig. Men det är mycket osannolikt att Putin går med på en uppgörelse just nu på grund av den ryska militärens svaghet på marken. Det är möjligt att Putin utnyttjar förhandlingarna för att fortsätta bombningarna i väntan på förstärkningar.
En eventuell uppgörelse skulle kunna bygga på att Ukraina accepterar en ”neutral” status och en de facto delning av landet där en stor del av östra Ukraina i praktiken annekteras till Ryssland. Putin skulle vara tvungen att acceptera att Zelenskyj-regimen leder en stympad stat. I gengäld skulle de västerländska sanktionerna kanske delvis upphävas.

Den bredare effekten

Kriget i Ukraina kan inte skiljas från det bredare sammanhanget av den globala konflikten mellan USA-imperialismen och Kinas imperialism. Det råder ingen tvekan om att en del av det budskap som Biden försöker sända KKP-regimen genom västmakternas ”enighet”, de förödande sanktionerna mot Ryssland och floden av krigsmateriel som strömmar in i Ukraina är att ge en varning i allmänhet – och i synnerhet om vad som väntar om Pekingregimen invaderar Taiwan. En viktig skillnad är att Taiwan är av mycket större strategisk betydelse för USA-imperialismen än Ukraina.
Om ett kinesiskt försök att invadera Taiwan skulle lyckas, eller i den osannolika händelsen att processerna i Taiwan skiftar i en avgörande Kina-vänlig riktning, skulle detta innebära en avgörande utmaning för USA-imperialismens strategiska dominans i Indo-Stilla havsregionen, med massiva återverkningar även för den japanska imperialismen, Indien och andra regionala nyckelmakter. Ett sådant nederlag för USA skulle innebära slutet på den amerikanska eran och den kinesiska imperialismens seger i denna avgörande geopolitiska sfär. Kriget i Ukraina har avsevärt stärkt de USA-vänliga illusionerna bland massorna i Taiwan, med en motsvarande ökning av stödet för den USA-vänliga DPP-regeringen.
Att försöka införa liknande sanktioner mot den kinesiska ekonomin skulle naturligtvis vara en helt annan sak med tanke på Kinas roll i världsekonomin, som är många gånger större än Rysslands. I verkligheten skulle det innebära en fullständig kollaps av världsekonomin.
USA:s och Västs imperialism har tillfälligt stärkts i början av detta krig. Den ”demokratiska” propagandan är för tillfället allmänt accepterad av befolkningen i Europa och USA. Figurer som Macron, Boris Johnson och Joe Biden har stärkts.
Denna situation kommer inte att bestå. Den enade fronten i Väst kommer att börja visa sprickor på grund av skilda imperialistiska intressen. Detta gäller ännu mer när det kommer till Kina än när det kommer till Ryssland, eftersom exempelvis den tyska ekonomin i hög grad är beroende av industriexport till Kina. USA har redan haft svårt att få stöd av viktiga ”allierade” i Mellanöstern samt Indien, som har starka militära och handelsmässiga band med båda sidor.
Ändå har kriget enormt förstärkt processen mot en mer befäst Väst-imperialistisk front mot Kina och en snabbare ekonomisk frikoppling från Kinas ekonomi. Det är denna trend, snarare än de interna splittringarna, som är dominerande. Fasen med ”nationell enighet” kommer att ha en tendens att brytas upp i takt med att de verkliga ekonomiska kostnaderna för kriget och vilken klass som är tänkt att betala notan blir tydligare för vanligt folk.

Vi har flera gånger sagt att konflikten mellan den amerikanska och kinesiska imperialismen kommer att tendera att försvaga dem båda, men det är uppenbart att den ena eller den andra vid varje given tidpunkt kan få en tillfällig fördel. Den amerikanska imperialismen har en viss fördel just nu, men den kinesiska regimen ser också att USA är överexponerat och oförmöget att klara sig från utmaningar i andra delar av världen efter att ha övergivit Afghanistan för att helt och hållet koncentrera sig på den utmaning som Kina utgör. Och låt oss inte glömma att Kina år 2020 såg ut att ha en betydande fördel eftersom dess ekonomi fortsatte att växa, medan den amerikanska härskande klassen misslyckades med att begränsa covid och sedan ställdes inför massiva sociala omvälvningar.
Samtidigt får vi inte underskatta de mycket allvarliga utmaningar som Xi Jinpings regim står inför på kort sikt. Kinas allians med Ryssland orsakar redan stora problem för Xis regim på grund av kriget. Regimen skakas också av en ekonomisk nedgång som kan bli mycket värre på grund av krisen i den viktiga fastighetssektorn, men också den katastrof som väntar om de tvingas överge ”nollcovid-politiken” på grund av den mycket smittsamma omikron-varianten. Med tanke på att covid i princip har hållits borta från det kinesiska fastlandet i två år och att de kinesiska vaccinerna inte är lika effektiva mot omikron innebär detta att befolkningen på 1,4 miljarder står inför detta hot utan någon större immunitet.
Även om det skulle bli en förhandlingslösning på kriget i Ukraina som en del av en bredare ”återställning” av förbindelserna mellan USA och Kina, vilket inte kan uteslutas, skulle detta bara vara en tillfällig respit. Det finns ingen väg tillbaka till den hyperglobaliserade nyliberala ordningen.

Konsekvenser för världsekonomin

Världsekonomin upplevde sin kraftigaste nedgång sedan 1930-talet under 2020 och därefter en kraftig återhämtning delvis på grund av nykeynesianska stimulansåtgärder, inklusive tusentals miljarder som pumpades in på finansmarknaderna och mindre summor i vanliga människors fickor, särskilt i de avancerade kapitalistiska länderna. Vi fick höra av centralbanker och många borgerliga ekonomer att allt detta var hållbart på grund av en inflation och räntor nära noll, men ISA påpekade att sådana förhållanden inte skulle kunna upprätthållas. I början av året ersattes denna rosiga bild av den högsta inflationen på 40 år i USA och den högsta på 30 år i Europa, och en explosion av energi- och livsmedelspriserna globalt. Idén att inflation är ett ”tillfälligt” fenomen har slagits i spillror.
Redan innan kriget började pekade vi på världsekonomins bräcklighet och sannolikheten för en större finanskris som kan utlösas av flera möjliga scenarier, inklusive kollaps för spekulativa bubblor, särskilt den massiva bubblan i den kinesiska fastighetssektorn. Vi pekade också på risken för att en recession skulle utlösas av att centralbankerna snabbt måste höja räntorna.
Den enda ljusglimten var att trycket på försörjningskedjorna började lätta. I och med kriget är denna glimt av hopp borta. Leveranskedjorna från Ryssland och Ukraina till stora delar av världen har naturligtvis skurits av. Det finns en potential för en fördubbling eller tredubbling av kostnaderna för containertransporter. Problemen med leveranskedjorna kommer att förvärras av de nya låsningarna i Kina i viktiga industricentrum som Shenzhen och Dongguan på grund av covid-utbrotten.
Men den största effekten av kriget på världsekonomin kommer troligen att vara dess inverkan på priset på energi och livsmedel. Eftersom många västländer har börjat avbryta sina inköp av rysk olja och naturgas samt att det är svårt att ersätta den ryska produktionen stiger energipriset kraftigt. Detta är potentiellt den största energiprischocken sedan mitten av 1970-talet, som bidrog till att utlösa en kraftig global ekonomisk nedgång och inledde en period av ”stagflation” i västvärldens ekonomier, där ekonomin växte långsamt samtidigt som inflationen var hög. Stagflation är ett mycket svårt problem att lösa genom vanliga borgerliga penning- och finanspolitiska åtgärder.

Även om OECD fortfarande räknar med tillväxt i den globala ekonomin till 2022 har man sänkt sin prognos från 4,5 procent till 3,5 procent, medan man för euroområdet har sänkt sin prognos till strax under 3 procent. EU:s största ekonomi, Tyskland, befinner sig sannolikt redan i en recession. Många borgerliga ekonomer pekar nu på den mycket reella möjligheten att en recession i ett antal viktiga ekonomier utlöses av geopolitiska händelser och behovet av att snabbt höja räntorna för att dämpa inflationen, vilket Fed har börjat göra.
Den stigande globala inflationen kommer också att bidra direkt till den statsskuldskris som många fattiga länder står inför. Men det är den kraftiga ökningen av livsmedelspriserna som kan få den mest förödande effekten på massorna i stora delar av den neokoloniala världen. Hela 12 procent av alla kalorier som konsumeras i världen kommer från Ryssland och Ukraina; vi kan förvänta oss en ”spiralformad inflation” för vete, majs och andra jordbruksråvaror. Priserna steg redan innan kriget började på grund av torka och hög efterfrågan när ekonomierna återhämtade sig från pandemin. Detta kan leda till den största livsmedelskrisen sedan åtminstone 2008, som i sin tur var en nyckelfaktor för upproren i Nordafrika och Mellanöstern 2011 och för att provocera fram protester och upplopp även i andra regioner.
Ukraina är en viktig veteexportör till Mellanöstern och Nordafrika. I dagsläget har Libanon högst en månads vetereserver kvar. Den syriska regeringen har börjat ransonera vete, brödpriserna har fördubblats i Egypten, den tunisiska regeringen har förbjudit offentliga tjänstemän att kommentera veteimporten och FN-organet WFO har kallat kriget i Ukraina för ”en nedräkning till en katastrof” för Jemen, som är starkt beroende av spannmålsimport. Stora demonstrationer har redan utlösts av de kraftigt stigande priserna på bröd och mjöl i Sudan och Irak. Detta är bara de första tecknen på den stora sociala kris och de omvälvningar som håller på att bryta ut i regionen och som kommer att upprepas på andra håll.

Ytterligare en chock för världsekonomin kan komma om Ryssland inte kan betala sina statsskulder, även om de ryska företagsskulderna faktiskt är mycket större. Även om Putinregimen har försökt att dämpa effekterna av att ha blivit utestängd från det globala finansiella systemet och andra sanktioner genom att införa sträng kontroll av inhemska banker och ryska företags valutainnehav samt genom att förbereda sig för att nationalisera tillgångar i utländska företag som har lagt ner sin verksamhet, förutspås BNP att falla med mellan 6 och 20 procent i år.
Den andra faktorn är naturligtvis Kinas vilja att delvis ge ekonomiskt stöd till Ryssland. Detta tyder på att det kommer att uppstå två finansiella system på internationell nivå, liksom att de globala försörjningskedjorna bryts upp och att produktionen flyttas om eller nära ut på andra platser, vilket vi redan har diskuterat, tendenser som kommer att accelerera som ett resultat av kriget. Dessa drag påminner mycket om 1930-talet som kännetecknades av ultranationalism, handelsembargon och tillväxten av slutna ekonomier (autarki).

Förändringar i medvetenheten

Utbrottet av detta krig, och den nya era som det förebådar för den globala kapitalismen, kan inte undgå att leda till djupgående och dramatiska förändringar i medvetenheten hos arbetarklassen och unga människor världen över. Alla samhällsskikt, även borgarklassen, försöker förstå innebörden av det som skett och omformulera perspektiven för framtiden.
Vi kan inte tillämpa något stelt schema för hur arbetarnas medvetenhet kommer att utvecklas. Precis som när det gäller våra perspektiv för kriget eller ekonomin gör vi inga absoluta förutsägelser. I början av detta århundrade ingrep vår organisation i, och spelade på olika platser en viktig roll i, de massrörelser som svepte över världen mot krigen i Irak och, i mindre utsträckning, i Afghanistan. Det var krig i en annan tid. De var inte en sammandrabbning av två relativt välmatchade imperialistiska maktblock.
Istället representerade de den amerikanska imperialismens (i slutändan missriktade) självförtroende om att den var världens oomtvistade härskare – att den kunde tillsätta följsamma nya regimer i nyckelländer när den ville, vid behov med en pistolmynning. I massornas ögon, både i Väst och i den nykoloniala världen, fanns det en ganska stor klarhet om den aggressiva roll som västimperialismen spelade. Motståndet mot kriget och motståndet mot Bush, Blair & co var mycket tydligt kopplade till varandra.
Detta krig kommer i ett helt annat sammanhang – ett sammanhang där världen alltmer delas upp i två sfärer. Det är därför på vissa sätt mer likt krigen i början av 1900-talet – en interimperialistisk konflikt som äger rum mellan två konkurrerande kapitalistiska block. Ryssland stöds i slutändan av Kina, även om det på ytan till en början är något försiktigt. Zelenskyj-regeringen stöds omvänt av västimperialismen.

Särskilt i den första fasen skapar krigets interimperialistiska karaktär en större grad av förvirring och komplexitet i medvetenheten än vad som har varit fallet i samband med många konflikter på senare tid. Detta beror också på att denna konfrontation mellan två imperialistiska block på ukrainsk mark är sammanflätad med och i viss mån färgad av legitima känslor av sympati för de ukrainska massorna som står inför en brutal imperialistisk invasion och ockupation från Rysslands sida. Över hela världen finns det en rädsla för krigets konsekvenser och hotet om upptrappning. Det finns en bred känsla av solidaritet med den ukrainska befolkningen, och särskilt med de miljontals flyktingar som invasionen hittills har skapat. Även om det har förekommit många protester av varierande omfattning i olika länder skulle det vara felaktigt att beskriva en internationell antikrigsrörelse som redan existerande.
De protester som utan tvekan har haft den tydligaste antikrigskaraktären har ägt rum i själva Ryssland. De har varit betydande, men inte massiva, och har hittills nått sin kulmen under de första dagarna efter invasionen. Putins regim har svarat på dem med yttersta brutalitet. Antalet personer som har arresterats för att de offentligt har motsatt sig kriget uppskattas i skrivande stund till över 15 000 – denna siffra vittnar i sig självt om den stämning av ilska som uppenbarligen finns bland ett skikt av ryska arbetare och ungdomar.
Kremls propagandakrig har naturligtvis påverkat åsikterna hos massan av befolkningen. På samma sätt har regimens upptrappning av förtrycket, med 15 års fängelsestraff för dem som anses sprida ”falska nyheter”, gjort att tillgången till alternativa perspektiv nu är starkt begränsad. Oberoende nyhetsbyråer med säte i Ryssland har tvingats stänga och utländska medier har lämnat landet. Samtidigt har kombinationen av Putins förtryck och västliga sanktioner gjort det extremt svårt att komma åt sociala medier som Twitter och TikTok. Under tiden försöker Putin att ta till sig den iranska regimens metod – genom att använda de västliga sanktionernas förkrossande effekt på ekonomin, vars pris alltid betalas av arbetarklassen, för att stärka nationalismen och stödet för sin regim.
Allt detta pekar på, åtminstone på kort sikt, en extremt svår period för alla oppositionella krafter i Ryssland – särskilt de krafter som vill basera sig på arbetarkamp och socialistiska idéer. Men inget av detta förminskar det faktum att kriget, särskilt om det fortsätter att vara långvarigt och svårt för den ryska regimen, kommer att underblåsa massornas ilska och opposition som kan explodera underifrån. Uppskattningar om exakta siffror är naturligtvis mycket omtvistade, men tusentals ryska soldater har redan dödats i detta krig.

I Väst har kriget använts som en chockdoktrin för att genomföra en drastisk ökning av militärutgifterna och öka statens och regeringarnas auktoritet. Liksom i början av många krig utövar staten och medierna ett starkt tryck för ”nationell enighet” – samtidigt som element av ”russofobi” har piskats upp av de västerländska etablissemangen, vilket bidragit till en relativ ökning av antiryskt våld och känslor riktade mot vanliga ryssar som bor utomlands, särskilt i Öst- och Centraleuropa. Vänster- och gröna partier som tidigare motsatte sig vapenexport och Natos militära insatser – såsom de flesta av den så kallade ”squad” i USA:s kongress, vänsterpartier i de nordiska länderna, delar av Labourvänstern i Storbritannien, Podemos i Spanien ” har nu kapitulerat i frågor som stöd för sanktioner och Natos militära stöd till Ukraina. Det är ett mått på deras politiska svaghet och bristande förtroende för arbetarklassen.
Det fruktansvärda lidande som de ryska bomberna och kulorna orsakar bidrar till att arbetarklassen har en stark känsla av oro inför det som sker, liksom till en hög grad av solidaritet med krigets offer. Särskilt i Östeuropa kombineras denna solidaritetskänsla med en mycket verklig rädsla för att sådana scener skulle kunna drabba deras egna länder om Putin inte tvingas tillbaka. Det är förståeligt att Nato, och i mindre utsträckning EU, i detta sammanhang anses erbjuda ett viktigt skydd mot en sådan attack.
Som ofta är fallet i krig har de tidiga stadierna av denna konflikt fört med sig en viss stämning av ”nationell enighet” och en tillfällig förstärkning av de sittande regeringarna och politikerna – inklusive några som fram till nyligen var i knipa. Detta gäller bland annat Biden, som står inför svåra mellanårsval, och särskilt Boris Johnson, som verkar ha fått en respit från vad som såg ut som utvecklade planer från hans eget parti att avsätta honom. I det här skedet tyder opinionsundersökningarna på ett stort stöd för sanktioner. Även när man påpekade att det kan leda till högre energipriser sade 79 procent av amerikanerna i en nyligen genomförd undersökning att de skulle stödja ett förbud mot import av rysk olja. Samtidigt försöker man använda kriget för att omformulera inflationen och levnadskostnadskrisen till att bero på ”Putins prishöjningar”, som Biden nyligen uttryckte det.

Dessutom finns det också ett relativt stort stöd i många västländer för ett mer utvecklat militärt stöd till den ukrainska regimen, upp till och inklusive en ”flygförbudszon”. I Tyskland har den dramatiska omvälvningen av landets försvarspolitik efter kriget, med Olaf Schulz som skisserar utgifter som skulle kunna leda till att landet inom fem år har den tredje högsta militärbudgeten i världen, fått stöd av upp till 75 procent av befolkningen i opinionsundersökningar. Denna stämning har också återspeglats i några av de mycket stora protester som har ägt rum i landet mot krigsutbrottet.
På andra håll, i de relativt små protester som har ägt rum i USA, har det ofta förekommit att folk har tagit till sig parollen ”close the skies” – en hänvisning till det krav som drivs av en alltmer militant ”pro-världskrig tre”-fraktion i det republikanska partiet (som också finns i många högerpartier i Europa) på att upprätta en flygförbudszon.
Denna stämning återspeglar en känsla av att ”något måste göras” för att stoppa bombningarna av Ukraina, men kombineras med en brist på förståelse för de verkliga konsekvenserna av en sådan intervention. Dess effekter skulle innebära att detta krig förvandlas till en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland, med alla de åtföljande farorna för ytterligare upptrappning (inklusive kärnvapenhotet).
För första gången har kapitalisternas berättelse om det nya kalla kriget verkligen trängt in i medvetenheten hos ett betydande skikt av arbetar- och medelklassfolk. Den (grovt hycklande) idén om en global uppdelning mellan ”frihet och rättsstatsprincipen” å ena sidan och ”auktoritärt styre och tyranni” å andra sidan utövar en dragningskraft. Detta kommer att vara ett vapen som den härskande klassen kommer att försöka använda i sina försök att genomdriva social fred på hemmaplan. Men betydande arbetarkamp har fortsatt sedan detta krig bröt ut. Även i detta tidiga skede finns det allvarliga begränsningar för den stämning av ”nationell enighet” som den härskande klassen försöker skapa.
Bland ungdomar finns det ett generellt motstånd mot militarism. Det finns en enorm ilska över regeringar i västs misslyckande med att både ta emot och ge hjälp åt ukrainska flyktingar. Många förkastar också den rasistiska dubbelmoralen i hur de som flyr från krig och förföljelse behandlas. Det finns en rädsla för och ett motstånd mot en upptrappning av detta krig, särskilt mot bakgrund av det överhängande kärnvapenhotet. Denna stämning har potential att bli mycket viktigare, till och med dominerande, beroende på hur händelserna utvecklas.

Samtidigt är stämningen i stora delar av den nykoloniala världen lika förvirrad, om än på ett annat sätt. Det mordiska arvet från den amerikanska imperialismen (liksom från Storbritannien och andra kolonialmakter), som dessa makter försöker att tvätta bort genom sitt fördömande av Rysslands roll i Ukraina, fortsätter att vara stort i arbetarnas medvetande i många länder, vilket resulterar i en mycket djupare misstro mot Nato, ibland kombinerat med vissa pro-ryska sympatier.
Arvet från det tidigare kalla kriget och nostalgiska inslag gentemot det forna Sovjetunionen spelar också in – som till exempel Sovjetunionens tidigare motstånd mot apartheid i Sydafrika och mer allmänt dess beräknade stöd till antikoloniala nationella befrielserörelser i delar av kontinenten. Ukrainska och västerländska staters rasistiska behandling av svarta och asiatiska flyktingar, och västerländska mediers grovt annorlunda behandling av krigsoffer jämfört med dem i den nykoloniala världen, har förstärkt sådana känslor.
Vänsterpopulistiska krafter, som EFF i Sydafrika, har antagit mycket av Kremls linje i konflikten. Å andra sidan finns det i stora delar av Latinamerika en betydande och inflytelserik del av arbetarrörelsens ledning som sympatiserar med den kinesiska regimen. Alla dessa faktorer har spelat en roll för att hindra utvecklingen av en betydande proteströrelse mot kriget i det ”globala syd”. Det kräver att vi förklarar Putinregimens roll, inklusive dess prokapitalistiska karaktär, och betonar den oberoende roll som kan spelas av arbetarklassen internationellt.
Afrika är ett avgörande slagfält i det kalla kriget och den imperialistiska konflikten. Arbetare och fattiga bör inte ha några illusioner om att Putins regim är ett livskraftigt alternativ till västimperialismen i Afrika. Ryssland och Kina är också arbetarklassfientliga, imperialistiska stater som är ansvariga för att underblåsa instabilitet och krig i nykoloniala länder. Krigseffekterna kommer nu sannolikt att förvärra befintliga påfrestningar, däribland extrema väderhändelser, decimerade ekonomier och väpnade konflikter som upprätthåller fattigdom, polarisering och tvingar människor på flykt.

Kriget hotar livsmedelssäkerheten i Afrika ytterligare eftersom den betydande ryska och ukrainska exporten av vete, soja, majs och andra spannmål störs. Egypten, Nigeria och Zimbabwe importerar till exempel mellan 50 och 80 procent av sitt vete från Ryssland. De kraftigt stigande olje- och råvarupriserna utgör en fruktbar grund för lokala regeringar i allians med imperialistiska makter för att påskynda utvinningen av fossila bränslen och råvaror, nu med ett extra ”strategiskt” och förment ”grönt” skydd.
Samtidigt pågår väpnade konflikter i det nya kalla krigets intensifierade ”kamp om Afrika”. Detta kommer att ytterligare öka migrationen över kontinenten, ge bränsle till flyktingkriser och människohandel och kan intensifiera konflikter och splittring. I Sydafrika gav livsmedelsupploppen i juli 2021 en glimt av den kokande ilskan bland massorna, och den nya upptrappningen av det främlingsfientliga våldet är en varning om hur detta kan utnyttjas av reaktionen om ett politiskt alternativ baserat på ett internationellt socialistiskt program inte snarast byggs upp.

Potentialen för en internationell antikrigsrörelse

I allt högre grad uttrycks, särskilt av ungdomar, en växande medvetenhet om att vi under kapitalismen går en framtid till mötes där världen kommer att bli farligare, där majoriteten av människorna kommer att bli mer utarmade och där – i allt högre grad – själva överlevnaden för en stor del av jordens befolkning kommer att sättas på spel.
Denna medvetenhet är delvis knuten till den ekonomiska verkligheten – den återspeglar en djup brist på förtroende för systemets förmåga att ge människor även i de mest utvecklade kapitalistiska länderna stabila arbeten och bostäder, för att inte tala om en stigande levnadsstandard. Men till detta, liksom till hotet om klimatkollaps, kommer nu faran för en alltmer utbredd och eventuellt till och med nukleär global militär konflikt. Denna rädsla kommer att utgöra en viktig del av arbetarnas kollektiva psyke från och med nu.
En sådant medvetenhet är inte automatiskt revolutionär – det kan skapa potential för förtvivlan eller ”doomerism” som det kallas. Men det pekar på den djupa undermineringen av det kapitalistiska systemet i arbetarklassens ögon.
En internationell antikrigsrörelse som bygger på ett tydligare motstånd mot den imperialistiska krigshetsen på alla sidor är därför fortfarande en möjlig faktor i situationen. Vår roll är att kämpa för en sådan rörelse och för att den ska ha arbetarklasskaraktär. Det innebär att vi måste peka på fackföreningsrörelsens potentiella roll i mobiliseringen på gatorna, liksom i kampen mot ”krigsansträngningen”. En glimt av denna potential har redan setts i Storbritannien, Nederländerna och Sverige – med arbetare som vägrade att lossa rysk olja i hamnarna – och i Italien i form av strejker i protest mot den ryska regimens invasion.
Samtidigt ser vi att ungdomar troligen är de som lättast kan mobiliseras på gatorna, och att de är det skikt som har störst öppenhet, åtminstone till en början, för socialistiska idéer. Antikrigsaktivism, som också kan kopplas till frågor som klimatförändringar (kring vilka ilskan kommer att växa efter att de tidigare nettonoll-löftena faktiskt har fallit bort) och/eller behandlingen av flyktingar, kan vara en avgörande aspekt av vårt arbete under nästa period.

Det kommer också att vara vårt socialistiska feministiska arbete, vilket bevisades av många av protesterna den 8 mars, där antikrigsparoller och uttryck för solidaritet med offren för kriget i Ukraina var framträdande. Kvinnor kommer att vara bland de som drabbas hårdast av de stigande levnadskostnaderna, flyktingkrisen, den förväntade explosionen av människohandel och våld mot kvinnor till följd av kriget och nedskärningar av social utgifter som kommer att följa med de massiva ökningarna av militärbudgetarna. Kriget har också förvärrat befintliga ojämlikheter, inklusive könsförtryck i Ukraina och i andra länder. Våld mot kvinnor, som redan har ökat i världen på grund av pandemin, är en annan skrämmande aspekt av många våldsamma konflikter, inklusive historiskt sett i Ukraina. Det har förekommit rapporter om sexuellt våld i Ukraina.
Dessutom är de som flyr från Ukraina (mestadels kvinnor och barn, eftersom män har hindrats från att lämna landet) oerhört sårbara för övergrepp både från sexhandlare och personer som försöker utnyttja flyktingar för gratis arbete eller sex i utbyte mot boende. Rapporter tyder på att det från och med dagen omedelbart efter invasionen skedde en märkbar ökning av antalet personer som använde sökord som ”ukrainska flickor” eller ”krigsporr” på stora porrsidor. Kvinnliga flyktingar är också mycket sårbara för att utnyttjas för gratis eller billig arbetskraft i hemmet, inklusive hushålls- och omsorgsarbete.
Detta har förvärrats av att olika regeringar har förvandlat flyktingkrisen från ett kollektivt och socialt ansvar till en individuell fråga. Dessutom kommer snabbt och kraftigt växande militärbudgetar troligen att ske på bekostnad av andra budgetar, inklusive hälso- och sjukvård och utbildning. Det kommer återigen att vara arbetarklassens kvinnor som kommer att drabbas oproportionerligt hårt eftersom de redan bär den större delen av sådant arbete i hemmet.

På lång sikt bör vi förvänta oss att detta krig, och den bredare interimperialistiska konflikt som det är en del av, ytterligare kommer att förvärra klassmotsättningarna, avslöja kapitalisternas gangsterism och driva massorna in i kamp när de tvingas bära kostnaderna för kriget. Vi bör i själva verket förvänta oss att den tillfälliga ”förstärkning av centrum” som har varit uppenbar under krigets första veckor i västländerna kommer att ge vika för den mycket starkare underström av polarisering som i slutändan kommer att intensifieras av denna kris. Den nya tidsåldern av oordning kommer att ha ännu skarpare drag av revolution och kontrarevolution än perioden efter den stora recessionen 2008-09. Den kommer att skapa möjligheter för vänstern, även för marxister. Samtidigt kommer den också att skapa ytterligare utrymme för reaktionen.
Många populister från (ytter)högern, inklusive sådana som Orbán och Le Pen, måste försöka ta avstånd från sin tidigare vän Vladimir Putin. Orbán har till och med tvingats ta emot över 180 000 ukrainska flyktingar. Detta kommer ändå att vara en situation som nationalismens, högerpopulismens och auktoritära krafter kommer att försöka dra nytta av, tillsammans med den yttersta högern – inte minst i Ukraina självt.
I Väst kommer borgerliga politiker av alla slag att försöka ”överträffa” varandra i förhållande till Ryssland och allt mer till Kina. Särskilt i Östeuropa, där ökad nationalism och ibland nationella och etniska konflikter har varit ett viktigt inslag i den reaktionära karneval som följde på stalinismens sammanbrott, kommer detta krig att ge en ny kvalitativ skjuts åt nationalism och splittring. Generellt sett kommer politikernas och partiernas ståndpunkter i förhållande till det kalla kriget att få större politisk betydelse i alla regioner i världen, även i samband med val.

Vårt program

Vårt program i denna situation måste därför ständigt vara föremål för diskussion och debatt, och uppdateras regelbundet för att ta hänsyn till händelserna i takt med att de utvecklas. Det är av avgörande betydelse att vi fortsätter att ha ett enhetligt program – vars kärna är densamma oavsett var i världen vi ingriper. Den exakta presentationen av detta program, och de punkter som vi lägger störst vikt vid, kommer dock oundvikligen att behöva anpassas för att passa den varierande medvetenhet som finns i olika delar av världen och bland olika skikt av arbetarklassen.
Det är särskilt viktigt att vi i varje land där vi är närvarande tar med framträdande punkter i allt vårt material som avslöjar den roll som de nationella borgarna och deras ”sida” i det kalla kriget spelar. I de kapitalistiska länderna i Väst måste till exempel motståndet mot Natos militarism och expansionism alltid vara ett centralt inslag i vår propaganda, även om detta för närvarande inte är stämningen bland massan av arbetare. Vi är emot alla militära interventioner från USA:s och västimperialismens sida – detta inbegriper motstånd mot Nato-makternas vapenleveranser till den ukrainska militären. Detta ökar i sig självt hotet om att konflikten ska eskalera mer.
I länder på ”andra sidan” av det kalla kriget, och i den nykoloniala världen mer allmänt, måste Putins blodiga roll, liksom den kinesiska regimens, oundvikligen utgöra en mer central del av vårt fokus. Vi måste försöka utbilda arbetare och ungdomar om den verkliga karaktären hos Putins och Xis reaktionära, ultranationalistiska, rasistiska, främlingsfientliga och våldsamt antikommunistiska regimer, bland annat genom att peka på deras stöd till kontrarevolutionen mot massupproren i Myanmar, Kazakstan och Belarus.
Vi motsätter oss den farliga och snabba militära uppbyggnad som äger rum – återigen på båda sidor – och ger inget rättfärdigande till vare sig Natos åtgärder eller regimens egna propaganda mot Nato. Vi kräver ett omedelbart tillbakadragande av ryska trupper från Ukraina, Västs imperialistiska trupper från Östeuropa och en upplösning av alla militära block, såsom Nato.

Karl Liebknechts berömda replik, att ”huvudfienden finns hemma”, betyder inte att vi inte behöver visa känslighet för arbetarklassens medvetenhet. Det betyder inte heller att vi ignorerar fakta om de mycket verkliga krigsbrott som Putins regim begår. Men det betyder att vi alltid och på ett tydligt sätt måste försöka mobilisera arbetare att kämpa enat, över gränserna, mot sin verkliga fiende. Det innebär att varje imperialistiskt blocks roll måste avslöjas skoningslöst – först och främst inför dem som lever under det mest direkt.
Därför är det viktigt att vi på ett skickligt sätt lyfter fram de införda sanktionernas verkliga roll, som är långt ifrån att vara ett sätt att utöva ”fredliga” men effektiva påtryckningar på Putin. I själva verket är de en extremt brutal ekonomisk krigföring som till överväldigande del kommer att drabba arbetarklassen – i Ryssland, men också på andra håll – det vill säga just den sociala kraft som kan sätta stopp för den pågående imperialistiska blodsutgjutelsen.
Frågan om vem som gör vad och varför är alltid relevant. Vi stöder alla åtgärder från arbetare mot kriget och uppmanar till strejker och blockader för att hjälpa till att förhindra leveranser av vapen eller annan utrustning som kommer att användas för att döda och lemlästa. Vi betonar också den ryska arbetarklassens potentiella roll, som den kraft som har makten att sätta stopp för Putins styre och hans militära äventyrspolitik.

I Ukraina pekar vi på arbetarnas rätt att beväpna sig genom sin egen självorganisering. Vi hävdar att arbetarklassens kraft skulle behöva mobiliseras inte bara för att slå tillbaka den invaderande armén – vars led skulle kunna nås utifrån en klassupprop – utan även mot den reaktionära Zelenskij-regimen samt de högerextrema grupper och miliser som för närvarande verkar under den. Vi står för alla nationers rätt till självbestämmande och för minoriteters garanterade rättigheter. Dessutom påpekar vi att alla organisationer för arbetarklassens självförsvar med nödvändighet måste anta denna ståndpunkt, både för att förbli enade och för att inte riskera att bli utnyttjade av krafter som är fientligt inställda till arbetarklassens intressen.
I alla sammanhang där vi arbetar måste vi i allt högre grad koppla vårt krav på ett slut på militarismen till de ekonomiska, sociala och miljömässiga strider som arbetarna kommer att ställas inför, och till frågan om socialistisk förändring i vidare bemärkelse. En ny ekonomisk kris kan eventuellt få till följd att arbetarnas självförtroende för kampen tillfälligt undergrävs. Men trots detta kommer den nuvarande kombinationen av hög inflation, låg tillväxt och, vilket är avgörande, en arbetarklass vars erfarenhet av pandemin har betonat deras enorma potentiella makt, att skapa förutsättningar för nya och våldsamma klasstrider.
När regeringar beslagtar ryska oligarkers tillgångar kan detta användas för att peka på potentialen för nationalisering som skulle kunna rädda jobb eller skydda arbetare. När militärutgifterna höjs pekar vi på hur sådana resurser skulle kunna användas för att ta emot flyktingar eller för att öka utgifterna för offentliga tjänster. Där enorma medel läggs på nya borrningar efter fossila bränslen pekar vi på den potential som skulle finnas för en snabb övergång till förnybara energikällor på grundval av offentligt ägande och demokratisk planering.
Slutligen lyfter vi vid varje tillfälle fram verkligheten att det bara är genom att arbetarna tar makten internationellt som en framtid med krig, konflikter och miljöförstöring kan avvärjas. Vi pekar därför på det brådskande behovet av att skapa ett verkligt internationellt revolutionärt världsparti – ett parti som kan leda kampen för att förändra världen.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!

Kom med i kampen! Se kommande event

[calendar id="55709"]

RS på Facebook:

[fts_facebook type="page" id="237658639705704" access_token="EAAP9hArvboQBAKDB6gFqbgRIA6yUvwhtVbnTJWysx0WygXP7iSb61oCnjskMe1lKedgDA1jGgQ4PipEIUuOp6lCraHF3YG2fN06g1fGv6EsJZC1zcZCwPZCQuABKH8CgJn7B9dQDLTQ73xgh2ErD1Xqv9IW004XmrpuI8MBfyoLIschccr4XkHzPxSZAsj4ZD" posts="3" height="400px" description="no" posts_displayed="page_only"]

    Feed has no items.
Skip to content