Krönika: ”Arabiska våren födde drömmar och hopp”

Sarah El-Banna, krönikören.

av Sarah El-Banna // Artikel i Offensiv

Våren 2011 utbryter folkliga uppror för jämställdhet, yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika. I Tunisien sätter en ung gatuförsäljare eld på sig själv; fattigdom gav honom ingen annan utväg än döden. Protesterna sprider sig därefter över regionen. Det blev gnistan för en löpeld av uppror. Diktator Ben Ali flyr landet och inspiration sprider sig över arabvärlden.
Jag var 16 år när arabiska våren bröt ut, men var inte intresserad av politik vid denna tidpunkt. I Egypten reagerade vi mot polisvåld, där mordet på en ung man i Alexandria blev början på upproret. Från dag till dag växte känslan av att det räcker nu. Bristen på demokrati kombinerat med fattigdom var avgörande faktorer.

Den 25 januari för 10 år sen kom upproret till Egypten, och miljoner unga egyptier gick ut på gatorna för att kräva bättre levnadsförhållanden. Vad som startade som en oorganiserad frustration uppbyggd av 30 år av brutal militärdiktatur växte till en beslutsam och organiserad massrörelse som födde drömmar och hopp hos den unga befolkningen.
Demonstranter samlades på Tahrirtorget, men denna gång gick de inte hem. Omfattningen blev enorm. Detta var en period där vi alla radikaliserades snabbt under revolutionen.
Under revolutionen flödade kulturen: låtar skrevs, statyer skapades, artister tog plats, målningar växte fram. När friheten flödar, flödar också kreativiteten. Våra massdemonstrationer hade karaktären av karnevaler.
Den avgörande frågan för mig att ansluta till revolutionen var jämställdhet. Kvinnor blev kontrollerade av männen: först pappa och bror, sedan gifter man sig och mannen blir din förmyndare. Kvinnor kan bara flytta hemifrån om de gifter sig.
Polisen mötte demonstranterna med våld och folkets krav blev att störta regimen. Konfrontationerna växte mellan demonstranter och polis. 18 dagar senare avgick dåvarande presidenten Hosni Mubarak efter 30 år vid makten.
Efter blodiga strider på gatorna tog Muslimska brödraskap över makten och styrde ihop med militärrådet. En av de första sakerna som genomfördes var att begränsa möjligheterna till att demonstrera.

Till minne av treårsdagen av revolutionen 2011 planerades en stor demonstration. När vi höll på att förbereda demonstrationståget attackerade polisen. Utan varning dök de upp och sköt tårgas och gummikulor för att skrämma bort oss. 
Civilpoliser hittade mig och min syster Shaimaa och vi fördes till den lokala polisstationen. Vi fick utstå misshandel, utfrågningar, sexuella trakasserier och fick ingen kontakt med familj eller advokater. Sent på kvällen överfördes vi till ett olagligt fängelseläger.
Mitt i natten dök säkerhetspolisen upp och förhörde oss. Under den andra natten kom statsåklagaren. Vi visste inte vad de skulle göra med oss, vi fruktade för våra liv.
Jag och min syster separerades och förhören började på nytt. Vi hade enats om en berättelse och höll oss till den. Sammanlagt var vi kvar i lägret under fem dagar. Totalt arresterades 228 personer under den demonstrationen. Målet togs upp av terrordomstolen.
I slutet av 2016 gick rättegången mot sitt slut. Vi förstod att vi behövde fly. Vi flydde i november 2016 från Egypten. Det var tur, då domen blev 10 års fängelse. 

Jag dömdes till 10 år för att ha höjt min röst, krävt min rätt, tagit min plats, bestämt min väg. 
Och vägen tog oss någon annanstans, långt bortom våra drömmar, långt bortom vårt hopp, långt bortom allt.
Jag söker ännu efter vägen tillbaka, tillbaka till hoppet, tillbaka till våren, till miljonerna på torget och att världens blickar ännu en gång ska riktas mot oss, och inga vapen i världen kan stoppa oss.
Jag kommer alltid att vara tacksam för revolutionen och den medvetenhet, smärta och hopp som den förde med sig. För oss om var med förändrades allt, samtidigt som inget är förändrat. 10 år har gått, men tiden står still. Drömmar och hopp finns kvar, men har kvävts. Dock lever minnet och erfarenheter kvar.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!