Krönika: “Bra på pappret…”

Lars Bjersing.

av Lars Bjersing // Krönika i Offensiv

Det låter ju rätt bra på pappret, den svenska modellen. Man samarbetar inom arbetarklassen för att kämpa sig till bättre förhållanden på sina arbetsplatser, en övning i demokratisk självkontroll. Så länge facken är demokratiska, organisationsgraden är hög och medlemmarna medvetna låter det ju som ett perfekt sätt att hålla liv i klasskampen. Verkligheten ser ju dock lite annorlunda ut; vad händer när strukturen i facken går från att vara ganska platt med demokratiska kliv mellan nivåerna till att bli en pyramid? 
Majoriteten av Sveriges fack är idag starkt toppstyrda utan demokratisk kontroll underifrån. Vem får rösta på nya kollektivavtal? Vem bestämmer vilka krav som skall ställas i förhandlingarna? Alltför många fack idag används som ett rabatthäfte med billig försäkring som extra argument, men facken förtjänar ju att vara så mycket mer. 
Därför blir man glad av Hamnarbetarförbundets vunna strejk förra året. Ett av få demokratiska fack där medlemmarna själva bestämmer. Att detta är oroande för borgarklassen ses tydligt av den mångåriga kamp de förde för att tvinga ut Hamn från sina arbetsplatser genom att vägra dem ett eget avtal. Nya antistrejklagar infördes till och med för att hålla sådana fack på mattan. 

Extra oroande blir det nu när januariavtalets kanske mest kontroversiella punkt står på agendan: Förändra LAS (egentligen: avskaffa LAS-rätten). Om förändringarna blir på det sättet som ofta diskuteras skulle det innebära att arbetsgivarna kan sparka folk i vilken ordning de vill – vem vågar vara obekväm eller säga emot i sådant läge? Vågar folk fortfarande stå upp för att lagar och regler efterföljs när de inte vet vad svaret från företaget blir? 
Den svenska modellen låter ju rätt bra på pappret, men med kraftigt minskade befogenheter från facken kan man ju fråga sig hur länge det tar innan folk ser igenom och förstår att vi behöver en ny modell. Just för att facken har tappat i makt, just för att organisationsgraden har sjunkit, just för att LO, TCO och SACO var med och utvecklade den nya antistrejklagen. Detta leder ändå för mig till hopp eftersom vanliga arbetare har börjat se igenom LO-toppar och byråkratin – folk vill ju ha ett fungerande fack, och det är dags att vi börjar kämpa för det.
Inom Handels har vi nu under corona-tider fått en påminnelse om hur viktiga vi är. Ska man äta, borsta tänderna, fixa toalettpapper eller köpa någon av de andra varorna som varje människa behöver för att överleva måste man i de flesta fall interagera med en anställd inom Handelsområdet. Kanske blir det coronaviruset och det sätt som Västvärldens regeringar har hanterat det på som får folk tillräckligt förbannade att kräva förändring; förhoppningsvis kan de kraven även komma inom facken.